Drömmen om den perfekta indiefilmtjejen

Efter att igår kväll ha gått på bio med några arbetskamrater och sett filmen Igelkotten började jag fundera på filmfenomen och karaktärer som går igen. Detta är sånt jag tycker är intressant, och nu kan vi slå fast att detta blir något av ett nördinlägg, så vet ni det på förhand…
I detta fall handlade det om ganska många klyschor och typiska karaktärer, vilket gjorde Igelkotten till en ganska bra men också ganska ospännande och inte särskilt överraskande film.

Bland annat hade vi den hemlighetsfulle, avvikande nykomlingen som struntar i reglerna i den stela parisiska överklassvärlden och lockar ut den på ytan hårda gamla portvakterskan från hennes skal varpå kärlek uppstår, det känns igen ganska bra. I huvudrollen dessutom en elvaårig flicka som pratar flytande japanska, är smartare än alla vuxna omkring henne och målar fantastiska konstverk på väggarna i sitt rum (och planerar att begå självmord på sin tolfte födelsedag, såklart). Lite orealistiskt, men jag kan förstå lockelsen för filmskapare att låta barn (sårbara, små, normalt sett ganska korkade) framföra ens djupa funderingar (jämför Fredrik Wenzels Man tänker sitt med elvaårige Sebastian som citerar Thoreau filmen igenom…)

I dessa funderingar gick jag. Och så av en slump läste jag idag ett inlägg som Moa Lundqvist skrivit på Rikets sal, en guide för dig som vill förvandla ditt liv till en amerikansk indiefilm. Och det vill vi ju alla. I början av inlägget påminde hon mig om en annan klassisk filmföreteelse som jag läst om tidigare, The manic pixie dream girls.
Namnet myntades i en krönika om Cameron Crowes Elizabethtown, en film som jag inte har sett men tycker verkar vara alldeles i särklass sliskigt amerikanskt romcomig. The manic pixie dream girl är i grund och botten en utstuderad drömkvinna, hon är extremt vacker men verkar inte riktigt vara medveten om det själv, hon klär sig i färgglada roliga små outfits och hon har små fyndiga svar på det mesta samt en del egensinniga men charmiga hobbies, hon är något av en tomboy.
Med den beskrivningen kunde hon passa in på ganska många karaktärer... Men det som gör henne till den hon är är att hon bara existerar för någon annans skull. Så vitt tittaren beträffar så har hon antagligen gått runt där i sin småstad, hängandes på den lokala kliniken med sina charmiga hundar och en cd-spelare full av låtar med The Shins i hela sitt liv, väntades på att en manodepressiv ung man ska kliva in så att hon kan få existera för hans skull istället (Natalie Portman, Garden State). Hon träffar den unge mannen och lotsar honom försiktigt genom hans manliga kval mot slutet då hon såklart är där för att tacka ja till hans inbjudan att leva lyckligt i alla deras dar.



Jag har ändå alltid älskat MPDGn, hon är ju faktiskt designad för att man ska göra det. Hon är en kvinna som omedelbart blir förälskad i en, även om hon till en början döljer det väl, och det spelar ingen roll hur vidrigt du beter dig eller hur trasig du är som person, hon är där för att ta hand om dig och i slutändan ge dig ett liv fyllt av benvärmare, mopeder och popmusik. En tonårsdröm förkroppsligad i en vuxen kvinna.

Många exempel finns, som tur är, på kvinnliga karaktärer i kärlekshistorier som är annorlunda, Kate Winslets Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind beskrivs som en anti-MPDG ibland, men jag funderar på om det finns några Manic pixie dream boys? Jag har letat runt efter någon med svar och jag har rannsakat mitt minne, Moa skriver att Michael Cerra får ta på sig den kronan och jag har lite svårt att hålla med då jag just sett Nick & Norah's infinite playlist samt Scott Pilgrim vs. The world, två filmer med sin beskärda del MPDGs och en utstuderat ängslig liten Cerra som ändå får hångla på slutet.
Men kanske är Juno det bästa exemplet. Styrkan med den filmen var kanske att den marginaliserade de manliga karaktärerna så mycket. Filmen handlar om Juno och hennes resa, Cerras karaktär finns där vid sidan och även om han inte har den självklara självsäkerheten eller makten som en MPDG har så väntar han tålmodigt på kärleken och hjälper till där han kan, tillslut får det sittas på verandan och spelas folkmusik tillsammans och så var alla lyckliga.


För att komma fram till något i detta inlägg så vill jag mest mena att The manic pixie dream girl är en fantastisk karaktär, tyvärr har hon problemet att hon ständigt måste göra samma saker på film. I boken Breakfast at tiffany's skrevs en av de första och bästa MPDGs in i litteraturhistorien, men styrkan med Holly Golightly, och en av anledningarna till att jag älskade boken, var att hon aldrig bands ned, i slutet var hon borta som den virvelvind hon var och man lämnades med känslan att hon varit ett omöjligt, ouppnåeligt väsen som aldrig skulle tillåta sig själv att kontrolleras. I filmen däremot får hon inta rollen som den perfekta MPDGn och det hela slutar med en kärleksfull omfamning som sig bör... Det skulle ha varit trevligt att se den riktiga versionen, och en Manic pixie dream girl som har en egen vilja.

