söndag 31 oktober 2010

Söndag

Jag fick precis besök av Radiotjänst. Ni vet, de som kommer och knackar på och vill veta om man har TV, har man det så vill de ha pengar, ganska mycket pengar faktiskt… Eftersom att jag mycket sällan tittar på TV utan använder min apparat till att glo på DVDer och spela TV-spel så tycker jag inte riktigt att jag ska betala alla de där pengarna, jag använder ju faktiskt inte deras tjänster. Men tydligen är det bestämt så att har man TV i sin lägenhet så ska man pröjsa, oavsett om det är en obrukbar Telefunken från 1984, betala ska man!
Så en liten fetlagd man med mustasch som var väldigt trevlig kom och knackade på idag precis när jag som bäst höll på att döda saker på min TV, så att förneka att det fanns en apparat kändes lite meningslöst. Jag gjorde dock mitt bästa för att ställa jobbiga frågor till honom en bra stund typ: ”Jag är inte skriven här och adressen där jag är skriven betalar Tv-licens, TV:n som står här inne ägs dock av mig, vem är ansvarig då?” Den lille mannen kliade sig i huvudet och gav mig väldigt mycket broschyrer som inte alls hade med mina frågor att göra. Tillslut hade vi nog båda tröttnat på varandra.

Jag: Ok, men om jag ger dig min TV nu då? Du får den. Jag gör hellre så än betalar en massa pengar för så stort behov av en TV har jag inte.
Han: Ja… Nej, det behöver du inte göra. Jag kan ju inte ta den…
Jag: Ok, men jag slänger den då, ut genom fönstret så att du ser att den är ordentligt död, slipper jag betala då?
Han: Alltså… Du behöver inte slänga din TV, om du ställer ned den i förrådet… Magasinerar den…
Jag: Och hur bevisar jag för Radiotjänst att jag har magasinerat min TV då?
Han: Det behöver du inte… Alltså, Radiotjänst måste ju tro på ditt ord då…
Jag: Jaha, vad bra, men då ställer jag ned TV:n i förrådet i eftermiddag då. Lovar.
Han: Ok… Ok! Ja, men då behöver jag väl inte skriva något här då! Vad bra! Tack för pratstunden!
Jag: Tack Själv!

Jaha, då är det väl bara att kånka ner den rackaren i källaren då, så fort jag har spelat klart det här uppdraget så ska jag fixa det…

fredag 29 oktober 2010

Michael Nyqvist och den sista solen


Slutade tidigt idag och halvsprang hem från tunnelbanan. Anledningen till jäktandet var solen. Som illustrerat ovan så sken den lilla rackaren in över min balkong på ett alldeles överjävligt härligt sätt denna eftermiddag och jag tänkte att med ett par dagar kvar till November så får man ta tillfället i akt.
Således ställde jag fram solstolen, hällde upp ett trevligt glas åt mig själv (Crabbie’s Ginger beer, ny favoritgrej som systembolaget bestämt sig för att bara ta in tillfälligt, prova!) och tog fram en lagom tramsig, mycket underhållande, bok som jag ännu inte läst.
Sedan satt jag där och njöt. Bättre inledning på fredagen kan jag icke tänka mig. Jag satt där och blundade och smuttade på min alkohol som Michael Nyqvist och kände mig till fullo tillfredställd.
Ikväll blir det en lugn skön kväll har jag bestämt, det blir bra det.
Ha en härlig fredagskväll bloggers!


torsdag 28 oktober 2010

EXTRA EXTRA! TV-medium har inte övernaturtliga krafter på riktigt! (Men jättefånig frisyr)

Ett ”medium” har blivit tagen på bar gärning med att fuska med sitt arbete! Om vi inte längre kan lita på våra medium vilka kan vi då lita på undrar jag…
Anders Åkesson är ”certifierat medium” och ”healer” och han jobbar med att sälja kurser, ”seanser” och föreläsningar där han ljuger för människor och påstår att han kan kontakta deras släktingar som är döda. För detta tar han massor av pengar. Bra för honom tycker jag!
Ja, Anders är en helt vanlig kille från Fjugesta med en förkärlek för skinnvästar och långa böljande hockeyfrillor som har lyckats hitta ett bra sätt att krama pengar ur människor som är något mindre intelligenta än vad han är. Men alla sådana sagor tar ju slut förr eller senare tyvärr… Under en ”fysisk seans” för ett par veckor sedan blev Anders tagen på bar gärning med den rekvisita han smugit in för att göra delen av showen när han ”faller i trans” lite mer spännande, en klump självlysande häftmassa. Till råga på allt så var det Anders egen lärjunge, Per Ola Thornell, som avslöjade bluffen (Judas!), Per känner sig sviken nu och säger att han:
”hade svårt att tro på andar i två veckor efter att han avslöjade läromästaren.”
Himla tur att det inte höll i sig längre än så...

Anders själv har gått ut med ett pressmeddelande till alla de bestörta fans som satt sin tro till hans helande krafter tidigare.
”Det fel jag gjorde var att jag utan någon annans vetskap förde in en självlysande lerklump inlindad i en trasig strumpa på en offentlig demo. Jag har vid konfrontation per telefon erkänt för personen i fråga att jag har gjort ovan nämnda handling. Vid detta erkännande har jag även berättat att jag medvetet format leran över min egen hand och stäckt ut den i seansrummet. Jag har alltså vid några få tillfällen klarat att lirka loss min ena hand från de buntband som jag sitter fast i stolen med, och det är då jag lyckats åstadkomma ovan nämnda handling. Övriga fysiska fenomen genom åren har varit helt och hållet andevärldens”

Bra, jag känner mig lugnad, otur bara att det var just den här gången, när Anders åkte dit, som det inte var några andar närvarande.

