Lördagsfunderingar

Var enda gång jag börjar skriva ett inlägg de senaste dagarna så slutar jag halvvägs... Det blir bara en massa depp. En massa dravel. Jag vet inte riktigt varför det är så, men jag har ingen lust att trycka ut en massa skräp här.

Ikväll är jag i alla fall på bra humör. På väg till goda vänner på middag, och det är ju trevligt.
Men jag är ju en smula introvert just nu känns det som. Det finns mycket att fundera på.
Jag tänker en hel del på valet, det sprids så mycket underliga, galna, idiotiska åsikter omkring mig just nu. Igår hade en vän lagt ut SDs valvideo på Facebook vilket resulterade i en lång diskution. Plötsligt visar det sig att man känner människor som inte avfärdar skräpet rakt av som just skräp, det är lite skrämmande...
Och i tisdags satt jag på tunnelbanan och bevittnade en klassisk äldre-herre-mot-ung-spoling-battalj, det hela gällde ett par skor placerade på ett säte på ett rent idiot-sätt! (enligt äldre herre). Även den disskutionen mynnade ut i något politiskt (äldre herre: moderat, yngre herre: sverigedemokrat). Det känns som att det genomsyrar allt och det skrämmer mig för det mesta är så själviskt, så svart och vitt, så långt från mig.

Utöver det så tänker jag på Erik ("Den ömhet du är värd" för er inbitna bloggers), Erik har flyttat, Erik är i Lund nu för att lära sig saker om världen och jag saknar honom redan, vad ska jag göra utan min Erik?
Men framförallt är jag glad för hans skull och ganska avundsjuk. Erik får en ny start idag, idag börjar han ett helt nytt liv. Ny stad, ny lägenhet, ny utbildning, nya människor. Det verkar så fantastiskt uppfriskande och spännande och härligt att få det.
Så, ja, en smula avis. Snart måste jag också göra något sånt. Snart.

Nu blir det drinkar och musik och mat och sällskap och bara såna härliga saker för kvällen. Det är bra. Det behöver jag.

.................

Det är den där tiden på året… Jag känner att jag ältar detta lite (när jag väl bloggar), men detta är min värsta tid på året. När löven blivit lite gula och när det blir lite härligt höstruskigt, det kan jag ta, jag kan till och med tycka om det, men detta…
Nej, jag är inne i lite av en dålig period får man nog lov att säga, det känns som att jag har en jävligt jobbig kulle att ta mig över. Och mer och mer, oftare och oftare, ställer jag mig frågor som ”vem är jag egentligen?” och ”vad fan håller jag på med?” och ”Har jag inte blivit en smula fet?” och annat sånt dumt.
Idag hade jag en riktig skitdag, den kändes i alla fall som en riktig skitdag till största delen. Men sen gick jag hem till Anna och Mats och hängde med hela deras familj och med mamma och Mats lagade fisk och det var jättettrevligt, då blev jag på bättre humör. Och sen, alldeles nyss, satt jag på tunnelbanan och bestämde mig för att lyssna igenom Magic Numbers nya album. Först blev jag besviken, jag lyssnade på tre låtar lagom till att jag klev av i Hökarängen och var inte helt nöjd, när jag tio minuter senare var hemma så var jag uppfylld av något som liknar tillförsikt. Jag vet inte varför, det var något hemvant fast nytt där och något med Romeos röst som gjorde att jag bara kände att nej, allt blir nog rätt bra i slutändan ändå.
Och det är därför jag älskar musik. Det är därför.

Magic Numbers "The Runaway" på spotify.

Igår...