Sorgliga saker, roliga saker. Måndag...

Tung måndag följer på en tung söndag. Jag var ”trött” igår, orkade inte mycket annat än att ligga still, bäddade ned mig i soffan och åt glass. Av någon anledning väljer jag alltid deppiga filmer på söndagar trots att jag ju borde förstå att det är en dum idé. Igår såg jag Revolutionary road för andra gången. Det är en av mina favoritfilmer från senare år, men den är inte precis munter och om man ibland kanske går runt i funderingen att det vore trevligt att ha flickvän och leva något slags parliv så blir man ju minst sagt avskräckt.
Fantastisk film dock.



Kanske borde jag istället ha gjort som jag gjort så många andra kvällar och bestämt mig för att se något med Leslie Nielsen, få människor kan få mig att skratta som han. Imorse fick jag reda på att Nielsen dog igår och det är verkligen en av de stora komikerna som försvinner. Jag har vuxit upp med Nakna pistolen och många andra av de typiska 80-, 90-talskomedier som för mig är klassiker. Jag vet inte hur många gånger jag och Erik har suttit och glott på Wrongfully Accused i hans gamla källarrum i Enskede…
Så. Lite sorgligt idag, världen är lite gråare.

God natt

När man går hem genom stormen och ingen annan har hunnit trampa upp vägen ännu, när ens sneakers som man kanske borde ha bytt mot mer funktionella vinterskor blir de första att trampa upp vägen genom nysnön hem, då känns det lite speciellt.
Så slutar min kväll. Förutom att jag nu satt mig vid datorn med den sista ölen jag hade i kylen för att skriva detta. Jag har två cigaretter kvar. Jag ämnar röka dem. När de är upprökta kanske jag går och lägger mig, så vi får väl se hur långt det här inlägget blir...

#1
Jag hade roligt ikväll tror jag. Jo, det hade jag nog. Jag fick prata och diskutera, få den härliga blandning av väldigt seriösa och passionerade samtal om politik och väldigt lättsamma och viktiga samtal om relationer som det blir med en bästa vän. Och sen fick jag åka in till en klubb och jag fick prata ännu mer och dansa och dricka och flörta. Det var allt som jag kan förvänta mig av en lördagskväll antar jag.
Ibland har jag svårt att förhålla mig till att vara på en klubb, att vara berusad där och att göra hela den grejen. Med alla de vackra och de fula och de hemska och de underbara människorna känner jag mig ensam fast delaktig, en del av en enda kropp fast bara en lilltå utan en funktion. Det är en underlig känsla, och när man verkligen känner den och börjar fundera på den, då vet man att det är dags att gå hem.

#2
Och när man är hemma, när man har tänt godnatt-cigarett nummer 2 och skriver ett konstigt fylleinlägg på en blogg, då funderar man på vad det hela tjänar till egentligen. Då känns det som att man är i sitt allra mest ärliga tillstånd fast att det egentligen kanske inte är så, och man lyssnar på musik och man tror att den träffar en rakt in i hjärtat. Och man tror att man kanske kommer att se saker på ett helt annorlunda sätt när man vaknar imorgon men samtidigt vet man att det inte kommer att vara så.
Så är det.

Nu är det dags att gå och lägga sig. Ja, när jag läser igenom texten ovan så känns det helt klart som att det är dags...
God natt.

Mer ovärderlig information för den som gillar att knulla - nu för tjejer!

Den flitige läsaren kanske minns att jag skrev ett inlägg för ett par månader sedan om alla dessa kurser, böcker, internetsidor och liknande som går ut på att killar ska lära sig ragga (och betala stiligt för den kunskapen). Det gjorde jag efter att ha hittat den här sajten.
Nu läser jag i DN att en kvinna tillslut kommit på att man egentligen bara utnyttjar halva marknaden här, antagligen finns det också åtminstone några stycken tjejer som vill lära sig ragga på ett klyschigt och krystat sätt.
Som sig bör så är denna bok efter vad jag kan förstå lite nedtonad i jämförelse med sina maskulina likar, den här är ju för tjejer, här handlar det mer om att ”boosta sin självkänsla” och att ”ta kontroll”. Raggningen är ju egentligen ett sätt att visa att man är en självständig 2010-talskvinna som inte är rädd för någonting!
Nu har jag inte läst den här boken, så jag ska kanske inte göra mig alltför elak över den, men på bloggen som hör boken till och även i alla andra forum där författaren Sara Starkström ges plats så delas det flitigt ut tips till tjejer, ”Alla vill hångla” säger Sara till Extra Östergötland (!) ”om tjejerna slutar att vara så svåra så får alla som de vill”. Hör ni det nu killar och tjejer? Alla vill hångla egentligen, ett nej är aldrig ett nej, det är det viktigt att komma ihåg...