Vet ni, förutom den uppenbara tramsfaktorn i detta så är det något annat som är konstigt tycker jag. Metro rapporterar detta som en nyhet, som att det faktiskt har hänt något, som att alla de människor som betalat tusentals kronor till Anders Åkesson genom åren först nu ska känna sig lurade… ”Det var inte min mormor som reinkarnerades i hans McGyver-frisyr på riktigt! Skandal! Kontakta konsumentombudsmannen!”
Det är inte en nyhet att detta är på låtsas, påhittat, lurendrejeri och show. Inte på något sätt.
Men ändå, tack alla knäppskallar/new age-flummare/religiösa/spökjägare och så vidare för att ni finns, på gott och ont så gör ni världen lite roligare…

onsdag 27 oktober 2010

Manligheten

Jag läste ett inlägg på en blogg som heter ”Glitterfittorna” igår. Bra namn får man säga… I alla fall, det var ett bra inlägg om manlighet och mansroll och pappor och sånt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om det där ur en tjejs perspektiv, det gör man inte så ofta. För mig känns det som en viktig grej, ett stort problem, ett problem som inte riktigt tas på allvar tycker jag. Blogginlägget länkade till ett annat som länkade till en artikel som länkade till en krönika och så har man hamnat i ett träsk av olika (eller inte så olika) åsikter om män, det verkar vara en ganska het fråga just nu, och det är positivt tycker jag.
Själva föräldradelen är mig lite främmande, sexiga pappor och barnuppfostran och alla de åsikter som framförs om detta av alla hela tiden är inget jag tänker lägga mig i särskilt mycket. Jag håller med dem som säger att man inte ska ha en för kraftig åsikt i frågan innan man själv fått ett barn och försökt hålla ihop en familj. Många gånger kan jag tycka att den delen av jämställdhetsdebatten tar orimligt stor plats… Men hur som helst: manlighet.
Det där är något som jag har brottats med och funderat på sedan mina tonår, inte så mycket har berättats eller förklarats för mig om det när jag växt upp. Där har funnits normer och beteenden att efterfölja, att känna sig tvingad eller lockad att leva upp till, men inget varför. Varför killarna lät mer, spottade mer, drack mer. Varför vi drog tjejerna i håret och rörde väldigt mycket vid varandras rumpor när vi umgicks. Jag tycker mig många gånger se ett samhälle som förväntar sig att vuxna män ska vara allt på en gång utan att först ha förklarat för dem hur det ska gå till, eller spekulerat i varför vi är som vi är.
Om man googlar "Manlighet"...
Få böcker har förändrat mitt liv men Stephan Mendel-Enks lilla reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil” på 128 sidor från 2004 gjorde det. Där var en bok som inte alltid träffade mig eller kändes relevant med den tio år äldre Mendel-Enks perspektiv, men det var en bok som ställde frågor som jag aldrig hade hört ställas förut. Kanske fanns sådant där ute redan innan, men bland allt jag hade hört och sett om könsförtryck, våld, ojämlikhet och machobeteende hade väldigt lite av det haft att göra med varför män gör så, och ännu mindre om varför män gör sånt mot andra män. Eller mot sig själva.
I världens jämlikaste land är det många män som tror på jämställdhet mellan könen, lika lön, rättvist behandlande och sånt som många av oss fått sedan vi var små och ser som självklarheter, åtminstone i teorin. Men vad de männen tycker om och hur de behandlar andra män är inte lika självklart. Inte heller hur de ser på sig själva, om de kan tillåta sig att visa sig svaga eller otillräckliga. Jag vet att jag själv har brottats med sådant i mina dagar och trots att jag många gånger mått dåligt och haft jobbiga perioder i mitt liv så har tanken på att till exempel prata med en psykolog aldrig känts särskilt nära.

Och sen har vi problemet med skulden, för det känns lite fel att skriva om det här. Och om man tittar på de spaltmil som skrivs om jämställdhet så handlar inte mycket om hur manssamhället påverkar just män, kanske känns det inte lika viktigt.
Jag läste en mycket bra krönika i Expressen av Anders Kilander om manlig depression och det manliga föraktet av svaghet, jag funderar på att länka till den på Facebook men tvekar, killars problem? Killars känslor? Får man bry sig om det? Är man inte då bara en av alla antifeministiska män ala Pär Ström som tror sig kontra jämställdhetsdebatten med att fråga sig vem som funderar på killars rättigheter egentligen och som påstår att alla feminister hatar män?
Men sen inser jag att den känslan är precis vad Kilander skriver om, man kan vara hur mycket feminist man vill, det där inpräntade mantrat finns kvar som kille: inte vara svag, aldrig ha några problem, aldrig vara ett offer.