Hade en relativt trevlig kväll igår. Började den med utebio i Rålis, det hela handlade väl mest om ett par tusen människor som satt i gräset och låtsades som att de inte frös, intalande sig själva att det fan inte är höst ännu. Ändå trevligt, såg ”Milk”, har sett den förut men den är värd att se om, inte minst för Sean Penn, det kan vara en av de mest fantastiska rollprestationer jag någonsin sett en skådespelare göra.
Hur som helst, filmen tog slut och vi åkte till söder och lyckades hamna på två skitställen i rad: Arken och Imperiet. Det blir så lätt så när det var som igår, alla ganska trötta, alla väldigt obeslutsamma, ingen vill vara den som går hem först och varje förslag är det någon som har något emot. Så man har en vän på Arken och låter det ta beslutet åt en. Och sedan skulle vi vidare och kom fram till det som en handfull andra människor i samma situation kommer fram till varje kväll: Imperiet har öppet till tre men tar inget inträde! Imperiet är således alltid en samling snåla människor som egentligen bara vill sitta och supa hårt (vilket man tycker att de väl lika gärna kunde göra hemma). De spelar jättehög, jättedålig musik och allt är väldigt rött, men ändå: inget inträde!

På Imperiet träffade jag en riktigt gammal vän, vi snackar lågstadie-gammal. Han var alltid med på högstadiet och ett tag efter det, vi har varit med om en hel del han och jag, när vi var sjutton år åkte vi till Kreta och söp tillsammans i en vecka, så som sjuttonåringar gör.
Det var roligt att träffa honom, jag blev jätteglad. Vi snackade minnen ett bra tag och det var mycket trevligt. Men man inser ju ganska fort att saker förändrats mer än vad man tror, jag insåg hur mycket jag själv har förändrats. Jag frågade om han hade tjej och det hade han, henne var han nöjd med ”så länge maten står på bordet”. Han jobbar i byggsvängen, tjänar säkert tre gånger så mycket som jag gör, dricker öl väldigt snabbt och när jag kramade om honom istället för att ta hans utsträckta hand så dunkade han mig demonstrativt hårt i ryggen.
Det kändes sorgligt.
Inte för att jag ser ned på honom eller tycker mig vara bättre, verkligen inte, jag tror att han är nöjd med sitt liv och det är ju bra. Utan för att jag insåg hur gamla vi har blivit, hur mycket tid som faktiskt har gått sedan vi var sjutton år. På något sätt känns det sorgligt för det kommer aldrig att komma tillbaka, det är borta nu och det vi gjorde då får vi inga tillfällen att göra igen. Fast va fan, ibland, oftast, så sög det ju ändå ganska ordentligt att vara sjutton år gammal…

Dokumentärfilm och så

Jag är barnvakt idag. Sitter hemma hos Mats och Anna på söder och just nu är det inte så mycket att vakta eftersom att lillen ligger och trynar. Så jag sätter mig och ser klart dokumentären som jag började på igår. En film som jag har tänkt se väldigt länge men en sån som det liksom aldrig blivit av att jag sett, Bill Mahers ”Religulous”.

Som en parentes: Det är fantastiskt hur mycket bra dokumentärer som finns i sin helhet på youtube! Religulous från början.
"Jesus Camp" - mycket bra dokumentär på samma ämne.