Tipsen i boken ”Game Girl” är enligt författaren själv av typen ”knäck en isbit på bardisken och säg "nu är isen bruten mellan oss" (hur ”knäcker” man en isbit? Blir det inte ganska slabbigt?) men jag har egentligen inte så mycket att säga om tipsen eller raggningsreplikerna i sig, det är hela mentaliteten jag har svårt för.
Såna här böcker, oavsett om de är för killar eller för tjejer, bygger på inställningen att det är väldigt stor skillnad på män och kvinnor, att alla som är ute på krogen är där för att de vill hitta någon och att socialt umgänge mellan män och kvinnor hela tiden är ett spel som man ska spela, där det finns regler och där man ska bluffa och lura varandra för att ”vinna”.
Jag tycker att den inställningen är sjuk.
När sånt här kommer ut för tjejer gömmer det sig dessutom alltid bakom en parfymerad slöja av påstådd feminism. ”Nu är det dags för brudarna att ta hem spelet!” står det på bokomslaget som något slags revolutionärt slagord.
Samtidigt säger Sara Starkström till Helsingborgs dagblad: ”Jag tycker lite synd om killarna och jag förstår att de tröttnar när tjejerna inte ger dem en chans eller ens låter dem prata till punkt”.
Jag vet inte riktigt vilken krogvärld hon lever i men den jag besöker ibland innehåller ganska mycket killar som det inte är synd om, som inte ger upp i första taget och som själva skapat en atmosfär där tjejer måste vara defensiva för det mesta.

Kan folk snälla sluta försöka tjäna pengar på ensamma människor på detta sätt? Kan ni snälla sluta sätta upp regler och lagar och idiotiska knep för hur vi ska träffa varandra?
Tack.

Energisk

Idag har jag pysslat lite med att skriva anagram av folks Facebook-uppdateringar samt med att tycka att denna aktivitet är orimligt rolig. Jag har suttit och fnissat och fnissat åt detta… Jag tror att man börjar bli väldigt gammal när man tycker att väldigt utstuderade men meningslösa ordvitsar är roligt… Döm själva:

Annars då? Jotackmanskainteklaga! Jag har mycket energi just nu verkar det som. Har börjat träna igen för första gången på… länge. Jag kan knappt sitta still och glo på tv-serier på kvällarna, vilket ju annars är min favoritsyssla. Men samtidigt hatar jag mörkret och kylan och blåsten och ibland känner jag mig ensam. Det är svårt att komma ifrån det, det är det.
Men just idag ska vi inte hänga läpp för just idag bjöd Amanda in mig på middag vilket känns som ett fantastiskt trevligt initiativ.
Amanda är bra, Amanda är något så ovanligt som en människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt ärlig och öppen med, det är ganska bra med såna människor…

Och därför mår jag ganska fint idag faktiskt, trist va?

Söndag - hej ångest!

Idag är jag trött. Vaknade med huvudvärk och var sådär hungrig som man kan bli dagen efter en sån där kväll som igår. Och vad kan man skriva om utekvällar? Inte så mycket kanske, jag var på bra humör, det var bra musik, jag dansade och dansade, det var bara riktigt bra.
Idag rör jag mig långsamt och ligger väldigt stilla i soffan och tittar på filmer, det var en mörk dag idag va? Jag vaknade vid tolv och då verkade det som att det redan var mörkt, dunkelt. Det kändes ganska skönt, idag kunde det få vara ruskigt och mörkt och kallt och jag kunde få sitta i min värme och njuta av den.

Mörkret kanske påverkade mitt filmval lite, jag har bara sett ångestfilmer idag. Jag vet inte varför men jag har skjutit upp att se Jesper Ganslandts Apan väldigt länge, idag såg jag den. Den var bra. Speciell. Och ångestladdad. För den som inte har sett den så kan man sammanfatta den med att den handlar om en man som gjort något hemskt. Man får inte se det hända, man har bara en aning om varför han har gjort det eller hur. Det är en inblick i hur man kan tänka sig timmarna efter att någon har slängt bort sitt liv totalt och förstört hela sin värld. Jag tycker att det var fascinerande och extremt obehagligt och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Ni vet den där känslan av att man har ett lik i garderoben? Som när man var barn och hade gjort något dumt i skolan, och man gick hem och åt middag och man visste att en lärare antagligen skulle ringa till ens föräldrar under kvällen. Så man satt där och visste att man borde säga det själv, lägga fram det och kanske få det att låta lite bättre, vara vuxen och erkänna. Men så gjorde man inte det, istället tittade man på TV utan att egentligen se, bara väntade på att telefonen skulle ringa.
Det är bara ett exempel på den känslan, skulden, och egentligen är det ju ingenting, men jag har starka minnen av sån ångest, det kunde vara en otroligt stark känsla. Apan är den ångesten i en timme och tjugo minuter. Fast på riktigt. På det värsta sätt som man kan tänka sig.
Jag fick ordentligt ont i magen av den här filmen, det är svårt att inte tänka sig in i vad jag själv skulle göra, vad som skulle hända, hur man skulle tänka...

Inte den bästa filmen att se idag kanske. Men filmer som får en att verkligen känna något, oavsett om det är glädje eller sorgsenhet eller ångest är ovanliga och bra filmer.

Nu ska jag äta något fett och se något som jag kan skratta lite åt.

En trevlig bild bara

Det blir en lugn kväll ikväll, som sagt. För tillfället har jag göttat ned mig i att ha en dator som fungerar och sitter och går igenom en massa gamla bilder som jag hade glömt bort att jag hade. Från Bangkok och Paris och New York och allt det där... Ganska trevligt. Dessutom sitter jag och upptäcker Photoshop CS5 för första gången och det mina vänner, det är en ren fröjd det.
En bild från Bangkok, lite ut-och-klubba-stämning på den, det är ju ändå fredag.

Fler svamliga spekulationer om relationer

Idag läser jag ett stort reportage om otrohet i DN. Det är inte en särskilt bra artikel, där finns en faktaruta om att komma över otrohet där det står saker som ”efter ett tag kan det nog hjälpa om du släpper det här med otroheten och börjar lita på din partner igen”, att vi inte har tänkt på det förut…
Men intressant är det ändå, hälften av alla relationer får någon gång uppleva otrohet, med ett hyfsat stort mörkertal så kan man räkna med att ganska så många knullar runt helt enkelt. Nu teoretiseras det såklart en massa om varför det är såhär, varför läser man bara i tidningarna om män som ligger runt och varför kan vi inte nöja oss med det vi har?
Artikeln är intressant på det sättet, det påpekas att våra ideal för relationer skapats av den kristna kyrkan för bara några hundra år sedan, och att relationer inte hann vara mer än några år på den tiden hur som helst, man gifte sig vid femton och dog vid trettio…
Själv har jag varit otrogen en gång och det blev slutet på ett långt förhållande. Jag har aldrig egentligen frågat mig själv varför jag gjorde så, det känns inte riktigt som att jag hade ett val i situationen. Det kan ju låta konstigt, det förstår jag, men i det fallet hade jag levt ganska länge i en icke fungerande relation som jag uppenbarligen inte var förmögen att avsluta på annat sätt. Ett väldigt fegt sätt att göra slut på, absolut, och jag försvarar det inte, men det fanns i alla fall en väldigt klar anledning till varför det hände.

Men nu till min poäng (typ), jag vet inte om folk kan hålla med mig men personligen känner jag mig ganska ofta, mer och mer, främmande inför detta med tvåsamhet och trohet. Samtidigt kan jag vara en ganska svartsjuk människa, tvådelat således, förvirrat… Det jag menar är att när jag funderar på det så tycker jag inte att det känns självklart att man ska leva större delen av sitt liv i någon slags bunden relation, en del av mig skulle vilja omfamna ett hippie-kollektiv-tänk där det inte finns några gränser, bara kärlek. En annan del av mig, den större delen, skulle nog inte klara av att leva så, för om jag blir kär så vill jag inte dela den personen, då skulle jag kräkas av tanken på att den personen var med någon annan.
Jag tror hur som helst att det finns fler människor som åtminstone ifrågasätter detta nu för tiden, och det känns ändå lite befriande att tänka att det inte måste vara på ett visst sätt. Kanske skulle de flesta relationer tjäna på att avdramatiseras en smula... Eller inte, jag vet inte, jag bara lägger fram det som en idé här.

Kanske slutar det någon dag med att jag har villa och ungar och hela den grejen ändå, och då är väl inte det så illa alls. Men just nu tycker jag i alla fall att det är intressant och värt att fundera på.

God morgon

Igår upptäckte jag hur obehagligt pank jag är (jag har annars för vana att inte kolla mitt saldo, jag drar mitt kort bara och hoppas att det ska finnas en tillräcklig slant på kontot…). Jag är så där riktigt nudlar-och-havregrynsgröt-pank tills på torsdag, så är det.
Men det är ok tycker jag. Ärligt talat så är det nästan lite skönt, pengar slutar vara ett problem om man antingen är ekonomiskt oberoende eller fullkomligt utblottad, eller hur?
Trots fattigheten unnade jag mig en hel öl med Mathias och Jonas på Stampen. Vi lyssnade på jazz och diskuterade politik, vilket faktiskt är mycket trevligare och mer avslappnat än vad det låter. När diskussionen tog en riktigt revolutionär vändning och Mathias började prata om att han någon gång vill döda en polis så gick jag hem.
Och det var min kväll för den som undrar.

Det får bli lite orbajsande idag. Jag tycker inte om torsdagar den här hösten, jag måste jobba sent på torsdagar och det verkar som att det alltid regnar på torsdagar…
Idag håller jag huvudet nere, lyssnar på min musik och jobbar mot fredag.

Ps. Jag gjorde en helt gigantiskt bra Spotifylista för er som vill följa mitt exempel (mest med låtar som Bea och Zuzanne har spelat för mig visserligen, men ändå...) Den bjuder jag på! Ds.

UPPDATERAT: Jag fick ett samtal från Mathias. Han menar på att det finns en del konstiga filurer här ute i sajberspäjs som kanske inte riktigt förstår ironi. Mathias vill naturligtvis inte döda en polis. Eller, kanske vill han det men han skulle aldrig göra det och det är ju det som är det viktiga...
Eller... Enda undantaget jag kan se är om det handlar om en korrupt polis, som tagit mutor av maffian typ, och man kanske står i en skum lagerlokal och man kanske precis har fått veta att polisen inte är en god utan en ond! Och man måste ta sig därifrån och rädda tjejen och lägga fram bevisen mot maffiabossen och då måste man skjuta den onda polisen.
I det fallet känns det ju ok. Då tror jag att Mathias skulle göra det. Annars alltså inte. Bara så att ni vet, så att det inte blir några missförstånd.

Onsdagssvammel om kärlek och så

Jag tror att jag nu nästan fullständigt glömt bort hur det är att ha ett förhållande, en riktig vuxen relation, en sån där man har bestämt sig för att bara ligga med varandra och inga andra. En sån då man träffas nästan varje dag och där man vet vad som finns i den andres frys.
Så fullkomligt underbart/hemskt/befriande/hämmande att glömma bort en sådan sak… Kanske har jag egentligen aldrig riktigt haft någon koll på det där ändå, varenda gång jag försöker minnas hur man gör, hur man beter sig, vad tjusningen med det hela skulle vara, så blir det mest de negativa sidorna jag minns. ”Ditt problem”, fick jag höra en gång, ”är att du är alldeles för teoretisk, när det gäller sånt ska man bara gå på känsla”. Och det är ju fint tänkt, men det funkar ju inte…
Det är det jag är mest rädd för, att den där helt sinnessjuka kärleken som övervinner allt vad svartsjuka, fyllebråk och slentrian heter, då man inte ens behöver tänka, inte egentligen existerar. Att det som vi kallar perfekt egentligen mest handlar om att man tillslut kommer upp i en ålder då man mer eller mindre nöjer sig med vad som bjuds…
Negativ? Jag?
Ja, men då är jag väl negativ då. Det ligger väl i min natur. Framförallt tror jag att det handlar om att jag har glömt, att det var helt sjukt länge sedan jag verkligen hade fjärilar i magen. På riktigt. Så fort fjärilarna närmar sig och det börjar killa lite grann innanför huden så tar jag fram håven och sen slutar man med en stor samling väldigt fina, men väldigt döda, fjärilar i små glasmontrar som troféer på väggen istället (den liknelsen kan ni ju fundera på ett slag... och jag med, det lät ju rätt bra i alla fall…)
Jag vet inte riktigt varför jag ville skriva om det här nu, det känns som att man kommer till en punkt där det inte riktigt är ok att vara nöjd med att vara singel längre, det får man egentligen inte vara mer än ett år. Därefter måste det ju vara något fel på en, det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det kan vara men något är det, som är trasigt.

En vän ringde igår och ville berätta om relationsproblem, hennes nyblivne kille vill dra ut i krig. Jo, på riktigt! Och då kändes det ju som att ens egna problem bleknade lite, att ställas inför att någon som man älskar ska åka till Afghanistan…
Kan det vara värt något sådant? Det är frågan det...

Gott och blandat från helgen

Jag tog en liten bloggpaus under helgen, mest för att kunna njuta av den ordentligt. Och njuta det gjorde jag också, det var en bra helg, det var dekadent och mysigt och hemtrevligt och massor av sådana saker som helger borde vara.
Och trots att jag inte har bloggat denna helg så har det ju funnits en hel del bloggstoff. Så, saker jag funderat på under helgen, utan innebördes ordning:

Imperiet, krogen vid Skrapan på söder är som ett krogvärldens svarta hål. Stället har absolut ingen som helst personlighet och det har inte heller de människor som går dit. Det känns som den absoluta nollpunkten eller medelpunkten att vara där, det känns som att det pågår ett konstant utelivs-skådespel där med väldigt stereotypa rollkaraktärer.
Ändå lyckas jag hamna där varannan helg… Kan handla om att det ligger bra till och inte tar inträde, underligt ändå.

En bekant blev misshandlad natten till lördag efter att ha bett en tjej om en cigarett. Jag vet inte exakt vad som hände, men jag tycker att det är sjukt obehagligt när sånt händer. Ganska ofta på sista tiden får jag en känsla av att världen i något större utsträckning än vad man tror är galen.

Hittade på en ny rolig och funktionell kroglek. Rokad! heter den och den går ut på att en person plötsligt skriker ”rokad!” och att alla då måste byta plats med sina vänner och även med främlingar om man känner sig manad att flytta på främlingar. Jag och Mathias hade väldigt roligt med detta i lördags och vi kom fram till att det dessutom hjälpte oss få en bättre överblick av lokalen, rekommenderas!

Människor från Leksand pratar på ett jättekonstigt/ganska obehagligt sätt.

All mat som serveras på 7/11 smakar likadant, som sopor som man har värmt upp till en värme där igen typ av bakterie kan överleva och kryddat med väldigt mycket chilipulver.

Polaroidbilder rakt framifrån på människor som röker blir inte bättre för att människan på bilden är Matt Damon eller för att fotografen är Gus van Sant. Tråkigaste utställningen som Fotografiska har haft… Därmed inte sagt att Gus van Sant inte är en fantastisk regissör, på torsdag visas ”Elephant” på Fotografiska och den är ju faktiskt fantastisk.

Söndagsstek med hasselbackspotatis, pappas egen ättiksgurka, sås och svartvinbärsgelé kan vara det godaste som existerar, min pappa valde att laga det som farsdagsmiddag igår för att han vet hur mycket jag gillar det. Så är det att ha världens bästa pappa.

Den här låten är bra.



Det var nog inte allt jag har funderat på det, inte ens nära, men det får räcka för tillfället…

Bara ett sånt där fjantigt fredagsinlägg nu igen

Denna fredag försöker jag ignorera de smygande föraningar av förkylning som kryper i min kropp och tänka på allt det trevliga jag ska ägna de kommande dagarna åt. Jag tänker inleda helgen med att hämta upp min nya dator i eftermiddag vilket är väldigt spännande, nya prylar är ju alltid kul.
Sen blir det Cornelis på bio med insmuget rödvin i pet-flaska, utgång, 25-årsfest och fotoutställning… Det känns som att det kommer att bli riktigt bra detta!

På något sätt kändes det som ett tecken, att jag klickade på en twitterlänk och hamnade på någon sida med utdrag ur texter av Håkan Hellström, lite avundsjuk är jag på er som ska se honom imorgon, då hade det i sanning varit en perfekt helg.

Och jag dansade när jag var tolv
Och jag var högt över varje golv
Om jag inte kommer ner - spill inga tårar för mig mer


Ta mig till den där festen I stan
Där människor är som du och jag
Dom dansar högt över varje lag
Och där vill jag också va

Jag inser att det är väldigt klassiskt blogg-o-dramatiskt att sitta och skriva citat ur snyftiga poplåtar, men som sagt, det kändes lite som ett tecken detta, en föraning, eller bara en trevlig liten påminnelse om de trevligare stunderna i livet.
Så för att summera: Bra känsla på den här fredagen såhär långt, jag hoppas att ni känner det också.

Back to the good life

Igår spisades bio, samt soppa och öl med min goda vän Zuzanne. Vi såg en testvisning av Sound of Noise som jag starkt rekommenderar att ni filmnördar kollar in på filmfestivalen och att ni andra kollar in när den har premiär efter jul för det var något så ovanligt som en riktigt unik filmupplevelse! Filmen fick en fyra i betyg. Soppan fick också en fyra och ölen en trea (det drog ned betyget lite att jag beställde en flasköl för 70 kronor bara för att upptäcka när jag skulle ta den första härliga klunken att den var alldeles avslagen, besvikelsen i det! Jag fick en ny sen, efter lite klagande…)

Och det var trevligt att umgås med Zuzanne, som vanligt. Vi är ungefär lika bra på att klaga hon och jag så det funkar rätt så bra. Zuzanne gnällde, bland mycket annat gnäll, på att hon partajat lite för intensivt på sista tiden. Jag gnällde, bland mycket annat gnäll, på att jag har blivit en tråkig jävel…
Jag har märkt det med mig själv, jag har blivit lite för gnällig de senaste veckorna, lite trött och gammal. Hela tanken att gå ut på lokal, axel mot axel med alla hemska människor, lyssna på dålig musik och dricka jättedyr öl, det har inte lockat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med mig, för att vara helt allvarlig nu, jag tror att det handlar en smula om självförtroende, en känsla av att jag just nu kanske inte riktigt skulle passa så bra in på prålig nattklubb. Jag kan nästan se framför mig hur jag står där och nervöst håller takten med foten och suger på en stor stark, funderades på hur tidigt det är ok att gå hem utan att vara en tönt.
Men det är ju inte jag? Så har jag väl inte varit på många, många år väl? Varför har jag fått för mig att jag är så nu då? Det hela är väldigt underligt…

Vad detta leder till är att jag nästan blir provocerad av redogörelser för roliga och vilda kvällar, jag tar dem nästan som en förolämpning och något i mig vill nästan börja moralpredika om det hemska med rusmedel och om den våldsamma atmosfär som råda på modern danslokal. Nästan.
Något överdriven är måhända den här redogörelsen, jag har inte precis suttit hemma och gråtrunkat lördag kväll de senaste veckorna (inte alla lördagar i alla fall), känslan bottnar snarare i en revanschlusta, och revanschlusta är lusta som jag uppskattar, så jag uppviglar den en smula och kommer fram till slutsatsen att jag kanske utan att skämmas borde överdriva lite granna i helgen?
Ja. Kanske.

Vuxna män gör saker tillsammans

I många olika sammanhang på senaste tiden har jag läst om Mixed Martial Arts och kampsport, senast i söndags hade DN ett stort reportage om det växande intresset för människor som bankar skiten ur varandra.
Och hur nu skriva detta blogginlägg utan att låta som en moraltant?
Det är inte helt lätt… Men för att klargöra: det jag så starkt ogillar med den här ”sporten” är inte det att de som utövar den kan bli skadade, de köttskallarna lär nog hitta sätt att skada sig på även om det vore förbjudet. Personligen ogillar jag det hela mest för att jag tycker att våld är obehagligt och inte förstår hur någon kan få ut något av att se två människor misshandla varandra. Med det sagt så vet jag inte om det borde vara förbjudet eller inte, antagligen inte, det skulle nog inte utgöra någon skillnad.
Men det jag läste i DN igår var väldigt intressant, en amerikansk forskare på området maskulinitet, Michael Kimmel, ser filmen Fight Club som en startpunkt för intresset för MMA, vilket i sig är ironiskt då den filmen beskriver exakt det som Kimmel säger händer med vissa män när utvecklingen går för fort framåt för dem…


”Vad som ytterligare bidragit till kampsporters växande popularitet är utvecklingen mot allt mjukare män och det faktum att kvinnor numera finns överallt, till och med inom militären, menar han.
– Många män dras därför till nya extrema sporter i allmänhet för att testa sin manlighet, vare sig det är klättring eller extrema skidsporter eller MMA, säger Michael Kimmel.”

”Plötsligt” förändras samhället och män ska vara kännande, tänkande, ”mjuka” varelser. En grupp, en ganska stor grupp, står kvar där de var och frågar sig varför alla killar blev bögar helt plötsligt. ”Vad hände med krigarna?” undrar de, ”vad hände med den manliga mannen?”

Om Fight Club, från Kimmels bok:
”…Fight Club provides temporary relief from lives in which they feel they are powerless. The participants believe that their frustration will vanish if they can revive a primal masculinity that has been lost. (…) The men of Fight Club are free to come together without facing accusations of homosexuality because of the aggressive and violent nature of the group. The exclusion of women from the group may also allow the men greater freedom to act without fear of judgement.”

Män hittar på sådana här nya våldsamma och farliga sporter för att trotsa mot ett mer och mer jämställt samhälle, men vad som är än mer intressant tycker jag är det här med behovet som män har att vara tillsammans, och uppfinningsrikedomen som går in i att hitta sätt att göra det på, utan att det ses som bögigt. Kimmel fortsätter med att beskriva att nya manliga företeelser alltid drar till sig kvinnor efter ett tag.

”– Vi har ju lärt oss att kvinnor kan göra allt som män kan. Men blir det för många kvinnor i Sporten så kommer männen säkert att hitta på något nytt.”

Pojkarna vill ha sin pojkklubb, kommer det tjejer med sina tjejbaciller så går de vidare till något annat, klättrar upp för ett jättehögt berg dit de är säkra på att inga tjejer kan nå eller åker till länder långt bort för att döda andra män utan tjejinblandning.
Värst blir det för dem som egentligen vill lite mer än att bara umgås och smiska andra killar på rumpan i duschen, jag fick det här klippet av Erik igår, jag tycker att det är roligt men också en smula hjärtskärande väl?



Och nu till slutsatsen: Alla som sysslar med MMA är homosexuella! Nej… såklart inte. Men det är intressant med tanken att det någonstans underliggande finns en anledning till att man håller på med kampsport och liknande aktiviteter tycker jag, och som jag skrivit förut så slutar jag aldrig att bli förvånad över hur hårt vissa män kämpar för att ses som just män, det är fascinerande måste man säga…

Ett litet inlägg om film bara

Mycket film och TV-serier just nu. I veckan som gått har jag sett The social network och Somewhere, två filmer som har gemensamt att de uteslutande handlar om extremt rika och bortskämda människor och deras problem och konflikter. Jag har lite svårt att känna någon jättesympati för att filmstjärnan ser sig själv som ett misslyckande där han sitter i sin svit på Chateau Marmont eller för att världens yngste miljardär möjligen inte också är världens snällaste och populäraste människa, det har jag faktiskt. Det var mycket annat som inte riktigt stämde med de där filmerna också och jag kan inte riktigt rekommendera någon av dem.
Denna vecka kan bli så mycket bättre, denna vecka blir det två svenska filmer, på fredag premiär för Cornelis och just nu råder spänd förväntan vad gäller den. Trailern bådade gott men affischen som jag såg igår såg förjävlig ut. Guldtext, sug i blicken och ”En man. En röst. En legend.”? Det känns som ett skämt, så nu vet jag inte hur det ska gå alls…

Innan dess blir det annat dock, på onsdag ska jag gå på testvisning för Sound of noise, jag har inga förhoppningar men det känns roligt att det ges lite utrymme till filmskapare att göra experiment med lite annorlunda film. Fram till dess tittar jag på Boardwalk empire hemma vid dåtan… Vad ska jag annars ägna min höst åt?

Fredagkväll

Stressig fredag på sätt och vis, mycket att göra. Jag skulle till labbet och ordna en bild, jag skulle till brorsan och fira födelsedag (och lämna över födelsedagsbilden till min svägerska), och nu står jag vid Slussen och väntar på Amanda. Henne har jag inte träffat på flera månader känns det som så det blir kul!
Näe hörrni... Det blir inte så mycket till blogginlägg det här, men jag mår bra och det är ju bra!


Vi ser ut som ovan! Snygga!

Antisemitismen slår till igen!

Jag läste imorse i Metro att DN censurerat en Rocky-stripp för att den skulle vara antisemitisk. Här har ni serien, för er som inte läst den.

Jag kan ju börja med att säga att det naturligtvis, tycker jag, är störtlöjligt, urfånigt, överdrivet bajsnödigt und so weiter med sammansatta superlativ att DN gjort så. Och det känns också ganska korkat, just idag vänder sig varenda krönikör i varenda tidning mot beslutet, det är lätt att kritisera utifrån och jag tvivlar på att någon köper att Martin Kellerman skulle ha skrivit strippen i syfte att sprida judehat, utan som komik och underhållning, därmed är han också lätt att försvara. Samtidigt blir DN lätta att klumpa ihop med tidningarna som censurerade Muhammed-teckningarna och det blir lätt att peka finger på dem och kalla dem fegisar som vill skydda sin rygg från sina chefer på Bonnier och från kritik från alla sådana som älskar att peka med hela handen och skrika ”antisemit!”
Men framförallt framstår det som att DN inte har förstått, inte fattat vad det roliga är. Jag har läst strippen några gånger nu och jag tycker inte att den är särskilt rolig, däremot förstår jag vad tanken är, att Kellerman ju driver med just antisemitism och rasism, jag förstår humorn i att ”skylla sina problem på judarna” jag vet att jag skämtat så med en vän någon gång typ ”lövhalkan som gör att tunnelbanan blir sen på morgnarna måste vara en judisk konspiration!” etc… Jag kommer utsökt (osökt ska det vara, jag vet, finare med utsökt väl?) att tänka på en av Filip och Fredriks tidiga inslag ”SM i nazireferens”, kommer ni ihåg det?



De blev hårt kritiserade för detta, dels för att man skulle ha gjort något som underminerade kvinnors intelligens (en kritik som drar alla kvinnor över samma kam som Emma Andersson, inget jag skulle vara glad över som kvinna) samt att man drev med något så allvarligt som förintelsen och nazism. Ett fåtal röster höjdes för att fokusera på det verkligt intressanta med inslaget (förutom dess underhållningsvärde), att det finns vuxna människor som inte känner igen namn som Goebbels, Göring, Treblinka och Svastika. Det måste ju vara ett sjukdomssymptom när det gäller våra utbildningar, är inte det något att ta med sig och snustorrt analysera i så fall? (Om man nu tvunget måste göra det).
På samma sätt kanske man borde ha tittat på Rockystrippen och sett värdet i att läsaren inser att det faktiskt finns människor som tänker på allvar så som Rocky resonerar i strippen, att vi nu har ett helt parti i vårt parlament som skyller ekonomiska problem (och säkert sina kärleksproblem också, ”de tar våra tjejers jobb!” som en viss Kellerman slog ihop hela rasistargumentationen i en enda kort mening i en stripp en gång) på invandring och mångkultur istället för att försöka lösa dem.
”Det är det som är så klurigt med antisemitiska budskap att de kan smyga sig in i de mest begåvade sammanhang.” säger DN’s kulturchef Björn Wiman. Ja, det är bäst att vi passar oss, när vi minst anar det slår antisemitismen till, när vi är helt oförberedda är den där, mitt i vår begåvade underhållning och slår oss över huvudet. Vem vet, vi kanske är antisemiter själva? Vi gör nog bäst i att undvika det där j-ordet helt tror jag, så kanske vi aldrig behöver få reda på det.

Egocentriskt dravel + musik

Jahaja… Det rullar på, livet. Och i en alldeles särskilt plågsam snabb-seg-snigel-räcer-fart. Det är just det som är grejen med mig just nu ska ni veta, jag surfar på, jag klarar mig fint men inte utmärkt, är ganska glad men inte lycklig, ganska deppig då och då men inte nattsvart… Och jag har svårt att bestämma mig, tar inte de jobbiga besluten om jag kan undvika dem, väntar hellre till en bättre dag. Ibland funderar jag på att genomgå en kris men sen tar jag en cigg och funderar på något annat istället.

Idag har jag i alla fall fått ett och annat gjort, sånt där som jag skjutit upp ett tag. Och i medvinden från detta inte så stora utbrott av energi satte jag mig och skrev en lista, en lista över saker jag vill uppnå, låt oss säga innan årsskiftet.
Ja, jag har alltså blivit en människa som skriver listor av det här slaget, eller, jag har nog varit en sådan människa hela tiden… Men den här gången har jag intentionen att slutföra listan! Nu utgör ju det inte någon skillnad i jämförelse med andra listor jag skrivit i och för sig. Säkerligen hade jag intentionen att fullfölja även då… Beviset på om detta har någon mening ligger alltså en bit fram i tiden, det här inlägget är alltså ganska meningslöst… Nåväl, meningslösa saker har florerat på denna blogg förut eller hur?
Poängen är alltså, för tillfället, att jag (för tillfället) är en man med ett uppdrag. Och det är det ju skönt att vara ibland. Realisationen är denna: 2010 har inte varit grymt… Visst har vi haft en del kul, jag och mina spöken, det har vi. Men på många sätt har det varit lite för stillastående, lite för avvaktande, lite för mycket ett steg fram och två steg bak och lite för grått. Så: Siktet är inställt på 2011 och jag inleder förarbetet redan nu. Det är i alla fall tanken, det är vad jag har suttit och ägnat mina tankar och funderingar åt denna kväll.
Det och musik.
Om mina tankar denna kväll framförallt är visionära så är min musiksmak en smula reaktionär denna kväll av någon anledning. Mycket Dylan har det blivit. Och så den här låten nedan. Och den är ju faktiskt underbar.