Unni Drougge har skrivit ett svar till krönikan där hon inte egentligen verkar ha så mycket att säga, förutom att det minsann finns snälla killar också och ”Snälla killar får minsann också tjejer”, och det är ju sant. ”Snälla” killar ska knappast ses som offer på det sättet. Men problemet är inte framför allt hur killar betraktas, eller åtrås, av kvinnor utan hur de betraktas av män och sig själva. Jag har träffat en del tjejer i mina dar trots att jag inte på något sätt är ett ”bad ass”, som Drougge skriver, trots att många av dem säkert skulle ha slagit mig i armbrytning och trots att jag har en blogg där jag hyfsat ofta skriver om mina känslor. Faktum är att jag generellt sätt känner mig mer bekväm bland kvinnor, har betydligt lättare att slappna av i deras sällskap.
Jag är en av de många killar som inte enkelt kan glida in i och förhålla mig till den mer eller mindre tydliga tuppfäktning som ofrånkomligt uppstår när män träffar varandra, vare det under en fikarast på ett kontor eller utanför en fotbollsarena och som finner det beteendet obehagligt.
Resultaten varierar, människor har dött för den där tuppfäktningen, men ytterligt fler tror jag helt enkelt aldrig når sin potential som människor därför att de blockerar vänskap, tvingar sig att hålla känslor inne och, medvetet eller omedvetet, går genom hela livet med masken som vi kallar manlighet ständigt limmad över ansiktet.

Det finns massor att säga om det här som ni märker… Det får vara bra så för den här gången.
Vad tycker ni?

måndag 25 oktober 2010

Veckans roligaste #2 - Psychic warfare

Förra veckan blev jag inbjuden på Facebook att delta i en ”psykisk attack” mot Kulturdepartementet. Jag läste igenom inbjudan noga för lite intresserad blev man ju, den var väldigt lång, väldigt högtravande och hade passager som:

”Vi riktar även vår attack mot de allierade styrkornas undergrävande och prekariserande av villkoren för de som jobbar inom den kreativa sektorn vilka förväntas driva deras skapande som knähundar i de privata finansiärernas famnar.”

Däremot fanns inte angivet hur den psykiska attacken faktiskt skulle gå till rent praktiskt, bara att man skulle samlas utanför departementet i lördags vid 16.00, redo för attack!
Nu läser jag i DN att attacken förverkligades, den fruktansvärda terrorhandlingen utfördes genom att man ställde sig i en triangel och tyst masserade sina tinningar.
Artikeln går av någon anledning inte in på vilka skador Kulturdepartementet ådrog sig efter attacken eller vilka polisiära åtgärder som satts in mot terroristerna, men jag ser framför mig hur Lena Adelsohn Liljeroths huvud blåstes upp som i Mars Attacks och exploderade…

Jag tycker ändå att det här är ett härligt initiativ och jag tycker att det verkar vara ett skönt gäng som sysslar med den psykiska krigsföringen. Det må vara högtravande, det må vara extremt flummigt och tillgjort stundtals. Men det är också ganska roligt i jämförelse med att bara skrika och bära plakat.
Läs deras rätt så underhållande och välskrivna nyhetsbrev här.

Veckans roligaste, inlägg delvis på norska!

En präst i Norge har tolkat hejvilt och skrivit en bok om sex i Bibeln, nu sitter han i intervjuer och pratar om hur kåt han är och hur mycket lust han får av sin gud.
Cheferna är naturligtvis inte jätteglada över det här lilla utspelet av den brunstiga prästen från Vålerenga, Domprosten (som ser ut precis så som man tänker sig att en domprost ska se ut) är upprörd.

 ”Det er leit at han finner det nødvendig å lage en bok som synliggjør sider ved Bibelen som ikke er dens sentrale tema, sier han til Vårt Land.”

Visst är det roligt med norska… Alltså: Domprosten tycker inte om att den här boken lyfter fram sidor av bibeln som inte är ”skriftens centrala tema”.
Hmm… Är inte själva tolkningen av den där luntan något som präster sysslar med mest hela tiden? Och vad är detta centrala tema han menar då? Våld? Jordbruk? Män som bär klänning och fånig hatt? Eller menar han fromhet och kärlek och sånt? Ja, kärlek är väl sånt som kyrkan gillar att påstå att man tycker om? Och sambandet kärlek/sex då, det känns väl kanske inte extremt långsökt? En eller två något mer långsökta kopplingar till bibelverser har ju gjorts förut…
Vidare förklarar domprosten att han inte läst boken och inte heller har lust att göra det ”av fri vilja” men att han ”kanske blir tvingad till det”
Stackars domprosten. Att bli tvingad att läsa massa dravel skrivet av en förvirrad flummare… Aldrig att domprosten själv, eller kyrkan, skulle tvinga på någon en så knäppig bok med så galna idéer!

fredag 22 oktober 2010

Fredag 101

Idag ja. Idag var dagen då det snöade första gången, och det var ju fint när man satt inomhus och tittade på det men mindre roligt i övrigt.
Jag har varit jättetrött idag, somnade på bussen på väg hem, så trött har jag varit. Men nu har jag sovit någon timme och duschat och ätit och fått mig en öl, så nu mår jag ganska bra. Senare blir det nog kanske att gå ut i utelivet en stund.
Så, rätt trist va? Jag mår rätt bra och jobbar på att bli smålullig, det är allt denna fredag.
Hoppas att ni har det minst lika härligt!
Vi tar en låt som jag gillar på det va?