Jag är ateist. Jag har samma inställning som Maher i filmen: Att det är ganska roligt/fascinerande/skrämmande att vi i ett modernt samhälle fortfarande har människor (massor av människor!) som tror på talande ormar och jungfrufödslar etc.
Jag tycker dessutom att filmen var underhållande, Maher gör det roligt och attackerar fanatikerna på rätt ställen. Sen är det såklart ganska givet att jag tycker så, vi delar ju samma åsikter i frågan, Maher och jag. Ändå blir jag ganska förbannad när jag ser den här filmen.
Det har de senaste tio åren eller så kommit en uppsjö av skojfriska dokumentärer, filmer som tar upp seriösa saker men gör det på ett underhållande sätt t.ex. Michael Moores filmer, Morgan Spurlocks ”Super size me” osv. Dessa filmer gör på det sättet för att dra till sig en större publik, jag fattar det, men jag kan inte tycka att det är bra, speciellt inte när det kommer till ett ämne som religion. Problemet är inte att Maher driver med, provocerar och lurar präster, rabbiner och imamer, problemet är den kreativa klippningen, de ständiga pålagda ljudeffekterna och de små texterna som alla bara tjänar underhållningssyftet. Religion är redan jätteknäppt, idiotiskt, ironiskt och fullt av logiska luckor och hål, Bill Maher är duktig på att hitta sömmarna och börja pilla i deras väv med sin humor. Det hade varit allt som behövdes och då hade kanske filmen tagits på allvar ordentligt som en riktig känga mot fanatikerna, och en sån kan faktiskt behövas! Istället tycker jag att det känns som att de har klippt sönder filmen och berövat den mycket av den trovärdighet som finns i grunden. Jäkligt synd.
Jag är redan övertygad i denna fråga, men om det var en fråga där jag stod och vägde, där jag inte riktigt visste vad jag skulle tro. Om jag var en av jättemånga ”agnostiker” (=velande töntar som vill hålla alla dörrar öppna, ifall att…) så skulle jag säkert bara bli sur på Maher som gör bort de religiösa människorna i filmen på vad som ser ut att vara ett tarvligt sätt, när han lika gärna kunde ha gjort det på ett otarvligt sätt genom att låta dem göra bort sig själva, det är de ju ändå rätt så bra på.

Men som sagt, underhållande ändå. Och en smula skrämmande.

Onsdag

Jaha. Vad händer och fötter?! (tänkte att jag skulle köra enbart humor från mina föräldrars generation ett tag...)
Joråsatte, det är inte alls mycket som händer faktiskt. Eller fötter. Jag spenderar mina dagar med att städa och joxa i min nya lägenhet för att försöka få den beboelig. Det är drygt jobb men det går framåt. Och så särskillt mycket roliga saker gör jag inte, eller har jag inte gjort på ett par dagar i alla fall.
Igår skrotade jag runt där hemma och lyssnade på P3-dokumentär om Raoul Wallenberg, ni vet han som räddade en massa judar undan avrättning i Ungern genom att ge dem papperslappar som det stod "svensk medborgare" på. Typ.
Och efter att ha lyssnat på det så har jag gått runt i någon slags fantasivärld om att åka ut och göra hjälparbete och rädda hela världen. Poängen är att jag känner mig otroligt nyckfull just nu, otroligt mottaglig. Det känns som att jag skulle kunna hoppa på nästan vad som helst. Om en värvare från armén på äkta amerikanskt manér kom fram och bad mig åka till öknen och skjuta saker i ett år så skulle jag antagligen seriöst överväga det just nu.
Jag känner mig osäker på vad jag ska bli när jag blir stor igen, för första gången på några år. Jag vet inte om det är bra eller dåligt...

Sånt som jag funderar på en vanlig onsdag. Nu är jag i alla fall på födelsedagskalas hos fina vännen Zuzanne, 26 år. Grattis till henne och ganska trevligt att komma ut ur lägenheten och slippa mina egna funderingar en stund.

Angående Håkan Hellström

Jag halvsprang genom Slottsskogen, hade varit hos min kusin Fanny i majorna och ätit och druckit och glömt bort tiden. Nu var vi på väg till samma scen som 25000 andra och vi zick-zackade oss fram och fick arga blickar från de få som inte förstod varför vi hade så bråttom.
Tillslut, femtio meter från scenen, folkmassan framför oss är massiv…
Jag har aldig varit det största fanet av Håkan Hellströms musik, den har inte fångat mig helt alla gånger. Men hans energi, hans glöd, jag har alltid varit imponerad av den. Och i lördags fortplantade sig den energin till 25000 kroppar och gick som vågor genom ett hav av människor, lyssnande på låtar som funnits hos oss i tio år och som påverkat oss alla, kanske mer än vad vi trodde. Och jag kan ju de där texterna, har dem någonstans djupt i mitt hjärta och hör dem ibland eka mot något som kan vara mitt eget, eftersom att jag också varit sjutton år, eftersom att jag också varit full och trött och längtat efter någon.

Och jag stod bredvid Fanny och hennes kille Johan när det började. Vi sjöng oss igenom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” vi dansade, vi hoppade, vi hade våra händer högt uppsträckta mot himlen. Så började ”En vän med en bil” och Fanny vände sig mot Johan och de kysstes, de hade någonstans att göra av all kärlek som strömmade ut från scenen framför oss, det var väldigt vackert. Själv vände jag mig bort mot scenen igen och kände mina ögon tåras och mina händer skaka, jag är osäker på exakt varför.
I slutändan har jag aldrig varit så närvarande eller känt så på en spelning förut, det var fantastiskt och jag kände att jag ville berätta om det här. Så var det.

Angående höstens första dag (idag)

Och så var det slut alltihop. Allt det roliga. Slut.
Jag har spenderat en månad med rotlöst flängande. Först ställa in alla sina saker i en ny lägenhet och åka iväg utomlands två dagar senare. Sen mellanlanda en natt och så iväg till Gotland och sen festival. Och i slutändan ligger jag här med huvudvärk och ryggvärk i ett kaos av kartonger och sopsäckar med något mer än en smula ångest. Var det allt? Det gick ju så fort, är det redan slut?

Inte så konstigt kanske att man har ångest på höstens första dag. Och ingen bör lura sig själv något annat, höstens första dag är precis vad det är idag, jag funderar på att inte ens gå upp ur sängen och möta blåsten jag hör utanför fönstret, den låter kall.
Men det är klart, det finns ju möjligheter med detta. Min höst är öppen, allt kan hända med den, med mig. Det är så klart läskigt och obehagligt och det kan göra mig illamående ibland, men det är en smula spännande också när jag är på det humöret. Och jag vet hur jag är på hösten. Då kan jag brinna som starkast, om jag får chansen till det. Då kan jag skapa det bästa, vara som kärast och göra saker som jag aldrig gjort förut. Och det ska jag också göra!

Men för tillfället: något mer än en smula ångest här i min säng. Men vad göra? Det är naturligt. Det är vad det är och jag försöker ta till mig det och njuta av det på mitt eget sätt.

Wow wow wow

Öj, öj… Nu är jag vaken, jag har till och med redan fått en liten tur i Angered, Göteborgs Hökarängen (kanske det är, eller så är det inte alls det). Ett litet (stort) problem vi har här är nämligen att jag och Amanda delar på en lägenhet och till den lägenheten delar vi på en nyckel. Det vi inte delar är samma intressen och samma vänner, inte alltid i alla fall.
Och därav Angered.
Genom exceptionellt dålig planering hade vi inte batteri på någon av våra telefoner och jag visste helt enkelt inte vart tösastycket var. Alls. Så det blev till att tigga till sig sovplats hos kamrat Hannas kusin och vakna till ljudet av morgonpigga, dammsugande Angeredsbor klockan tio.

Men detta till trots hade jag väldigt roligt igår. Det var ju som så att torsdagskvällen blev ganska miserabel tyvärr. Jag köade i en timme till Annedalskyrkan för att se The tallest man on earth, bara för att vara tio meter från dörren när inga fler släpptes in. Och så slutade den kvällen. Så illa var det faktiskt.
Så igår var jag ganska så sugen på att ta igen det hela. Och roligt hade jag, trots att jag hamnade i festival-förvirrings-träsket och hade tre olika sällskap att försöka hitta utan att kunna ringa (eftersom att Telia, som sponsrar denna festival inte kan hantera att folk använder sina telefoner mer än en i taget). Soundtrack of our lives var väldigt fina med sin symfoniorkester, The National gick på rutin men var riktigt bra och The XX var helt lysande, de var gårdagens behållning tycker jag, det var som ett ändlöst pulserande av rena gitarrtoner som inte tog slut. Fantastiskt.