torsdag 21 oktober 2010

Nyheter av värde denna vackra Oktoberdag

Fler felsägningar i politiken tycker jag! I veckan blandade en fransk minister ihop uttrycken litegranna och pratade om ”genitala avtryck” istället för fingeravtryck, och vore det inte betydligt roligare om vi identifierade brottslingar på det sättet? Frankrike går bra på felsägningsfronten just nu överlag, här om veckan blandade frankrikes utbildningsminister ihop ”inflation” med ”oralsex” (vilket tydligen är lättare på franska än på svenska). Jag är helt för detta, se bara hur mycket roligare den här texten från Europeiska kommissionen blir om man ersätter ”inflation” med ”oralsex”:
”Oralsex orsakar inte några större problem så länge oralsextakten är låg, stabil och i linje med företagens och konsumenternas förväntningar. En viktig effekt av oralsex är dock den osäkerhet den för med sig när oralsextakten är volatil (…) när oralsextakten är volatil menar vi att den varierar snabbt med tiden, uppåt och nedåt, och med relativt stora svängningar.” Fniss fniss osv.

I Mexico har över 28000 människor dött i knarkkrigen de senaste fyra åren, man räknar med att fler människor kommer att dö i det kriget i år än i Irak och Afghanistan tillsammans. Kriget utgörs dels av interna stridigheter inom kartellerna men också om det raka kriget mellan polis och brottslingar, ungefär 7 procent av de döda har arbetat inom polisstyrkan.
Nu har man utsett en ny polischef i en stad i norra Mexico, vilket är det mest drabbade området, 20åriga Marisol Valles.

Borgmästarens kansli konstaterade att "hon var den enda person som tackade ja till jobbet", och det är väl inte så underligt kanske, att man inte vill bli dödad och stympad och så… Det intressanta med denna nyhet är reaktionerna tycker jag, för oavsett hur klokt eller oklokt det är att sätta en 20årig student som polischef mitt i detta så blir det extremt uppenbart i detta fall precis hur stor skillnad folk gör på tjejer och killar. Jag lovar att om detta handlade om en 20årig student som var kille så hade det:
1. Inte blivit rubriker över hela världen.
2. Setts som lite djärvt och modigt snarare än dumdristigt.
3. varit färre kommentarer om den förestående våldtäkten av polischefen i fråga…

En rolig nyhet också:

Varför denna nyhet är rolig? Av flera anledningar, först och främst är det roligt, och en smula irriterande, att rubriken rimmar men inte är perfekt. Den perfekta rubriken skulle naturligtvis vara ”Isbjörnen Knut fryses ut” då hade det varit en rubrik i Aftonbladet-klass! Men DN är väl lite för fina för det.
Sen är det ju naturligtvis mycket roligt att björnexperten som citeras i artikeln heter Heiner Klös, det tycker i alla fall jag är humor…


Ps. Det är sjukt att de har lagar i det underbara landet i väst som säger att man får vara homosexuell så länge man inte berättar det för någon… Ds.

Ps2. Det är sjukt med den nya lasermannen, Malmö befäster sin position som stället där det händer i Sverige Ds.

Ps3. Förresten! Jag har beefat upp Höstlistan från förr-förra inlägget! Den är dubbelt så grym nu! Ds.

onsdag 20 oktober 2010

Socialiteten

Igår somnade jag alldeles för sent, efter midnatt! Ja, jag har blivit lite av en äldre herre nu, komplett med krämpor och klagomål. Jag går och lägger sig runt halv tolv normalt, funderar en stund på nakna bröst och annat sånt som man tänker på när man försöker sova och sedan faller jag i dvala och får mina sex timmars sömn. Men alltså inte igår. Jag fastnade lite läsandes gamla blogginlägg på min blogg och sedan på Eriks och plötsligt var klockan halv ett!
Nåväl, Erik skrev igår ett bra inlägg om knäppa gubbar, vilket ju är hans nisch, men inlägget inleddes med en liten anekdot om hur tafatt Erik kan vara i sociala sammanhang:

”Med lite betänketid har jag möjligheten att konversera i alla fall hjälpligt med främmande människor men när de dyker upp från ingenstans och överraskar mig har jag en tendens att agera något tafatt och fumligt. Än värre blir det om jag dessutom blir upprörd eller liknande då jag i regel kommer på en bra comeback-line klockan fyra på morgonen (efter en natts vakande av och ann) dagen därpå.”

Det där fick mig dels att fundera på hur man ser på sig själv och hur andra ser på en, jag har nog alltid tänkt på Erik som riktigt socialt kompetent, bättre på sånt än jag själv. Men han kanske inte ser det så.
Och sen på mig själv, hur bra jag är på sånt. Det är ju svårt att avgöra det där själv men jag tror och hoppas att jag inte låter som en stammande idiot om någon kommer fram och vill prata med mig… Jag har i alla fall aldrig varit en sån människa som själv kan göra sådär, att bara gå fram och börja konversera med totala främlingar (i onyktert tillstånd, absolut, men det räknas inte va?). Men jag tror att det är något jag har blivit bättre på med åren, det där med att våga, även om det sitter långt inne.

Jag minns en gång när jag pluggade. En tjej från någon skådespelarkurs på vår skola deltog i något projekt vi höll på med, jag tyckte att hon var söt, jag tyckte att vi hade flörtat lite, kanske. Men i alla fall så bestämde jag mig den gången för att bara prova, bara hänga ut sig själv totalt och fråga om hon ville, typ, ta en fika, eller vad jag nu hade tänkt säga… Jag hade redan bestämt mig, jag hade redan tänkt ”vad är det värsta som kan hända?” och funnit att det nog inte kunde bli så farligt. Så i slutet av dagen var jag iväg och lämnade tillbaka utrustning, vi var klara och skulle jag ta min chans så skulle det behöva vara då, så jag skyndade mig tillbaka till mina vänner men när jag kom dit var hon borta.
Jag blev inte lättad, jag blev irriterad, jag var ju så uppumpad, redo. Jag beklagade mig för en klasskamrat som blev en smula frågande ”Jo, men det var nog bra att du slapp det tror jag, hon är ihop med en kille i hennes klass som vi också ska jobba med...”
Så, det hade kanske blivit obekvämt ändå, det hade kanske blivit pinsamt och jobbigt och allt sånt. Men jag ångrar nog ändå att jag inte fick chansen att försöka, och ta den där pinsamheten. Jag tror att det hade varit värt det på något sätt.

tisdag 19 oktober 2010

Oktober

Vad skriva, vad skriva… Det är Oktober. Så är det. Det är inte den bästa av månader, eller den sämsta… Eller, kanske att det är den sämsta, men det finns en viss charm med det ändå, löv som blir röda och friskhet i luften och allt det där skitsnacket. Jag pendlar friskt mellan att tycka att det är extremt deppigt och väldigt härligt just nu.
Igår morse var det i alla fall lite härligt med hösten, jag åkte min buss ut mot Värmdö och jobbet och det var precis i gryningen. Jag tror att det här är den veckan, då jag får åka till jobbet i gryningen, och det har varit ganska spektakulära gryningar… Jag gjorde en liten spellista som skulle räcka ungefär precis den tid som den där bussresan tar och jag kom till jobbet ganska glad, ganska tillfreds på ett härligt sätt.
Jag vill mena att detta är utmärkt klockan-halvåtta-på-morgonen-i-Oktober-musik, och möjligen är den helt ok andra tider på dygnet också, så ta till er den nu mina vänner.

Höstlistan

söndag 17 oktober 2010

Bra helg

Mår fint idag, mycket fint. Det har varit en riktigt härlig helg och det är en riktigt härlig dag idag, är det inte? Känner mig lätt idag...


fredag 15 oktober 2010

Fredag

Fredagfredagfredagfredag. Det känns skönt idag, jag behöver helg! Jag vet dock inte alls vad jag ska göra med min helg denna gång. Jag har inte träffat några vänner på någon vecka, jag vet inte vad någon har för sig, jag vet inte ens vad jag vill göra mer än att jag just nu vill åka hem och dricka en öl på balkongen (egentligen, eftersom att jag bor i Hökarängen, så borde jag skriva ”dricka en öl på ballen” men det känns inte som att jag kommit så långt i att acceptera min status som Hökis-bo ännu…)

Idag hade jag tänkt publicera ett inlägg om galen Amerikansk politik men det blev ganska tråkigt faktiskt. Det känns inte så överraskande med ännu en ultrakonservativ abortmotståndare/vapengalning/böghatare/osv. osv.

Men jag fnissade ändå lite när jag satt och läste om Catherine O’Donnell, en av republikanernas stigande stjärnor just nu. Min favorithändelse från hennes mycket händelserika liv var när O’Donnell stämde sin dåvarande arbetsgivare ISI för könsdiskriminering. Hon påstod att hon blivit degraderad på arbetsplatsen på grund av hennes åsikter om att kvinnor borde vara underställda män... Är inte det helt fantastiskt? Fler galningar i politiken tycker jag, jag behöver saker att skratta åt och blogga om…

Nåväl. Fredagen kan bli mycket bra och den kan bli mycket dålig. Det spritter lite i kroppen, något måste jag göra. Det kan bli en sån kväll som är fantastisk eller som är ett fullkomligt antiklimax. Vi får väl se… Tillsvidare lyssnar vi på Lights On, det känns som fredagsmusik tycker jag.

Hitta fler artister som Lights On MySpace Music

torsdag 14 oktober 2010

Äntligen!

Jag gillar ju politik, oftast i alla fall, mest av allt gillar jag den när den är en smula galen och när knäppisarna får en smula utrymme, det är ju i alla fall roligt att betrakta utifrån, eller hur?
Idag läser jag att:

1. Anton Abele får en stol i Riksdagen
2. En ny knäppgök ala Sarah Palin lever rövare i Washington.

Anton Abele är alltså 18åringen som startade en Facebook-grupp som var emot våld (enligt källor var den också kraftig motståndare till Cancer, våldtäkt och tortyr av små gulliga djur…), således blev han kändis och fick gå på MTV-galan… Någonstans i den här vevan fick yours truely faktiskt mail från den unge herren, det var något om att han behövde en fotograf illa kvickt, jag svarade aldrig på det där mailet och det var ju faktiskt en smula synd för kort därefter dök det upp ett gäng filmer där Anton krystat låtsades vara minst 30 år äldre än vad han faktiskt är (och bet sig i underläppen, såklart), jag kunde ha varit med och skapat youtubehistoria! Rackarns.