Mycket bilder också, jag kör något inlägg i nästa vecka med ett helt gäng, nu lägger jag in ett par helt obehandlade här nedan bara för sakens skull.
Och nu en dusch och sen iväg till Shout out louds!

Mest lite tågsvammel

Sitter på tåget. Det är inte jätteroligt. Alla omkring oss verkar ha hakat upp sig på att klaga på hur varmt det är här i vagnen. Och dessutom är det jävligt varmt.
Annars gillar jag att åka tåg, det är trevligt. Jag tycker om att det går så fort och jag tycker om att lyssna på musik och titta ut genom fönstret och låta tankarna glida iväg lite.

Igår tog jag en öl med ett trevligt gäng på någon av uteserveringarna på Medborgarplatsen, och när de andra hade gått fanns jag och Zuzanne kvar och vi pratade om förhållanden. Vi pratade om våra ex och vi pratade om dramatik. De där situationerna som de flesta har genomlevt som blir så överdrivet dramatiska. När det gråts och skriks och man säger de där sakerna som är så klyschiga men som är det enda som funkar just då.
Jag har upplevt en del sånt ändå, det är inte så roligt. Mest kanske för att man, när man är mitt i det, känner sig så otroligt fjantig. Jag har stått där med tårarna i ögonen sägandes saker som "Det är inte dig det är fel på, det är jag" och nästan varit på väg att börja skratta för att det känns så otroligt krystat/konstlat/överdramatiskt. Och samtidigt hamnar man där igen, när det väl ska skrikas och gråtas.
Kanske är det en anledning till att jag varit singel ett bra tag nu. Jag vill inte se den sidan av mig och inte av någon annan heller.
Samtidigt finns det faktiskt en del av mig som saknar dramatiken i att försöka hålla ihop ett förhållande. Det får en att känna sig levande...

Men jag vet inte hörni. Ibland tänker jag på allt sånt här och känner bara att jag inte vill vara med, att det sista jag vill är att spela alla spelen och leta och ligga och leta igen.
Men det kanske beror på vart man landar i slutändan antar jag, vem man tillslut hittar, eller om man kanske inte hittar någon alls...
Det är ju faktiskt ändå lite spännande att inte ha någon aning om det än.

God morgon!

Jaha. Idag bär det av då. Mot Göteborg! Igår pysslade jag med massor av ärenden och småsaker och nu känner jag mig klar. Jag och Amanda ska gå och köpa en massa vin om en stund och sedan ta tåget från Södertälje, jag tror att det kommer att bli mycket trevligt!
Dessutom ser jag mycket fram emot den här kvällen. Ikväll ska jag se The tallest man on earth i Annedalskyrkan och jag tror/hoppas att det kommer att bli fullständigt magiskt.



Nu tar vi några bilder från Gotland på det, mest för att jag är nyvaken och inte kan komma på något med substans att skriva om, jag återkommer senare.

Uppsnärjd i det blå

Jaha. Jobbar idag också. Men nu är jag snart klar så det är härligt ändå. I övrigt har jag alltjämt siktet inställt på helgen och på Way out West. I mina redigeringspauser har jag noga gått igenom schemat. Vad ska man se? Vad ska man välja när det krockar? Jag har en lång lista... Kanske kommer jag att missa hälften för att jag är någon annanstans och gör något annat, vi får väl se. En lista blev det i alla fall, för er som ska dit och vill tagga igång redan, för att gnida det i nosen på er som missar spektaklet:

Här har ni den!

Jag har säkert missat något guldkorn där också, men det visar sig väl.

Kanske tar jag en liten tisdagsfylla ikväll? Kanske blir jag på bättre humör så fort jag går från jobbet? Det känns onekligen som att det skulle kunna bli så.