Efter att ha blivit grundligt hånad för sina klipp gjorde Anton det enda rätta och försökte stämma de som hånat honom, när det misslyckades så tog Anton lite småsurigt bort sina videoklipp. Så vi får nöja oss med en parodi, trots att verkligheten ändå var roligare...

Man ska kanske inte vara allt för hård mot Anton, han verkar vara en driven kille, det får man ge honom. Men det är också en komisk figur som nu ska vara med och driva landet, Anton Abele sätter begreppet ”lillgammal” i ett helt nytt perspektiv.
Mitt starkaste minne av honom är när han deltog i DN Påstan’s ”Hej konsument” i februari i år. Han var då ganska exakt en månad äldre än myndig och tipsade med sin vida erfarenhet om Mojitos på East och om den härliga stämningen i baren på Sturecompagniet.
I övrigt kan vi ju låta några av dem tala för sig själva:

Giorgio Armani?
Favoritfärg: Har alltid varit blått men grått och vitt har börjat bli nya favoriter nu på senare tid.

Modeförebild: Giorgio Armani.

Favoritlyxartikel: Fikonmarmelad.

Bästa huvudbonaden: Studentmössa. Det är en fantastisk accessoar som ofta får följa med människor hela livet – trots att den sällan används!

Anton Abele?
I dvd:n: Filmen “Taken” (översatt “Tagen” på svenska). Det är verkligen en film jag rekommenderar. Den skildrar människohandel på ett sätt som skulle få många människor att må illa men framför allt visar filmen hur trafficking egentligen går till.

Mitt sämsta köp någonsin: Att köpa plasma-tv redan 2003 var inte så bra. Ett par månader efter köpet hade priset halverats.


Anton köpte alltså en egen plasma-tv när han var elva år gammal. Det faktum att han gick i mellanstadiet kan ju vara en bidragande orsak till att han inte hade så bra koll på marknaden ännu… På den tittar han på Taken som alltså, för att klargöra, är en film där Liam Neeson slaktar män med luddig arabhärkomst på de mest utstuderade sätt i två timmar.

Jag vet inte med er, men jag ser fram emot fyra år med Anton i Riksdagen, nu blir det slut på gatuvåldet hörni!

Jag skulle ju skriva om Christine O’Donnell också ju… Det får bli lite senare.

Godmorgonskägg

Denna morgon lär jag mig att "det är i Estland det händer", det hade jag ingen aning om... Dessutom småfnissar jag lite åt Bodström och åt gruvarbetarna som är så glada. Om det kom fram att Chile hade hittat på hela spektaklet för uppmärksamhet så skulle jag inte bli allt för överraskad. Ta bara en sån sak som att alla gruvarbetare fick riktigt snabba solglajjor det första som hände när de kom upp, man måste ju se cool ut för kamerorna... Ok, nä, riktigt så cyniska ska vi inte vara denna morgon som i och för sig är alldeles speciellt rå och kall, är den inte?
Trots det mår jag ganska bra måste jag säga. Det är skönt att det är torsdag idag för det betyder ändå att det är fredag imorgon, hur sorgligt är det inte att känna så? Men härligt också.
Jag har höstat till mig en smula föresten, odlat ett skägg har jag gjort och det känns bra. Vill ni veta hur jag ser ut? Det var länge sedan jag slutade ha en blogg där man lägger upp bilder på sig själv i tid och otid (och började ha en blogg som aldrig uppdateras istället) men undantag kan ju göras tycker jag...



God morgon.

måndag 11 oktober 2010

Text och foton och så

Jag satte mig vid min gamla dator ikväll och läste en massa texter som jag har sparade där, jag har skrivit allt möjligt som ligger och skrotar där, manus, noveller, gamla blogginlägg och dagboksinlägg. Det är sällan jag tar mig tid att skriva lite mer närgånget om mig själv men jag gjorde det ikväll, det var ganska trevligt och ganska behövligt och det blev ganska många sidor. Ni får inte läsa allt, något ska man väl spara till enbart sig själv väl? Det slutade såhär i alla fall:

Jaha. Det får vara det för den här gången. Att skriva och läsa de här texterna på datorn är som att sitta i en tidsmaskin, jag funderar på om jag kan minnas hur jag mådde när jag skrev sist, om jag kommer att minnas hur jag mår nu när jag möjligen skriver om ett halvår igen. Jag borde väl skriva oftare egentligen… Men mest funderar jag på hur livet kommer att vara då, nästa år eller året efter det. Kommer jag att vara ensam fortfarande? Kommer mitt mörker att vara mörkare eller kommer jag inte att minnas då att det någonsin funnits? Kommer jag att vara nöjd med mitt liv då? Kommer jag ens att leva?

Jag har drömmar och jag har hopp, det har jag, alltid. Ikväll klättrade jag upp på en höjd över den här förorten precis vid solnedgången och de tio minuterna av klättring kändes som en triumf när jag kom upp, jag kunde inte själv avgöra om tårarna i mina ögon berodde på vinden eller inte. Det var skönt. Så vill jag känna oftare.
Nog nu.

fredag 8 oktober 2010

Fredagsblandning

Det artar sig till en bra fredag. Jag har jobbat på två olika jobb idag samt haft tid att klippa mig. Ikväll blir det väl kanske vin och bra musik och såna saker, men mest vill jag ta det lugnt. Sova länge imorgon, det längtar jag efter.

Och nu sitter jag och väntar på att få gå hem men det är en sån där liten blå stapel som ska upp till 100% som står mellan mig och min helg just nu, den lilla jäveln. Detta gör att jag för en gångs skull har tid till att blogga, och då kan jag såklart inte komma på vad jag ska skriva om...

Jag skulle kunna skriva något om hela Nobel-spektaklet, typ om vilket konstigt huvud Peter Englund har och hur ocool han är i jämförelse med den här liraren till höger (Som hette Karl Ragnar Gierow och som sade sig ha på sig sina glajjor för att inte bli bländad av fotoblixtarna...)
Men det känns ju en smula torrt.

Jag skulle kunna skriva om något fjantigt jag läste i Aftonbladet, nu när jag för en gångs skull har så mycket tid till ingenting att jag faktiskt surfar in där, typ det här:
 eller det här:
 Men det känns ju lite som att slå in öppna dörrar (och om jag har sms-tumme så vill jag faktiskt inte veta, jag lever hellre livet fullt ut tills sjukdomen konsumerar mig totalt...)

Jag skulle kunna skriva om hur mycket jag saknar Erik just nu. Han fattas mig, som jag kanske skulle hoppa upp här på skrivbordet och överspelat skrika ut just nu om jag hade förmågan att förkroppsliga en smula mer av Börje Ahlstedt (det kanske är tur att jag slipper den förmågan).
Men det blir så grötigt, dessutom är det ju mest Erik som läser den här bloggen, och han vet redan att jag saknar honom.

Nej, det blir inget av det. Det blir bara ett vanligt fredagsinlägg där jag hoppas att eventuella läsare får en behaglig, vild, vilsam, spektakulär, omskakande, underbar helg.
Hoppas att ni får det.
Vi tar en låt på det, det är väl så jag brukar göra på fredagar?
I veckan såg jag ”Into the wild”, jag hade inte sett den sedan den kom och glömt hur bra den är, en fantastisk film tycker jag. Vi tar en låt från den.

onsdag 6 oktober 2010

Mer trams

Seg dag idag. Vissa morgnar så har man bara extremt svårt att komma upp ur sängen och sedan är man trött hela dagen utan någon vettig anledning till varför, så är det idag.
Men i övrigt så mår jag fint. Jag har hittat något roligt att småfnissa åt och det är ju trevligt.
Det jag fnissar åt i all min trötthet är: föreläsare, föredragshållare, workshopledare och andra sådana hittepå-yrken, samt det roliga sätt de säljer sig själva på.

Jag har förstått att detta är bröd och smör för ganska många svenskar som av någon anledning anses kännas igen ens en smula, samt de som inte känns igen alls men som ser trevliga ut och klarar av att hitta på en vettig catchfrase…
Vem som bokar in ”Stefan Sauk – Zenskräck” till sitt företag eller vill gå och se honom prata har jag lite svårt att förstå men en marknad måste det väl finnas eftersom att det verkar som att varenda människa som någonsin synts i en TV-skärm plötsligt vet allt om livet och kan delge oss sin kunskap, för en viss kostnad såklart.
Att gå på Olof Röhlanders heldagsworkshop, där man får lära sig ”konsten att vara bäst när det gäller”
Olof Röhlander - Workshophunk
kostar 4395 kronor (exkl. moms), men visst ser han pålitlig ut? Det måste ju bara vara bra! Kändisarna är lite finare på menyn, de har inga fasta priser, jag antar att det beror på hur mycket torsken vill göra, om det handlar om en full timme eller bara lite ”franskt” för att referera till en annan yrkesgrupp med vissa likheter…
Jag tycker att det känns som en av de där sakerna som inte riktigt står rätt till med oss, att företag betalar sjuka summor för att skicka sin personal att sitta och lyssna på klyschor från människor som Blossom Tainton, Ann Söderlund, Dogge Doggelito eller Benny Haag, är det inte underligt så säg…

Föresten, för att avsluta med något mer underhållande, Erik länkade upp en video till mig på fejsbåck igår som inte bara innehåller en av de bästa ungdomsserier som någonsin gjorts (jag får nostalgi-rysningar längs hela ryggen när jag tänker på det) utan också en fantastiskt rolig 90-tals-musikvideo. En sån där video som inte handlar om någonting och är så klyschig så klyschig… Man måste älska sånt. En smula TV-historia:

tisdag 5 oktober 2010

TERRORISTERNA KOMMER!