Tillbaka i Sverige

Jag är på fast mark igen. Hemma i Stockholm men åkte direkt för att jobba. Jag hade alls ingen lust men var såklart tvungen. Det fanns såklart något som skulle bli klart och som jag var tvungen att sitta här och göra. Jag ska inte klaga, egentligen är det inte så synd om mig. I mitt huvud planerar jag min helg. Det är sommarens sista tänker jag. Och jag menar inte att det på måndag kommer att vara tio grader och hagel utan mest att det här, Way out West, blir sommarens sista grej, den sista planerade sommaraktiviteten. Sorgligt? Nja. Någonting i mig tycker kanske det men samtidigt har jag känt på mig ett tag nu att den här helgen kommer att bli fantastisk. Något att minnas.
Jag satt på bussen och lyssnade på The National och frågade mig själv hur den inte skulle kunna bli det.
Jag bytte till Mumford & sons och frågade mig det igen.
Dessutom faller allt på plats på ett sånt där sätt som tyder på att det kommer att bli bra.

Så då är det konstigt att jag känner mig jävligt deppig idag... Det kan ha att göra med att jag var tvungen att åka hit till jobbet, eller att jag är trött efter en vecka då jag gått upp sju varje morgon (har ingen brådska att bli småbarnsförälder, tycker alldeles för mycket om att sova...). Det finns säkert en anledning, men jag kan inte riktigt se den just nu.
Behöver en cigg.
Ska gå ut och ta en.
Ler i alla fall åt bilden nedan. Kan det vara den härligaste jag har tagit? Fåren hade rymt och kom springande mot oss på stranden. Min brorson mötte dem skrikandes med spaden i högsta hugg. Han är förjävla skön ibland...
Och med det säger jag god natt.

Lördag

Satt och glodde lite på Teletubbies med den lille. Jag har aldrig sett det förut och jag inser att jag är tio år efter här men satan vad knäppt det var! Helt galet. Lillen satt som förtrollad och jag med. Är inte den där solbebisen i början extremt obehaglig? Jag förstår mig inte på dagens barnprogram…
Nu tar lillen en lur och jag har hållt på i en timme och letat boende till Way out west, med en internetuppkoppling som drivs av en halvdöd hamster i ett hjul och en lika knastrig mottagning på telefonen (jag står här och skriker som officerarna alltid gör i Vietnamfilmerna, i de där abnormt stora telefonlurarna. ”I need napalm on the tree line! Now, god dammit!” Typ.)
Efter att ha ringt halva Göteborg och fått en mycket klarare bild av hur staden har det med hotell, vandrarhem, hostels, krypin och bed & breakfasts så fick jag tillslut en säng i ett fyrabäddarsrum för 215 spänn natten. Efter alla mina samtal så vågar jag tippa att det är den absolut näst sista vandrarhemssängen i hela staden (det fanns en kvar i samma rum som jag förstod det, om någon vill bo med mig och två främlingar i Göteborg nästa helg, börja ringa runt! Hittar ni den sista platsen och bokar den så bjuder jag på ölen sen). Och trots att jag antagligen får dela våningssäng med tre pingstvänner som åkt till Göteborg enbart för att försöka frälsa så många syndare som möjligt under festivalen så är jag väldigt nöjd! Det känns som att jag har blåst alla hotell jag ringde som ville ha 2000 kronor per natt. Ganska härligt. Återstår gör så att ordna resan dit… Men det är en enklare fråga hoppas jag.

Jaha, och det var det mest spännande som hände den här dagen. Ganska lugnt alltså… Nästan irriterande lugnt. Men bara nästan.

Fredag

Det är fredag. Men jag är på landet och här betyder det inte mycket. Det kunde nästan lika gärna vara tisdag eller till och med måndag.
Jag har faktiskt haft en riktigt härlig dag idag. Tillsammans med min svägerskas syster har jag haft ansvaret för min brorson över dagen vilket gjorde det hela till en liten familjedag. Vi har badat den lille, vi har klätt honom och utfodrat honom och lagt honom i säng. Det är nästan så att man kunde tro att det kunde vara såhär hela tiden, att man en dag skulle ha en egen liten att klä och mata och bada, varje dag. Ändå känns det avlägset. Men trevligt har det varit. Jag sköt runt på vagnen på en loppis i en sömnig småstad på södra Gotland och tittade på gamla skivor och berättade för den lille om skivomslagen jag hittade, han var måttligt intresserad men det som var härligt/läskigt/intressant var att jag inte såg några tvivel i ögonen på loppisinnehavaren eller kioskkassörskan, vad dem beträffade var det väl min son. Kanske. Och det var lite... Spännande. Bara att tänka i de banorna om ni förstår vad jag menar.

Ja, en trevlig dag. Och nu sitter jag i trädgården och ikväll är det inga stjärnor. Men jag lyssnar på syrsorna som någon berättade för mig i förra veckan att jag snart inte kommer att höra längre.
Alla har en gräns, när man kommer upp i en viss ålder uppfattar ens öron inte längre alla frekvenser. Syrsorna försvinner med åldern fick jag höra och det tyckte jag var sorgligt. Det kändes som ännu en ofrånkomlig åldersmilstolpe som man skulle tvingas förbi och sen skulle syrsorna vara borta och då skulle man veta att nu, nu är man gammal, äldre. Men å andra sidan så tror jag inte att man saknar dem så mycket då faktiskt. Kanske, antagligen, märker man inte ens att de är borta.

Nog med svammel. Jag ska gå och lägga mig och det kan bli första fredagen då jag somnar innan midnatt på mycket länge. Kan det vara ett ålderstecken?
God natt.

Från öin intet nytt

Jag har hittat en lek som min brorson gillar.

Brorson

Den går ut på att jag jagar honom, spretar med fingrarna och väser. Nu låter det kanske inte så sofistikerat men han skrikskrattar så svårare än så behöver det tydligen inte vara… I övrigt lunkar det på här. Igår var jag på vinprovning, det var jag och två andra 80-talister tillsammans med alla 40-talisterna. Vi gick omedelbart i barndom och satt och pillade ihop Kinderäggsbyggsatser och fnittrade.
Ikväll blir det mer finkultur. Macbeth på Romateatern. Jag ser framför mig väldigt mycket fårskin och gamla skottska kungar på Gotländska, härligt va?

Nåväl. Solen skiner på hängmattan där ute och jag är mitt uppe i slaget mellan Shah Ala-ud-Dins arabiska styrka och Djingis Kahns Mongoler i min bok. Mycket spännande.

Allmän trivselbild

Ganska lugnt. Ganska skönt.

Så då är jag på Gotland… Det är härligt faktiskt, huset är ensamt mitt ute i ingenting känns det som, man kan gå och gå och gå och bara träffa några få människor. Jag uppskattar det väldigt mycket.
Mitt i allt detta försökte jag köpa biljett till Way out west på en internetuppkoppling som lämnar en hel del att önska. För att göra en lång historia kort så schabblade jag helt till något med mitt Visakort varför jag nu inte kan köpa någon biljett utan min bankdosa, vilken befinner sig i Stockholm…
Jag hatar sånt. De har lagt till en massa säkerhetssystem som ändå inte funkar och som bara hindrar mig från att få det jag vill ha! Som ni hör är jag en smula irriterad just nu, det går inte att komma ifrån.
Men om detta är mitt största problem idag så är det faktiskt ändå en ganska problemfri dag. En väldigt problemfri dag. Jag växlar mellan att läsa och sova och dricka kaffe. Typ. Och sen har jag planerat att utforska större delen av södra Gotland med kamera också. Jag började idag, kanske blir det en hel massa Gotlandsbilder här när jag kommer hem, nu blir det bara ett par stycken. Håll till godo.

Mot öin

Jag är på bussen mot Nynäshamn vilken jag tagit två tåg för att ta mig till. Snart ska jag åka båt och sedan buss igen och en smula bil... Det är en sån dag idag.
Jag klev upp vid nio och räknar med att vara framme vid sex. Borde jag inte kunna ta mig till en annan kontinent på den tiden?
Nu ska jag ju i och för sig till en helt annan landmassa än den jag befinner mig på, nämligen Gotland. Det blir nog bra det. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra i ett hus på södra Gotland i en vecka som av allt att döma kommer att regna bort, men det löser sig nog. Det lär ju i alla fall bli lugnt och skönt och jag gillar lugnt och skönt.

Just nu dock: stressad, surig, trött. Jag avskyr att stå och köa i stora folksamlingar, jag tycker inte alls om att betala en mindre förmögenhet för en kaffe och en macka och doften av svett är inget jag alls går igång på. Och då är Gotlandsbåten inte det perfekta stället att vara på. En dag kommer jag att utgöra en strålande surig gubbe om jag får överleva...
Jahanähä. Till havs.

Hem ljuva hem

Jaha. Hemma i Sverige då. Känns ju sådär faktiskt.
Semestern i Wien var lång, den var skön, den var kravlös och slapp och härlig precis som jag ville ha den.
Jag tog med mig min semester-attityd in på terminal 1 på Wiens flygplats igår när jag av polis ombads utrymma den på grund av någon misstänkt väska…

Stressad konstapel: Sir you have to leave the area now.
Jag: Ok, ok, I just need a minute to finish my self-service-check-in-thingy here…
Stressad konstapel: Please leave the area sir!
Jag: Yes, yes… (knappar på maskinen)
Stressad konstapel: Sir! If you do not leave I will force you to!
Jag: Look, its printing my boardingpass now I just need to get it, OK?

Och jag fick min biljett och jag lunkade iväg och ställde mig bakom avspärrningarna utan att stressa. Efteråt tänkte jag: Hur jävla dum hade jag sett ut om det i det ögonblicket faktiskt hade brisserat en Al-Qaida-bomb mitt bland check-in-diskarna på terminal 1 och jag hade skadat mig eller dött? Då hade jag varit en riktig idiot va? Det sista man vill vara är fan killen som dör för att han inte vill se fånig ut och lägga benen på ryggen för ingenting… Ska tänka på det till nästa gång.


(Fullständigt orelaterad bild på mig, men lite småhäftigt va?)

Imorgon lämnar jag i alla fall landet igen och åker till Gotland i en vecka ungefär. Det blir gött. I Wien överförsåg vi oss en smula med alkohol, fett, socker och cigaretter (framförallt cigaretter…), allt det där som är gott/roligt/skönt att överförse sig med under någon kortare tidsperiod, men nu är det hög tid för lite riktig vila. Jag planerar att läsa en god bok under veckan (Ulf Lundells ”Jack”) Spela trevliga kortspel (Canasta) och äta god mat med kanske en smula grönsaker till också (Lamm). Jag ser verkligen fram emot det nu.

Och däremellan har vi den här dagen. Och den här dagen, i detta nu, ligger jag i min säng efter en hård natt. Jag tänkte få en tidig start, uträtta ett och annat, fixa, men igår låg jag här i timme efter timme och jag kunde inte för mitt liv somna. Jag vet inte om det kanske har att göra med att jag befinner mig i något slags semestrandets limbo mellan två resmål och att det är lite stressande. Eller det faktum att jag igår kom hem till min lägenhet och tänkte ”Helvete! knarkare, alternativt vilda apor, har varit här och trashat stället!” för att sedan komma på att nej, det var ju faktiskt såhär jag lämnade det, det kan också vara en smula stressande.
Vad det än är så känns det inte jättekul att vara hemma igen, så himla mycket finns det ändå inte att längta hem till.