Läser tidningen påväg till jobbet, jag och alla andra. Jag har alltid gillat Metro, de gör ett hyfsat jobb tycker jag, vafan det är ju ändå gratis...
Men det är mycket korkat i den där tidningen också, det är över huvud taget mycket korkat i tidningarna hela tiden tycker jag.
Fascinerande tycker jag framförallt att skrämselkampanjerna är, för tillfället gäller terrorism. De har byggt läger, terroristerna, och de har tyska pass och när som helst slår de till och spränger Louvren eller Big ben eller Globen käpprätt åt helvete! Och överallt så höjs det till "beredskap orange" eller "hotnivå 3" eller något annat som egentligen inte betyder något alls för oss som läser om det.
Ok, om det nu kommer en attack och massor av oskyldiga människor dör så får jag käka det här och skämmas lite, men jag tvivlar.
Mest för att terrorister antagligen också läser tidningen och kanske är medvetna om att västvärlden har sitt folk på tårna just nu, "kanske att vi ska vänta en månad grabbar? Då har de hittat på en ny influensa istället..."
För övrigt tycker jag att det har gått tillräckligt lång tid nu och ni kan se detta som mitt officiella peka-och-skratta åt alla er som hängde med i paniken och sprang och vaccinerade er och pratade om "nya spanska sjukan" för något år sedan under Svininfluensa drevet.
När det stod på sin topp så minns jag att Metro körde en artikel på löpet: "Julmaten kan ge dig svininfluensa" och så en bild på ett grishuvud. Artikeln handlade om att det är lätt att smitta varandra med virus om man sitter tätt med mycket mat på bordet, hostar vi på varandras mat när vi är sjuka så kan det alltså smitta! Stoppa pressarna...
Och varför blir det så? Varför kan en tidning över huvud taget publicera en sådan icke-nyhet? -För att det finns vissa saker som drar mer läsare än andra, och får man igång en av de stora ämnena då mjölkar man tills det är torrt!

Så idag läser vi om terrorism, inklämt mellan nyheten om årets Nobelpristagare i medicin och en häpnadsväckande undersökning som visar att fyra av tio anställda gillar att ta en bulle till kaffet. Jag hade gissat på åtminstone fem av tio...

måndag 4 oktober 2010

Måndag

Helgen blev aktiv nu igen, jag skulle ju ta det lugnt, vila upp mig. Nu blev det inte riktigt så. Istället blev det sena kvällar, Fasching i lördags trots att jag inte var så sugen. När nära vänner fyller 25 är det svårt att säga nej.
Och jag satt och skulle fylleblogga på tunnelbanan påväg hem, det var något raljerande om hur hemskt det var med alla brunkiga killar överallt som förstörde för alla andra. Lite för dåligt för att publicera nykter, men just då var jag helt inne i det, så inne i det att jag inte märkte att tunnelbanan passerade min station och plötsligt upptäckte att jag var i Farsta vid klockan tre på morgonen. Det var bara att vandra hela vägen hem.
Och så var min helg. Igår såg jag två dåliga filmer, Crazy Heart och Robin Hood, besvikelsen var stor. I övrigt så känns det som att dagarna rinner iväg till ingenting just nu, få saker känns meningsfulla. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att bryta den här trenden, jag vet inte alls...
Vad gör man när det känns som att höstmörkret kommer att kväva en och det ändå bara är början av Oktober? Mina dagdrömmar handlar bara om att resa bort just nu, att lämna allt och inte boka en biljett hem igen. Kunde jag så skulle jag göra det.
Nej hörni, jag behöver ett projekt, något att brinna för. Kanske ska jag ägna min måndagkväll åt att fundera på vad det skulle kunna vara.

fredag 1 oktober 2010

Fredag

Mår fint idag. Mest för att det är fredag antar jag. Jag har blivit en sån där tråkig som är på jobbet nio timmar om dagen, lägg på två timmars resväg om dagen så blir det inte mycket rajtantajtan i veckorna just nu, inte mycket bloggande heller… Men idag som sagt, mår fint. Jobbat halvdag och solen har skinit på mig (skinit? skint? skinkat?). Dessutom skickade Erik ett klipp med Schlager-Jan till mig på Facebook. Varför det är roligt får ni nog fråga våra 14-åriga jag om, som hade den mannen som något slags stående skämt. Jag vet inte riktigt varför, är han inte bara rakt igenom urbota tråkig egentligen? Ibland får jag känslan att jag skulle störa mig ordentligt på den lilla jäveln om jag fick umgås ett tag med mig själv som högstadieunge.

Vad mer då? Vet inte… Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår just nu. Livet står lite och stampar och just nu är det helt ok men jag bävar lite för vad det kommer att göra med mig när det blir kallt och mörkt och ännu mer ensamt. Om jag deppar ihop någons fredagshumör nu så ber jag om ursäkt men det är min blogg och om jag vill deppa så deppar jag, så det så.
En vän berättade om att hon sjukskrivit sig från jobbetför att hon var deppig och mådde dåligt på jobbet. Hennes arbetsplats skickade henne till någon, en företagsläkare eller friskvårdsmänniska eller vad de nu kallar det för. En människa som ska utreda om man är frisk nog att jobba. Hon berättade för mig att hon fick ett papper efteråt där hon utvärderats, där det skrivits att hon hade ”ett vårdat yttre” att hon var kry och kunde svara artikulerat på frågor. Hon tyckte att det kändes ganska förnedrande, jag kan förstå henne.
Jag funderade på det där här om dagen, att vi gärna drar tydliga gränser. Saker ska vara som de ska vara. Är man byggjobbare så ska man snusa och vissla efter tjejer, mördar man människor ska man se till att köra truck och bo ensam och vara ordentligt galen och är man deprimerad så ska man se till att ha påsar under ögonen, fett hår och osammanhängande mumla vad man kan genom en medicinerad dimma. Jag blir trött på det, det borde inte vara så, det var bara det jag ville säga.

Nu ska jag gå hem till kamrat Zuzie och vi ska ha fredagsmys med film och vin och sånt. Det blir bra.
Musik, vi tar lite sånt va? Tre som jag lyssnar på idag: