Dan före dan… Jag tänker mig att julen inte betyder så mycket för mig längre men har insett de senaste dagarna att den nog gör det ändå. Ser fram emot imorgon.
Idag är en fixaredag, en dag då massor av saker ska ordnas och fixas, allt på en gång. Ska ha jobbintervju (typ), köpa alla julklappar och inatt ska jag spendera första natten i min nya lägenhet. Som sagt, mycket på en gång. Jag tycker om sådana dagar faktiskt, då känner jag mig lite extra levande och ikväll hoppas jag att jag kan slappna av och känna mig nöjd.
Jag mår så jävla bra just nu mina vänner, det är lite oväntat och ovant, men så är det och framförallt var det det jag ville förmedla i ett inlägg idag. Så nu vet ni!
En synnerligen god jul önskar jag er, mina välartade läsare. Vill ni lukta på glöggen?
På det tar vi en julbild, en jullåt och sedan hörs vi en annan dag.
Anmärkningsvärda nyheter idag tycker jag, känner mig faktiskt tvungen att kommentera några av dem.
För det första: Konståkaren som inte var graciös Alexander Majorov blev inte uttagen till Sveriges EM-trupp i konståkning. Man skulle då möjligen förvänta sig att hans stela leende skakar lite i mungiporna och att trikåerna skär in lite djupare i stjärten på honom men att han i övrigt håller sig värdigt lugn. Så blev det dock inte. Istället skrev han en Facebook-uppdatering där han kallar Svenska konståkarförbundet för dels idioter och fitter men även för ”niggers” vilket ju känns både omotiverat och lite underligt tycker jag. I all min fördomsfullhet (mot konståkare) så tänker jag mig att Svenska konståkarförbundet är ett av de sista ställen där man kan finna människor som skulle ta åt sig av att bli kallade just ”niggers”
Jag uppskattar ändå detta på något sätt, det behövs lite mer rock n’ roll i konståkningskretsar. Det krävs dessutom en vansinnigt självcentrerad människa för att skriva de här sakerna, det ska han ha lite cred för.
För det andra: Pedofilen som ringde och klagade
En 57-årig man träffade en 13-årig flicka på nätet och var så nöjd med sitt kap att han betalade henne i förskott för sexuella tjänster, en big no-no när man online-shopar som vi medvetna konsumenter har koll på. Mycket riktigt levererades aldrig den utannonserade tjänsten men femhundringen behölls av flickan. Den upprörda mannen ringde då upp flickans far och klagade så att säga direkt till tillverkaren. Han krävde sin femhundring tillbaka.
Några månader senare har han nu dömts att betala 28000 kronor i böter för kontakt med barn i sexuellt syfte. En total förlustaffär med andra ord.
För det tredje: Det fullständigt oförståeliga djurplågeriet
En och annan av de vegan-hippsters som jag följer på twitter upprör sig över Tetillverkaren Liptons påstådda djurplågeri. Djurrättsorganisationen PETA har utlyst en bojkott mot bolaget på grund av den djur-tortyr som de påstår att Lipton och bolag anlitade av Lipton sysslar med.
Lipton ska ha testat sitt Te på kaniner, möss, råttor och griskultingar som givits olika sjukdomar. Därefter har man avrättat djuren på väldigt kreativa sätt av ingen anledning alls, råttorna ska till exempel ha dödats, frusits med flytande kväve och krossats (tänk Terminator 2) och griskultingarna har dissekerats levande och halshuggits.
PETA har frågat andra tetillverkare om de utför sådana tester och alla har sagt nej, vilket inte känns så konstigt, man borde inte behöva halshugga Babe för att testa en ny Earl Grey-variant va? Antingen är alltså Lipton en fasad för någon typ av ondskans sammanslutning som njuter av att plåga små fluffiga djur utan anledning eller så har PETA dragit ut denna information ur stolgången, jag vet inte vad jag ska tro…
Det är så mycket som händer nu. Som vanligt så sker alla större förändringar för mig på samma gång, mitt liv verkar fungera så. Det mesta blir bättre, allt blir bättre faktiskt. Tror jag. Men det är läskigt ändå, och rörigt och snurrigt. Just nu verkar det som att jag har så mycket att stressa över och jag längtar till julafton.
Då får jag komma hem till min familj och bli ompysslad, få maten lagad, allt man behöver göra är att sitta i en stol med en whiskey och glömma bort alla andra problem. Det är därför jag gillar julen, om jag någon gång får en egen familj och verkligen ägnar mig åt julen så som många andra gör, pyntar hemma, handlar julklappar veckor i förväg och lagar mat i timmar, då kommer jag att hata julen tror jag. Men som det är nu och som jag har vuxit upp med det så är det ganska trevligt.
Med stress och förändring och rörighet och ett gigantiskt iskallt täcke över hela världen som dämpar allting och gör att allting rör sig långsammare, så är det mest det jag drömmer om. Att bara få sitta i värme och kanske dricka och äta någonting gott med människor som jag tycker om. Det verkar som att min mentala ålder närmar sig åttiosträcket nu va?
Glömde mina hörlurar på jobbet. Jag hatar när det händer, nu måste jag åka flera tunnelbanetimmar utan mina in-ear-lurar som en sköld mot verkligheten eller min musik som en sköld mot mina egna tankar... Får väl blogga istället då.
Nu är juletid och som vi redan avklarat för några inlägg sedan så är juletid de meningslösa prylarnas tid, idag delades det ut julklappar där jag jobbar. Man skulle köpa något för max 20 kronor vilket ju inte är helt lätt, klapparna var således kanske inte de hetaste alla gånger men det var trevligt ändå. Extra roligt var att någon tydligen stal två av klapparna under natten, de innehöll en diskborste och en flaska tvål. Inte en Ocean's eleven-kupp precis... Nåväl, det ska ju också handlas dyrare klappar, framförallt till de små barnen, om man känner några sådana. Jag var med en kompis i en leksaksaffär och förundrades lite över de saker som säljs där. Det verkar vara så att man tror att barn är väldigt intresserade av att låtsas göra sådana saker som vuxna gör. Till viss del kan jag förstå det, att man leker polis eller rockstjärna, men vill barn verkligen leka att de går till affären och köper grönsaker eller att de skurar vardagsrumsgolvet? Tydligen.
Sist jag kollade så kostade det bara en femma att "köpa" en riktig kundvagn på Ica, varför den här känns lite onödig tycker jag.
Här är det mer avancerat. Barnen kan öva sig i och känna av det komplexa förhållandet kund-kassörska. Småprata om vädret, inte möta varandras blick vid de pinsamma varorna och skämta krystad kassahumor om kvitton.
Det här kan jag helt enkelt inte förstå. Vilket barn vill ha detta? Och även om de vill det, vilken förälder skulle i så fall inte se det som ett allvarligt varningstecken?
Snickeri kan jag möjligen köpa att man kan tycka är spännande som grabb (lådorna med stomatol-glada gossar och manliga blixtar på lämnar inget rum för tjejer här...) men detta...
...känns lite underligt. I lådan finns alltså något öres värde av plastskum målat i brunt vilket ska föreställa brädor. Det slår mig att de flesta säkert kan rota fram lite riktiga brädor (i trä!) som pöjkarna kan leka med.
Tillslut finns det saker som helt enkelt bara är underliga, i alla fall tycker jag det. Rosa häst i blöja? I vilken värld är inte det en fullkomligt sjuk sak att ge till ett barn?
Jaja. Nu får det räcka. Det är ganska hemskt att vara på tunnelbanan utan lurar, dessutom så luktar det hundmat här. God kväll.
Huva vad trött jag är! Jag skulle ju gå och lägga mig ju, det var ju planen.
Drack lite för mycket vin för en tisdag på en julfest som jag var på. Det fanns liksom ingenting annat att göra där, jag kände ingen alls och jag hade ingen att prata med så jag fyllde på och fyllde på...
Och nu satte jag mig för att gå igenom gamla bilder vilket kändes som en bättre idé än att sova. Några bortglömda alster således, de går i blått mestadels och de är tagna i Spanien.
Igår såg jag Alejandro González Iñárritus”Biutiful” på bio. En mycket bra film, vacker, välspelad och stundtals riktigt jobbig att titta på. Filmer som sitter kvar ett bra tag efter att man har sett dem är i regel välgjorda filmer. Ska jag ge någon kritik så är det väl att filmen blev en smula för lång, samt att jag har lite svårt för andligheten som genomsyrar Iñárritus filmer. Jag har full förståelse för att man porträtterar religion, som är en stark del av Spansk och Mexikansk kultur, men i hans filmer finns alltid ett inslag av det där som är lite nyandligt övernaturligt, och det hålls för självklart. Jag blir irriterad för att det sätter ett litet törne i annars fantastiska filmer, men för andra är det kanske det som gör dem så bra…
Jag har tänkt lite extra på religion de senaste dagarna, som vanligt läser jag apg29 i underhållningssyfte, skrattet fastnar ganska ofta i halsen dock, när man inser hur många som tror på skiten på riktigt. Ändå är det en extrem form av religion i Sverige, Christer Åberg tror på pratande ormar och skäggiga gubbar bland molnen, vilket de flesta svenskar inte kan skriva under på. Och den tron kan jag acceptera, den kan jag lätt skratta bort för att den är så urbota korkad.
"Singing bowl Healing"
Svårare är det med den allmänna andligheten. Människor som inte kallar sig religiösa men som ändå tror på ”något”. Det är sådana människor som tror att deras döda farföräldrar på något diffust sätt svävar runt dem och försöker kommunicera med dem, de tänker aldrig att det är en lika självcentrerad som hemsk tanke att det skulle vara så. Oftast handlar det dock mest om att hålla fast vid en tro på något slags liv efter döden, i en diskussion jag hade igår sa en person att hon ”inte skulle klara sig annars”.
Jag kan förstå det, jag kan själv få svindel av tanken på min egen dödlighet ibland. Men den rädslan grundar ju sig i botten på en medvetenhet om döden, och eftersom att döden är just motsatsen, omedvetenhet, så kan det ju inte vara så farligt. Värre då att leva för evigt som något slags osalig ande eller att dömas till eviga plågor för att man pratat i mobil under sabbaten… Men nu blev det kanske lite för filosofiskt…
Vad jag ville komma till var att jag ändå inte är odelat skeptisk. Jag kan ibland bli avundsjuk just på dem som är lite ”andliga”, de brukar vara samma människor som också tror på spikmattor, hundpsykologer och UFOn och ibland vill jag också gärna vara sådan.
Som när Mathias såg en fullständigt oförklarlig lysande låda på himlen när han var ute och körde, han som är en intelligent och rationell människa, han berättade om det och jag kände mig ändå omedelbart skeptisk, trots att jag är helt säker på att han inte hittade på något av det han sa. Men jag ville tro, det ville jag faktiskt. Jag ville så gärna vara säker på att det var just ett UFO, att utomjordingarna hade valt just E4an mellan Nyköping och Vagnhärad som platsen för deras första kontakt, men det var svårt. Jag har tänkt på det där flera gånger sedan, jag önskar att jag hade varit med honom i bilen och sett det där ljuset, oavsett om det fanns en logisk förklaring till det eller inte, mest för att det vore trevligt att kunna säga sådär ”jag såg en jävligt sjuk grej en gång…” På något sätt skulle jag vilja ha det.
Gick i ide i helgen, var inne, var borta från det mesta. Det var ganska skönt att göra så. Igår åkte jag för att titta på min nya lägenhet vilket var trevligt, jag tänker på min lilla nystart i tillvaron med blandade känslor, lite rädsla men mest glädje, det blir nog bra detta.
Som ett led i allt det här gjorde jag också ett försök att radera gammalt mök igår. Gamla känsloyttringar och nonsensstatements, som detta, som alltjämt legat och skvalpat i sajberspejs, bortglömt och ignorerat. Hur kul jag än tycker att det är att plöja igenom mina gamla inlägg (och narcissistiskt nog så tycker jag faktiskt att det är kul), så känns det som att det är hög tid att få bort det där nu. Detta också kanske. Vi får se…
Hur som helst, när man läser lite gamla saker så känns det ganska underligt, det känns som en helt annan tid. En tid då jag hade en mustasch och tyckte att det var roligt att blogga om vardagssaker som porrkakor och oförståelig Internetreklam. Jag känner mig väldigt distanserad från det. Det kanske är därför det är roligt att läsa, för att det inte alls känns som att det är jag som har skrivit det.
Lite roliga saker har jag lyckats med, det står i alla fall klart, lite gamla bloggbilder nedan, tagna ur sitt sammanhang, det blir ännu roligare så tror jag.
Ibland känns det oklart om Aftonbladet kanske driver med oss, om hela deras publikation kanske är en ram för att få driva ett mycket långtgående skämt. Det är antagligen inte så men likförbannat blir det ibland så tragikomiskt att läsa deras artiklar att jag inte riktigt kan blunda för det eller hindra mig från att göra mig lustig över det. Just nu fnittrar jag okontrollerat åt detta:
…och det är ju inte så roligt egentligen, nog för att detta handlar om norrmän men det känns som ett norgeskämt som var gammalt innan det drogs. Nej, i första hand fnittrar jag för att ”Pappan fick därför skrapa loss tungan med sin ovanligt långa pekfingernagel, som han sparat ut för att spela gitarr med.” och i andra hand åt att Aftonbladet illustrerar artikeln med denna bild, vilken är fantastisk tycker jag, konstnärlig, tänkvärd, och makaber. Drog fadern upp sin iPhone och fotade stolpen innan han tog med sig sin dotter, vars mun till största delen fanns kvar på stolpen, in i värmen?
Men riktigt galet blir det inte förrän man klickar sig vidare till den relaterade artikeln ”Köldexpertens tips: kissa på tungan” (rubrikporr på hög nivå). Pensionerade militären Olle Rosén delar med sig av personliga erfarenheter av liknande situationer:
Olle Rosén: Köldexpert
- Pinka på det. - På riktigt? - Ja, visst. Det är en nödlösning som folk ryggar för, men det räddar ett djävulskt lidande. Det är alla småungars mardröm att fastna mot en stolpe, och då slipper de slita av halva tungan. - Har du egen erfarenhet av det här? - Självklart. Jag har fyra barn. Jag har pinkat på en av mina killar när han var tre, fyra år. - Vad tyckte han om det? - Tja, vad ska han tycka? Det gäller att förvarna dem så att de inte blir förskräckta.
Det är nästan överflödigt att göra sig lustigt över detta, men för det första så skulle jag snarare tro att det är alla fyraåringars mardröm att ens barske norrländske far som skrivit boken ”Vintersoldat” en dag ska kissa en i munnen.
Mardröm nummer två för barnet blir när pappa några år senare berättar om det hela i Sveriges största tidning.
Så för att sammanfatta Aftonbladets rapportering i frågan: Är du farsa och har ungar som du inte har så bra koll på, se till att ha gitarrnaglarna vässade alternativt välfylld blåsa, men förvarna alltid först! Om man inte varnar innan man kissar på sina barn så kan de bli en traumatisk upplevelse för dem…
Röriga dygn mina vänner, början på den här veckan har varit en blandning av underbara saker och jobbiga saker. Igår besökte jag min tidigare arbetsplats för att hjälpa till lite vilket alltid ger mig en smula ångest. Julbordet jag ätit tidigare under dagen, de fem timmar sömn jag fått natten innan samt den 13 timmars arbetsdagen satte sig någonstans i magtrakten och förmedlade en väldigt underlig känsla som håller i sig lite.
Men annars… Annars är det bra. Väldigt bra. Det har plötsligt slagit mig med full kraft att jag är inne i en sån där övergångsperiod igen, om en månad kommer mitt liv att se fullständigt annorlunda ut, och jag tror att det mesta kommer att bli bättre. Jag tror att 2011 kommer att bli ett bra år.
Jag läste i helgen att man räknar med att vi (svenskar) kommer att handla julklappar, julmat, julsprit etc. för 65 miljarder kronor den här månaden. I början av oktober i år så var vi 9 401 925 människor som bodde här i landet.
Så, lite snabbt miniräknande visar på att vi handlar för 6913 kronor var (och en massa decimaler). Nu kanske man kan tycka att det är lite högtravande att förfasa sig över masskonsumtion och materialism, men det är precis vad jag tänker göra. Jag tycker att det är helt sjukt detta.
Tönt
Jag har alltid älskat julen faktiskt, massor av mina favoritsaker är julrelaterade: -must, -skinka, -fest och så vidare, och jag tycker även att presenter kan vara ganska trevligt, att hitta på bra grejer till folk kan vara riktigt roligt. Men som vanligt är det en hårfin gräns mellan hemtrevligt mysigt och rent utsagt äckligt. Det är de där dumma, ”fyndiga” prylarna som jag har problem med, sakerna som köpts på designtorget för 279,50 och som man tackar artigt för och lägger i en låda för att slänga nästa gång man flyttar… Och det jag har lite särskilt svårt för just i år är att de meningslösa sakerna blir både dummare och dyrare (möjligen har den känslan också att göra med att jag blir äldre, bittrare och mer realistisk, men jag tror inte det…)
I dagens Metro kunde man läsa att iPad:en ligger tvåa på våra (svenskarnas) sammantagna önskelistor, vilket alltså skulle betyda att det inte bara är välplacerade mutpengar från Apple som gjorde den till årets julklapp (den korrumperade garn-lobbyn gjorde samma sak med mössan år 2003) utan att folk faktiskt tror sig vilja ha iPads.
iPad är, i relation till sitt pris (från ca 5000 kronor) och sin popularitet, den dummaste prylen som finns just nu vill jag påstå, det känns som det perfekta exemplet på något onödigt, något överflödigt. Dessutom ser man ut som en total douche när man bär runt på den… Så vad ska man säga? Har man önskat sig en iPad, eller om man köper en iPad till någon, då om någon gång borde man fundera på om inte de tusenlapparna kunde ha gått till något bättre tycker jag. Så kanske man borde tänka oftare över huvud taget i och för sig, om ganska många saker, men just detta känns lite extra som att betala TV-avgift eller tandläkarräkning tycker ni inte?
Snurrig helg nu igen, lite oskarp i kanterna och suddig och omskakande, möjligen också härlig och rolig på sina sätt... Ungefär såhär har det varit:
Hur som helst, jag har förutom allt det snurriga även jobbat hårt på en Spotify-spellista. Jag har upptäckt en massa härlig ny musik detta år och jag tyckte att det var dags att sammanfatta lite. Alltså: en lista med allt det bästa från 2010, från 60 olika artister. Någon som tycker att jag har glömt något?
Hur går det för oss hörni? Vad gör vi egentligen med våra liv? Borde vi inte kanske klippa oss och skaffa jobb? Raka av oss det där skägget, vi ser ju faktiskt ut som hemlösa i fel ljus… Borde vi kanske ta till vara på tiden mer? Rusar inte veckorna ifrån oss på ett underligt sätt? Snöar det dessutom inte lite väl mycket…?
Frågor man ställer sig.
Men nu ska vi inte flumma till det total här.
Jag hade tänkt att jag skulle blogga någon liten samhällskommentar i veckan, men det där blev det inget med, det kändes så väldigt kladdigt (som alla andra så kunde jag dessutom inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker i burqa-debatten, eller om wikileaks…)
Idag är det i alla fall fredag va? Det känns inte riktigt som fredag och det gjorde det inte förra fredagen heller om jag minns rätt. Man ska inte klaga på fredagar tycker jag, det känns ju lite trist, men av någon anledning så känns mina normala helgaktiviteter inte så lockande just nu.
Jag har ingen riktig lust att gå ut och slira, det blev lite väl slirigt i lördags… Men kanske hamnar jag där ändå, halkandes över skridskobanan på medborgarplatsen klockan 03:07 påväg mot Burger King, jag brukar ju se fram emot det där halkandet, nu känner jag mig likgiltig inför det.
Har man inga förväntningar så blir det å andra sidan så mycket roligare när det blir roligt, vi hoppas på det tycker jag.
Ordentligt med fredagsmusik!
Efter att igår kväll ha gått på bio med några arbetskamrater och sett filmen Igelkotten började jag fundera på filmfenomen och karaktärer som går igen. Detta är sånt jag tycker är intressant, och nu kan vi slå fast att detta blir något av ett nördinlägg, så vet ni det på förhand…
I detta fall handlade det om ganska många klyschor och typiska karaktärer, vilket gjorde Igelkotten till en ganska bra men också ganska ospännande och inte särskilt överraskande film.
Bland annat hade vi den hemlighetsfulle, avvikande nykomlingen som struntar i reglerna i den stela parisiska överklassvärlden och lockar ut den på ytan hårda gamla portvakterskan från hennes skal varpå kärlek uppstår, det känns igen ganska bra. I huvudrollen dessutom en elvaårig flicka som pratar flytande japanska, är smartare än alla vuxna omkring henne och målar fantastiska konstverk på väggarna i sitt rum (och planerar att begå självmord på sin tolfte födelsedag, såklart). Lite orealistiskt, men jag kan förstå lockelsen för filmskapare att låta barn (sårbara, små, normalt sett ganska korkade) framföra ens djupa funderingar (jämför Fredrik Wenzels Man tänker sitt med elvaårige Sebastian som citerar Thoreau filmen igenom…)
I dessa funderingar gick jag. Och så av en slump läste jag idag ett inlägg som Moa Lundqvist skrivit på Rikets sal, en guide för dig som vill förvandla ditt liv till en amerikansk indiefilm. Och det vill vi ju alla. I början av inlägget påminde hon mig om en annan klassisk filmföreteelse som jag läst om tidigare, The manic pixie dream girls.
Namnet myntades i en krönika om Cameron Crowes Elizabethtown, en film som jag inte har sett men tycker verkar vara alldeles i särklass sliskigt amerikanskt romcomig. The manic pixie dream girl är i grund och botten en utstuderad drömkvinna, hon är extremt vacker men verkar inte riktigt vara medveten om det själv, hon klär sig i färgglada roliga små outfits och hon har små fyndiga svar på det mesta samt en del egensinniga men charmiga hobbies, hon är något av en tomboy.
Med den beskrivningen kunde hon passa in på ganska många karaktärer... Men det som gör henne till den hon är är att hon bara existerar för någon annans skull. Så vitt tittaren beträffar så har hon antagligen gått runt där i sin småstad, hängandes på den lokala kliniken med sina charmiga hundar och en cd-spelare full av låtar med The Shins i hela sitt liv, väntades på att en manodepressiv ung man ska kliva in så att hon kan få existera för hans skull istället (Natalie Portman, Garden State). Hon träffar den unge mannen och lotsar honom försiktigt genom hans manliga kval mot slutet då hon såklart är där för att tacka ja till hans inbjudan att leva lyckligt i alla deras dar.
Jag har ändå alltid älskat MPDGn, hon är ju faktiskt designad för att man ska göra det. Hon är en kvinna som omedelbart blir förälskad i en, även om hon till en början döljer det väl, och det spelar ingen roll hur vidrigt du beter dig eller hur trasig du är som person, hon är där för att ta hand om dig och i slutändan ge dig ett liv fyllt av benvärmare, mopeder och popmusik. En tonårsdröm förkroppsligad i en vuxen kvinna.
Många exempel finns, som tur är, på kvinnliga karaktärer i kärlekshistorier som är annorlunda, Kate Winslets Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind beskrivs som en anti-MPDG ibland, men jag funderar på om det finns några Manic pixie dream boys? Jag har letat runt efter någon med svar och jag har rannsakat mitt minne, Moa skriver att Michael Cerra får ta på sig den kronan och jag har lite svårt att hålla med då jag just sett Nick & Norah's infinite playlist samt Scott Pilgrim vs. The world, två filmer med sin beskärda del MPDGs och en utstuderat ängslig liten Cerra som ändå får hångla på slutet.
Men kanske är Juno det bästa exemplet. Styrkan med den filmen var kanske att den marginaliserade de manliga karaktärerna så mycket. Filmen handlar om Juno och hennes resa, Cerras karaktär finns där vid sidan och även om han inte har den självklara självsäkerheten eller makten som en MPDG har så väntar han tålmodigt på kärleken och hjälper till där han kan, tillslut får det sittas på verandan och spelas folkmusik tillsammans och så var alla lyckliga.
För att komma fram till något i detta inlägg så vill jag mest mena att The manic pixie dream girl är en fantastisk karaktär, tyvärr har hon problemet att hon ständigt måste göra samma saker på film. I boken Breakfast at tiffany's skrevs en av de första och bästa MPDGs in i litteraturhistorien, men styrkan med Holly Golightly, och en av anledningarna till att jag älskade boken, var att hon aldrig bands ned, i slutet var hon borta som den virvelvind hon var och man lämnades med känslan att hon varit ett omöjligt, ouppnåeligt väsen som aldrig skulle tillåta sig själv att kontrolleras. I filmen däremot får hon inta rollen som den perfekta MPDGn och det hela slutar med en kärleksfull omfamning som sig bör... Det skulle ha varit trevligt att se den riktiga versionen, och en Manic pixie dream girl som har en egen vilja.
Tung måndag följer på en tung söndag. Jag var ”trött” igår, orkade inte mycket annat än att ligga still, bäddade ned mig i soffan och åt glass. Av någon anledning väljer jag alltid deppiga filmer på söndagar trots att jag ju borde förstå att det är en dum idé. Igår såg jag Revolutionary road för andra gången. Det är en av mina favoritfilmer från senare år, men den är inte precis munter och om man ibland kanske går runt i funderingen att det vore trevligt att ha flickvän och leva något slags parliv så blir man ju minst sagt avskräckt.
Fantastisk film dock.
Kanske borde jag istället ha gjort som jag gjort så många andra kvällar och bestämt mig för att se något med Leslie Nielsen, få människor kan få mig att skratta som han. Imorse fick jag reda på att Nielsen dog igår och det är verkligen en av de stora komikerna som försvinner. Jag har vuxit upp med Nakna pistolen och många andra av de typiska 80-, 90-talskomedier som för mig är klassiker. Jag vet inte hur många gånger jag och Erik har suttit och glott på Wrongfully Accused i hans gamla källarrum i Enskede…
Så. Lite sorgligt idag, världen är lite gråare.
När man går hem genom stormen och ingen annan har hunnit trampa upp vägen ännu, när ens sneakers som man kanske borde ha bytt mot mer funktionella vinterskor blir de första att trampa upp vägen genom nysnön hem, då känns det lite speciellt.
Så slutar min kväll. Förutom att jag nu satt mig vid datorn med den sista ölen jag hade i kylen för att skriva detta. Jag har två cigaretter kvar. Jag ämnar röka dem. När de är upprökta kanske jag går och lägger mig, så vi får väl se hur långt det här inlägget blir...
#1
Jag hade roligt ikväll tror jag. Jo, det hade jag nog. Jag fick prata och diskutera, få den härliga blandning av väldigt seriösa och passionerade samtal om politik och väldigt lättsamma och viktiga samtal om relationer som det blir med en bästa vän. Och sen fick jag åka in till en klubb och jag fick prata ännu mer och dansa och dricka och flörta. Det var allt som jag kan förvänta mig av en lördagskväll antar jag.
Ibland har jag svårt att förhålla mig till att vara på en klubb, att vara berusad där och att göra hela den grejen. Med alla de vackra och de fula och de hemska och de underbara människorna känner jag mig ensam fast delaktig, en del av en enda kropp fast bara en lilltå utan en funktion. Det är en underlig känsla, och när man verkligen känner den och börjar fundera på den, då vet man att det är dags att gå hem.
#2
Och när man är hemma, när man har tänt godnatt-cigarett nummer 2 och skriver ett konstigt fylleinlägg på en blogg, då funderar man på vad det hela tjänar till egentligen. Då känns det som att man är i sitt allra mest ärliga tillstånd fast att det egentligen kanske inte är så, och man lyssnar på musik och man tror att den träffar en rakt in i hjärtat. Och man tror att man kanske kommer att se saker på ett helt annorlunda sätt när man vaknar imorgon men samtidigt vet man att det inte kommer att vara så.
Så är det.
Nu är det dags att gå och lägga sig. Ja, när jag läser igenom texten ovan så känns det helt klart som att det är dags...
God natt.
Den flitige läsaren kanske minns att jag skrev ett inlägg för ett par månader sedan om alla dessa kurser, böcker, internetsidor och liknande som går ut på att killar ska lära sig ragga (och betala stiligt för den kunskapen). Det gjorde jag efter att ha hittat den här sajten.
Nu läser jag i DN att en kvinna tillslut kommit på att man egentligen bara utnyttjar halva marknaden här, antagligen finns det också åtminstone några stycken tjejer som vill lära sig ragga på ett klyschigt och krystat sätt.
Som sig bör så är denna bok efter vad jag kan förstå lite nedtonad i jämförelse med sina maskulina likar, den här är ju för tjejer, här handlar det mer om att ”boosta sin självkänsla” och att ”ta kontroll”. Raggningen är ju egentligen ett sätt att visa att man är en självständig 2010-talskvinna som inte är rädd för någonting!
Nu har jag inte läst den här boken, så jag ska kanske inte göra mig alltför elak över den, men på bloggen som hör boken till och även i alla andra forum där författaren Sara Starkström ges plats så delas det flitigt ut tips till tjejer, ”Alla vill hångla” säger Sara till Extra Östergötland (!) ”om tjejerna slutar att vara så svåra så får alla som de vill”. Hör ni det nu killar och tjejer? Alla vill hångla egentligen, ett nej är aldrig ett nej, det är det viktigt att komma ihåg...
Tipsen i boken ”Game Girl” är enligt författaren själv av typen ”knäck en isbit på bardisken och säg "nu är isen bruten mellan oss" (hur ”knäcker” man en isbit? Blir det inte ganska slabbigt?) men jag har egentligen inte så mycket att säga om tipsen eller raggningsreplikerna i sig, det är hela mentaliteten jag har svårt för.
Såna här böcker, oavsett om de är för killar eller för tjejer, bygger på inställningen att det är väldigt stor skillnad på män och kvinnor, att alla som är ute på krogen är där för att de vill hitta någon och att socialt umgänge mellan män och kvinnor hela tiden är ett spel som man ska spela, där det finns regler och där man ska bluffa och lura varandra för att ”vinna”.
Jag tycker att den inställningen är sjuk.
När sånt här kommer ut för tjejer gömmer det sig dessutom alltid bakom en parfymerad slöja av påstådd feminism. ”Nu är det dags för brudarna att ta hem spelet!” står det på bokomslaget som något slags revolutionärt slagord.
Samtidigt säger Sara Starkström till Helsingborgs dagblad: ”Jag tycker lite synd om killarna och jag förstår att de tröttnar när tjejerna inte ger dem en chans eller ens låter dem prata till punkt”.
Jag vet inte riktigt vilken krogvärld hon lever i men den jag besöker ibland innehåller ganska mycket killar som det inte är synd om, som inte ger upp i första taget och som själva skapat en atmosfär där tjejer måste vara defensiva för det mesta.
Kan folk snälla sluta försöka tjäna pengar på ensamma människor på detta sätt? Kan ni snälla sluta sätta upp regler och lagar och idiotiska knep för hur vi ska träffa varandra? Tack.
Idag har jag pysslat lite med att skriva anagram av folks Facebook-uppdateringar samt med att tycka att denna aktivitet är orimligt rolig. Jag har suttit och fnissat och fnissat åt detta… Jag tror att man börjar bli väldigt gammal när man tycker att väldigt utstuderade men meningslösa ordvitsar är roligt… Döm själva:
Annars då? Jotackmanskainteklaga! Jag har mycket energi just nu verkar det som. Har börjat träna igen för första gången på… länge. Jag kan knappt sitta still och glo på tv-serier på kvällarna, vilket ju annars är min favoritsyssla. Men samtidigt hatar jag mörkret och kylan och blåsten och ibland känner jag mig ensam. Det är svårt att komma ifrån det, det är det.
Men just idag ska vi inte hänga läpp för just idag bjöd Amanda in mig på middag vilket känns som ett fantastiskt trevligt initiativ.
Amanda är bra, Amanda är något så ovanligt som en människa som jag känner att jag kan vara helt och fullt ärlig och öppen med, det är ganska bra med såna människor…
Och därför mår jag ganska fint idag faktiskt, trist va?
Idag är jag trött. Vaknade med huvudvärk och var sådär hungrig som man kan bli dagen efter en sån där kväll som igår. Och vad kan man skriva om utekvällar? Inte så mycket kanske, jag var på bra humör, det var bra musik, jag dansade och dansade, det var bara riktigt bra.
Idag rör jag mig långsamt och ligger väldigt stilla i soffan och tittar på filmer, det var en mörk dag idag va? Jag vaknade vid tolv och då verkade det som att det redan var mörkt, dunkelt. Det kändes ganska skönt, idag kunde det få vara ruskigt och mörkt och kallt och jag kunde få sitta i min värme och njuta av den.
Mörkret kanske påverkade mitt filmval lite, jag har bara sett ångestfilmer idag. Jag vet inte varför men jag har skjutit upp att se Jesper GanslandtsApan väldigt länge, idag såg jag den. Den var bra. Speciell. Och ångestladdad. För den som inte har sett den så kan man sammanfatta den med att den handlar om en man som gjort något hemskt. Man får inte se det hända, man har bara en aning om varför han har gjort det eller hur. Det är en inblick i hur man kan tänka sig timmarna efter att någon har slängt bort sitt liv totalt och förstört hela sin värld. Jag tycker att det var fascinerande och extremt obehagligt och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Ni vet den där känslan av att man har ett lik i garderoben? Som när man var barn och hade gjort något dumt i skolan, och man gick hem och åt middag och man visste att en lärare antagligen skulle ringa till ens föräldrar under kvällen. Så man satt där och visste att man borde säga det själv, lägga fram det och kanske få det att låta lite bättre, vara vuxen och erkänna. Men så gjorde man inte det, istället tittade man på TV utan att egentligen se, bara väntade på att telefonen skulle ringa.
Det är bara ett exempel på den känslan, skulden, och egentligen är det ju ingenting, men jag har starka minnen av sån ångest, det kunde vara en otroligt stark känsla. Apan är den ångesten i en timme och tjugo minuter. Fast på riktigt. På det värsta sätt som man kan tänka sig.
Jag fick ordentligt ont i magen av den här filmen, det är svårt att inte tänka sig in i vad jag själv skulle göra, vad som skulle hända, hur man skulle tänka...
Inte den bästa filmen att se idag kanske. Men filmer som får en att verkligen känna något, oavsett om det är glädje eller sorgsenhet eller ångest är ovanliga och bra filmer.
Nu ska jag äta något fett och se något som jag kan skratta lite åt.
Det blir en lugn kväll ikväll, som sagt. För tillfället har jag göttat ned mig i att ha en dator som fungerar och sitter och går igenom en massa gamla bilder som jag hade glömt bort att jag hade. Från Bangkok och Paris och New York och allt det där... Ganska trevligt. Dessutom sitter jag och upptäcker Photoshop CS5 för första gången och det mina vänner, det är en ren fröjd det.
En bild från Bangkok, lite ut-och-klubba-stämning på den, det är ju ändå fredag.
Idag läser jag ett stort reportage om otrohet i DN. Det är inte en särskilt bra artikel, där finns en faktaruta om att komma över otrohet där det står saker som ”efter ett tag kan det nog hjälpa om du släpper det här med otroheten och börjar lita på din partner igen”, att vi inte har tänkt på det förut…
Men intressant är det ändå, hälften av alla relationer får någon gång uppleva otrohet, med ett hyfsat stort mörkertal så kan man räkna med att ganska så många knullar runt helt enkelt. Nu teoretiseras det såklart en massa om varför det är såhär, varför läser man bara i tidningarna om män som ligger runt och varför kan vi inte nöja oss med det vi har?
Artikeln är intressant på det sättet, det påpekas att våra ideal för relationer skapats av den kristna kyrkan för bara några hundra år sedan, och att relationer inte hann vara mer än några år på den tiden hur som helst, man gifte sig vid femton och dog vid trettio…
Själv har jag varit otrogen en gång och det blev slutet på ett långt förhållande. Jag har aldrig egentligen frågat mig själv varför jag gjorde så, det känns inte riktigt som att jag hade ett val i situationen. Det kan ju låta konstigt, det förstår jag, men i det fallet hade jag levt ganska länge i en icke fungerande relation som jag uppenbarligen inte var förmögen att avsluta på annat sätt. Ett väldigt fegt sätt att göra slut på, absolut, och jag försvarar det inte, men det fanns i alla fall en väldigt klar anledning till varför det hände.
Men nu till min poäng (typ), jag vet inte om folk kan hålla med mig men personligen känner jag mig ganska ofta, mer och mer, främmande inför detta med tvåsamhet och trohet. Samtidigt kan jag vara en ganska svartsjuk människa, tvådelat således, förvirrat… Det jag menar är att när jag funderar på det så tycker jag inte att det känns självklart att man ska leva större delen av sitt liv i någon slags bunden relation, en del av mig skulle vilja omfamna ett hippie-kollektiv-tänk där det inte finns några gränser, bara kärlek. En annan del av mig, den större delen, skulle nog inte klara av att leva så, för om jag blir kär så vill jag inte dela den personen, då skulle jag kräkas av tanken på att den personen var med någon annan.
Jag tror hur som helst att det finns fler människor som åtminstone ifrågasätter detta nu för tiden, och det känns ändå lite befriande att tänka att det inte måste vara på ett visst sätt. Kanske skulle de flesta relationer tjäna på att avdramatiseras en smula... Eller inte, jag vet inte, jag bara lägger fram det som en idé här.
Kanske slutar det någon dag med att jag har villa och ungar och hela den grejen ändå, och då är väl inte det så illa alls. Men just nu tycker jag i alla fall att det är intressant och värt att fundera på.
Igår upptäckte jag hur obehagligt pank jag är (jag har annars för vana att inte kolla mitt saldo, jag drar mitt kort bara och hoppas att det ska finnas en tillräcklig slant på kontot…). Jag är så där riktigt nudlar-och-havregrynsgröt-pank tills på torsdag, så är det.
Men det är ok tycker jag. Ärligt talat så är det nästan lite skönt, pengar slutar vara ett problem om man antingen är ekonomiskt oberoende eller fullkomligt utblottad, eller hur?
Trots fattigheten unnade jag mig en hel öl med Mathias och Jonas på Stampen. Vi lyssnade på jazz och diskuterade politik, vilket faktiskt är mycket trevligare och mer avslappnat än vad det låter. När diskussionen tog en riktigt revolutionär vändning och Mathias började prata om att han någon gång vill döda en polis så gick jag hem.
Och det var min kväll för den som undrar.
Det får bli lite orbajsande idag. Jag tycker inte om torsdagar den här hösten, jag måste jobba sent på torsdagar och det verkar som att det alltid regnar på torsdagar…
Idag håller jag huvudet nere, lyssnar på min musik och jobbar mot fredag.
Ps. Jag gjorde en helt gigantiskt bra Spotifylista för er som vill följa mitt exempel (mest med låtar som Bea och Zuzanne har spelat för mig visserligen, men ändå...) Den bjuder jag på! Ds.
UPPDATERAT: Jag fick ett samtal från Mathias. Han menar på att det finns en del konstiga filurer här ute i sajberspäjs som kanske inte riktigt förstår ironi. Mathias vill naturligtvis inte döda en polis. Eller, kanske vill han det men han skulle aldrig göra det och det är ju det som är det viktiga...
Eller... Enda undantaget jag kan se är om det handlar om en korrupt polis, som tagit mutor av maffian typ, och man kanske står i en skum lagerlokal och man kanske precis har fått veta att polisen inte är en god utan en ond! Och man måste ta sig därifrån och rädda tjejen och lägga fram bevisen mot maffiabossen och då måste man skjuta den onda polisen.
I det fallet känns det ju ok. Då tror jag att Mathias skulle göra det. Annars alltså inte. Bara så att ni vet, så att det inte blir några missförstånd.
Jag tror att jag nu nästan fullständigt glömt bort hur det är att ha ett förhållande, en riktig vuxen relation, en sån där man har bestämt sig för att bara ligga med varandra och inga andra. En sån då man träffas nästan varje dag och där man vet vad som finns i den andres frys.
Så fullkomligt underbart/hemskt/befriande/hämmande att glömma bort en sådan sak… Kanske har jag egentligen aldrig riktigt haft någon koll på det där ändå, varenda gång jag försöker minnas hur man gör, hur man beter sig, vad tjusningen med det hela skulle vara, så blir det mest de negativa sidorna jag minns. ”Ditt problem”, fick jag höra en gång, ”är att du är alldeles för teoretisk, när det gäller sånt ska man bara gå på känsla”. Och det är ju fint tänkt, men det funkar ju inte…
Det är det jag är mest rädd för, att den där helt sinnessjuka kärleken som övervinner allt vad svartsjuka, fyllebråk och slentrian heter, då man inte ens behöver tänka, inte egentligen existerar. Att det som vi kallar perfekt egentligen mest handlar om att man tillslut kommer upp i en ålder då man mer eller mindre nöjer sig med vad som bjuds… Negativ? Jag?
Ja, men då är jag väl negativ då. Det ligger väl i min natur. Framförallt tror jag att det handlar om att jag har glömt, att det var helt sjukt länge sedan jag verkligen hade fjärilar i magen. På riktigt. Så fort fjärilarna närmar sig och det börjar killa lite grann innanför huden så tar jag fram håven och sen slutar man med en stor samling väldigt fina, men väldigt döda, fjärilar i små glasmontrar som troféer på väggen istället (den liknelsen kan ni ju fundera på ett slag... och jag med, det lät ju rätt bra i alla fall…)
Jag vet inte riktigt varför jag ville skriva om det här nu, det känns som att man kommer till en punkt där det inte riktigt är ok att vara nöjd med att vara singel längre, det får man egentligen inte vara mer än ett år. Därefter måste det ju vara något fel på en, det är väldigt svårt att sätta fingret på vad det kan vara men något är det, som är trasigt.
En vän ringde igår och ville berätta om relationsproblem, hennes nyblivne kille vill dra ut i krig. Jo, på riktigt! Och då kändes det ju som att ens egna problem bleknade lite, att ställas inför att någon som man älskar ska åka till Afghanistan…
Kan det vara värt något sådant? Det är frågan det...
Jag tog en liten bloggpaus under helgen, mest för att kunna njuta av den ordentligt. Och njuta det gjorde jag också, det var en bra helg, det var dekadent och mysigt och hemtrevligt och massor av sådana saker som helger borde vara.
Och trots att jag inte har bloggat denna helg så har det ju funnits en hel del bloggstoff. Så, saker jag funderat på under helgen, utan innebördes ordning:
Imperiet, krogen vid Skrapan på söder är som ett krogvärldens svarta hål. Stället har absolut ingen som helst personlighet och det har inte heller de människor som går dit. Det känns som den absoluta nollpunkten eller medelpunkten att vara där, det känns som att det pågår ett konstant utelivs-skådespel där med väldigt stereotypa rollkaraktärer.
Ändå lyckas jag hamna där varannan helg… Kan handla om att det ligger bra till och inte tar inträde, underligt ändå.
En bekant blev misshandlad natten till lördag efter att ha bett en tjej om en cigarett. Jag vet inte exakt vad som hände, men jag tycker att det är sjukt obehagligt när sånt händer. Ganska ofta på sista tiden får jag en känsla av att världen i något större utsträckning än vad man tror är galen.
Hittade på en ny rolig och funktionell kroglek. Rokad! heter den och den går ut på att en person plötsligt skriker ”rokad!” och att alla då måste byta plats med sina vänner och även med främlingar om man känner sig manad att flytta på främlingar. Jag och Mathias hade väldigt roligt med detta i lördags och vi kom fram till att det dessutom hjälpte oss få en bättre överblick av lokalen, rekommenderas!
Människor från Leksand pratar på ett jättekonstigt/ganska obehagligt sätt.
All mat som serveras på 7/11 smakar likadant, som sopor som man har värmt upp till en värme där igen typ av bakterie kan överleva och kryddat med väldigt mycket chilipulver.
Polaroidbilder rakt framifrån på människor som röker blir inte bättre för att människan på bilden är Matt Damon eller för att fotografen är Gus van Sant. Tråkigaste utställningen som Fotografiska har haft… Därmed inte sagt att Gus van Sant inte är en fantastisk regissör, på torsdag visas ”Elephant” på Fotografiska och den är ju faktiskt fantastisk.
Söndagsstek med hasselbackspotatis, pappas egen ättiksgurka, sås och svartvinbärsgelé kan vara det godaste som existerar, min pappa valde att laga det som farsdagsmiddag igår för att han vet hur mycket jag gillar det. Så är det att ha världens bästa pappa.
Den här låten är bra.
Det var nog inte allt jag har funderat på det, inte ens nära, men det får räcka för tillfället…
Denna fredag försöker jag ignorera de smygande föraningar av förkylning som kryper i min kropp och tänka på allt det trevliga jag ska ägna de kommande dagarna åt. Jag tänker inleda helgen med att hämta upp min nya dator i eftermiddag vilket är väldigt spännande, nya prylar är ju alltid kul.
Sen blir det Cornelis på bio med insmuget rödvin i pet-flaska, utgång, 25-årsfest och fotoutställning… Det känns som att det kommer att bli riktigt bra detta!
På något sätt kändes det som ett tecken, att jag klickade på en twitterlänk och hamnade på någon sida med utdrag ur texter av Håkan Hellström, lite avundsjuk är jag på er som ska se honom imorgon, då hade det i sanning varit en perfekt helg.
Och jag dansade när jag var tolv Och jag var högt över varje golv Om jag inte kommer ner - spill inga tårar för mig mer
Ta mig till den där festen I stan Där människor är som du och jag Dom dansar högt över varje lag Och där vill jag också va
Jag inser att det är väldigt klassiskt blogg-o-dramatiskt att sitta och skriva citat ur snyftiga poplåtar, men som sagt, det kändes lite som ett tecken detta, en föraning, eller bara en trevlig liten påminnelse om de trevligare stunderna i livet.
Så för att summera: Bra känsla på den här fredagen såhär långt, jag hoppas att ni känner det också.
Igår spisades bio, samt soppa och öl med min goda vän Zuzanne. Vi såg en testvisning av Sound of Noise som jag starkt rekommenderar att ni filmnördar kollar in på filmfestivalen och att ni andra kollar in när den har premiär efter jul för det var något så ovanligt som en riktigt unik filmupplevelse! Filmen fick en fyra i betyg. Soppan fick också en fyra och ölen en trea (det drog ned betyget lite att jag beställde en flasköl för 70 kronor bara för att upptäcka när jag skulle ta den första härliga klunken att den var alldeles avslagen, besvikelsen i det! Jag fick en ny sen, efter lite klagande…)
Och det var trevligt att umgås med Zuzanne, som vanligt. Vi är ungefär lika bra på att klaga hon och jag så det funkar rätt så bra. Zuzanne gnällde, bland mycket annat gnäll, på att hon partajat lite för intensivt på sista tiden. Jag gnällde, bland mycket annat gnäll, på att jag har blivit en tråkig jävel…
Jag har märkt det med mig själv, jag har blivit lite för gnällig de senaste veckorna, lite trött och gammal. Hela tanken att gå ut på lokal, axel mot axel med alla hemska människor, lyssna på dålig musik och dricka jättedyr öl, det har inte lockat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med mig, för att vara helt allvarlig nu, jag tror att det handlar en smula om självförtroende, en känsla av att jag just nu kanske inte riktigt skulle passa så bra in på prålig nattklubb. Jag kan nästan se framför mig hur jag står där och nervöst håller takten med foten och suger på en stor stark, funderades på hur tidigt det är ok att gå hem utan att vara en tönt.
Men det är ju inte jag? Så har jag väl inte varit på många, många år väl? Varför har jag fått för mig att jag är så nu då? Det hela är väldigt underligt…
Vad detta leder till är att jag nästan blir provocerad av redogörelser för roliga och vilda kvällar, jag tar dem nästan som en förolämpning och något i mig vill nästan börja moralpredika om det hemska med rusmedel och om den våldsamma atmosfär som råda på modern danslokal. Nästan.
Något överdriven är måhända den här redogörelsen, jag har inte precis suttit hemma och gråtrunkat lördag kväll de senaste veckorna (inte alla lördagar i alla fall), känslan bottnar snarare i en revanschlusta, och revanschlusta är lusta som jag uppskattar, så jag uppviglar den en smula och kommer fram till slutsatsen att jag kanske utan att skämmas borde överdriva lite granna i helgen?
Ja. Kanske.
I många olika sammanhang på senaste tiden har jag läst om Mixed Martial Arts och kampsport, senast i söndags hade DN ett stort reportage om det växande intresset för människor som bankar skiten ur varandra.
Och hur nu skriva detta blogginlägg utan att låta som en moraltant?
Det är inte helt lätt… Men för att klargöra: det jag så starkt ogillar med den här ”sporten” är inte det att de som utövar den kan bli skadade, de köttskallarna lär nog hitta sätt att skada sig på även om det vore förbjudet. Personligen ogillar jag det hela mest för att jag tycker att våld är obehagligt och inte förstår hur någon kan få ut något av att se två människor misshandla varandra. Med det sagt så vet jag inte om det borde vara förbjudet eller inte, antagligen inte, det skulle nog inte utgöra någon skillnad.
Men det jag läste i DN igår var väldigt intressant, en amerikansk forskare på området maskulinitet, Michael Kimmel, ser filmen Fight Club som en startpunkt för intresset för MMA, vilket i sig är ironiskt då den filmen beskriver exakt det som Kimmel säger händer med vissa män när utvecklingen går för fort framåt för dem…
”Vad som ytterligare bidragit till kampsporters växande popularitet är utvecklingen mot allt mjukare män och det faktum att kvinnor numera finns överallt, till och med inom militären, menar han. – Många män dras därför till nya extrema sporter i allmänhet för att testa sin manlighet, vare sig det är klättring eller extrema skidsporter eller MMA, säger Michael Kimmel.”
”Plötsligt” förändras samhället och män ska vara kännande, tänkande, ”mjuka” varelser. En grupp, en ganska stor grupp, står kvar där de var och frågar sig varför alla killar blev bögar helt plötsligt. ”Vad hände med krigarna?” undrar de, ”vad hände med den manliga mannen?”
Om Fight Club, från Kimmels bok: ”…Fight Club provides temporary relief from lives in which they feel they are powerless. The participants believe that their frustration will vanish if they can revive a primal masculinity that has been lost. (…) The men of Fight Club are free to come together without facing accusations of homosexuality because of the aggressive and violent nature of the group. The exclusion of women from the group may also allow the men greater freedom to act without fear of judgement.”
Män hittar på sådana här nya våldsamma och farliga sporter för att trotsa mot ett mer och mer jämställt samhälle, men vad som är än mer intressant tycker jag är det här med behovet som män har att vara tillsammans, och uppfinningsrikedomen som går in i att hitta sätt att göra det på, utan att det ses som bögigt. Kimmel fortsätter med att beskriva att nya manliga företeelser alltid drar till sig kvinnor efter ett tag.
”– Vi har ju lärt oss att kvinnor kan göra allt som män kan. Men blir det för många kvinnor i Sporten så kommer männen säkert att hitta på något nytt.”
Pojkarna vill ha sin pojkklubb, kommer det tjejer med sina tjejbaciller så går de vidare till något annat, klättrar upp för ett jättehögt berg dit de är säkra på att inga tjejer kan nå eller åker till länder långt bort för att döda andra män utan tjejinblandning.
Värst blir det för dem som egentligen vill lite mer än att bara umgås och smiska andra killar på rumpan i duschen, jag fick det här klippet av Erik igår, jag tycker att det är roligt men också en smula hjärtskärande väl?
Och nu till slutsatsen: Alla som sysslar med MMA är homosexuella! Nej… såklart inte. Men det är intressant med tanken att det någonstans underliggande finns en anledning till att man håller på med kampsport och liknande aktiviteter tycker jag, och som jag skrivit förut så slutar jag aldrig att bli förvånad över hur hårt vissa män kämpar för att ses som just män, det är fascinerande måste man säga…
Mycket film och TV-serier just nu. I veckan som gått har jag sett The social network och Somewhere, två filmer som har gemensamt att de uteslutande handlar om extremt rika och bortskämda människor och deras problem och konflikter. Jag har lite svårt att känna någon jättesympati för att filmstjärnan ser sig själv som ett misslyckande där han sitter i sin svit på Chateau Marmont eller för att världens yngste miljardär möjligen inte också är världens snällaste och populäraste människa, det har jag faktiskt. Det var mycket annat som inte riktigt stämde med de där filmerna också och jag kan inte riktigt rekommendera någon av dem.
Denna vecka kan bli så mycket bättre, denna vecka blir det två svenska filmer, på fredag premiär för Cornelis och just nu råder spänd förväntan vad gäller den. Trailern bådade gott men affischen som jag såg igår såg förjävlig ut. Guldtext, sug i blicken och ”En man. En röst. En legend.”? Det känns som ett skämt, så nu vet jag inte hur det ska gå alls…
Innan dess blir det annat dock, på onsdag ska jag gå på testvisning för Sound of noise, jag har inga förhoppningar men det känns roligt att det ges lite utrymme till filmskapare att göra experiment med lite annorlunda film. Fram till dess tittar jag på Boardwalk empire hemma vid dåtan… Vad ska jag annars ägna min höst åt?
Stressig fredag på sätt och vis, mycket att göra. Jag skulle till labbet och ordna en bild, jag skulle till brorsan och fira födelsedag (och lämna över födelsedagsbilden till min svägerska), och nu står jag vid Slussen och väntar på Amanda. Henne har jag inte träffat på flera månader känns det som så det blir kul! Näe hörrni... Det blir inte så mycket till blogginlägg det här, men jag mår bra och det är ju bra!
Jag läste imorse i Metro att DN censurerat en Rocky-stripp för att den skulle vara antisemitisk. Här har ni serien, för er som inte läst den.
Jag kan ju börja med att säga att det naturligtvis, tycker jag, är störtlöjligt, urfånigt, överdrivet bajsnödigt und so weiter med sammansatta superlativ att DN gjort så. Och det känns också ganska korkat, just idag vänder sig varenda krönikör i varenda tidning mot beslutet, det är lätt att kritisera utifrån och jag tvivlar på att någon köper att Martin Kellerman skulle ha skrivit strippen i syfte att sprida judehat, utan som komik och underhållning, därmed är han också lätt att försvara. Samtidigt blir DN lätta att klumpa ihop med tidningarna som censurerade Muhammed-teckningarna och det blir lätt att peka finger på dem och kalla dem fegisar som vill skydda sin rygg från sina chefer på Bonnier och från kritik från alla sådana som älskar att peka med hela handen och skrika ”antisemit!” Men framförallt framstår det som att DN inte har förstått, inte fattat vad det roliga är. Jag har läst strippen några gånger nu och jag tycker inte att den är särskilt rolig, däremot förstår jag vad tanken är, att Kellerman ju driver med just antisemitism och rasism, jag förstår humorn i att ”skylla sina problem på judarna” jag vet att jag skämtat så med en vän någon gång typ ”lövhalkan som gör att tunnelbanan blir sen på morgnarna måste vara en judisk konspiration!” etc… Jag kommer utsökt (osökt ska det vara, jag vet, finare med utsökt väl?) att tänka på en av Filip och Fredriks tidiga inslag ”SM i nazireferens”, kommer ni ihåg det?
De blev hårt kritiserade för detta, dels för att man skulle ha gjort något som underminerade kvinnors intelligens (en kritik som drar alla kvinnor över samma kam som Emma Andersson, inget jag skulle vara glad över som kvinna) samt att man drev med något så allvarligt som förintelsen och nazism. Ett fåtal röster höjdes för att fokusera på det verkligt intressanta med inslaget (förutom dess underhållningsvärde), att det finns vuxna människor som inte känner igen namn som Goebbels, Göring, Treblinka och Svastika. Det måste ju vara ett sjukdomssymptom när det gäller våra utbildningar, är inte det något att ta med sig och snustorrt analysera i så fall? (Om man nu tvunget måste göra det).
På samma sätt kanske man borde ha tittat på Rockystrippen och sett värdet i att läsaren inser att det faktiskt finns människor som tänker på allvar så som Rocky resonerar i strippen, att vi nu har ett helt parti i vårt parlament som skyller ekonomiska problem (och säkert sina kärleksproblem också, ”de tar våra tjejers jobb!” som en viss Kellerman slog ihop hela rasistargumentationen i en enda kort mening i en stripp en gång) på invandring och mångkultur istället för att försöka lösa dem. ”Det är det som är så klurigt med antisemitiska budskap att de kan smyga sig in i de mest begåvade sammanhang.” säger DN’s kulturchef Björn Wiman. Ja, det är bäst att vi passar oss, när vi minst anar det slår antisemitismen till, när vi är helt oförberedda är den där, mitt i vår begåvade underhållning och slår oss över huvudet. Vem vet, vi kanske är antisemiter själva? Vi gör nog bäst i att undvika det där j-ordet helt tror jag, så kanske vi aldrig behöver få reda på det.
Jahaja… Det rullar på, livet. Och i en alldeles särskilt plågsam snabb-seg-snigel-räcer-fart. Det är just det som är grejen med mig just nu ska ni veta, jag surfar på, jag klarar mig fint men inte utmärkt, är ganska glad men inte lycklig, ganska deppig då och då men inte nattsvart… Och jag har svårt att bestämma mig, tar inte de jobbiga besluten om jag kan undvika dem, väntar hellre till en bättre dag. Ibland funderar jag på att genomgå en kris men sen tar jag en cigg och funderar på något annat istället.
Idag har jag i alla fall fått ett och annat gjort, sånt där som jag skjutit upp ett tag. Och i medvinden från detta inte så stora utbrott av energi satte jag mig och skrev en lista, en lista över saker jag vill uppnå, låt oss säga innan årsskiftet.
Ja, jag har alltså blivit en människa som skriver listor av det här slaget, eller, jag har nog varit en sådan människa hela tiden… Men den här gången har jag intentionen att slutföra listan! Nu utgör ju det inte någon skillnad i jämförelse med andra listor jag skrivit i och för sig. Säkerligen hade jag intentionen att fullfölja även då… Beviset på om detta har någon mening ligger alltså en bit fram i tiden, det här inlägget är alltså ganska meningslöst… Nåväl, meningslösa saker har florerat på denna blogg förut eller hur?
Poängen är alltså, för tillfället, att jag (för tillfället) är en man med ett uppdrag. Och det är det ju skönt att vara ibland. Realisationen är denna: 2010 har inte varit grymt… Visst har vi haft en del kul, jag och mina spöken, det har vi. Men på många sätt har det varit lite för stillastående, lite för avvaktande, lite för mycket ett steg fram och två steg bak och lite för grått. Så: Siktet är inställt på 2011 och jag inleder förarbetet redan nu. Det är i alla fall tanken, det är vad jag har suttit och ägnat mina tankar och funderingar åt denna kväll.
Det och musik.
Om mina tankar denna kväll framförallt är visionära så är min musiksmak en smula reaktionär denna kväll av någon anledning. Mycket Dylan har det blivit. Och så den här låten nedan. Och den är ju faktiskt underbar.
Jag fick precis besök av Radiotjänst. Ni vet, de som kommer och knackar på och vill veta om man har TV, har man det så vill de ha pengar, ganska mycket pengar faktiskt… Eftersom att jag mycket sällan tittar på TV utan använder min apparat till att glo på DVDer och spela TV-spel så tycker jag inte riktigt att jag ska betala alla de där pengarna, jag använder ju faktiskt inte deras tjänster. Men tydligen är det bestämt så att har man TV i sin lägenhet så ska man pröjsa, oavsett om det är en obrukbar Telefunken från 1984, betala ska man!
Så en liten fetlagd man med mustasch som var väldigt trevlig kom och knackade på idag precis när jag som bäst höll på att döda saker på min TV, så att förneka att det fanns en apparat kändes lite meningslöst. Jag gjorde dock mitt bästa för att ställa jobbiga frågor till honom en bra stund typ: ”Jag är inte skriven här och adressen där jag är skriven betalar Tv-licens, TV:n som står här inne ägs dock av mig, vem är ansvarig då?” Den lille mannen kliade sig i huvudet och gav mig väldigt mycket broschyrer som inte alls hade med mina frågor att göra. Tillslut hade vi nog båda tröttnat på varandra.
Jag: Ok, men om jag ger dig min TV nu då? Du får den. Jag gör hellre så än betalar en massa pengar för så stort behov av en TV har jag inte. Han: Ja… Nej, det behöver du inte göra. Jag kan ju inte ta den… Jag: Ok, men jag slänger den då, ut genom fönstret så att du ser att den är ordentligt död, slipper jag betala då? Han: Alltså… Du behöver inte slänga din TV, om du ställer ned den i förrådet… Magasinerar den… Jag: Och hur bevisar jag för Radiotjänst att jag har magasinerat min TV då? Han: Det behöver du inte… Alltså, Radiotjänst måste ju tro på ditt ord då… Jag: Jaha, vad bra, men då ställer jag ned TV:n i förrådet i eftermiddag då. Lovar. Han: Ok… Ok! Ja, men då behöver jag väl inte skriva något här då! Vad bra! Tack för pratstunden! Jag: Tack Själv!
Jaha, då är det väl bara att kånka ner den rackaren i källaren då, så fort jag har spelat klart det här uppdraget så ska jag fixa det…
Slutade tidigt idag och halvsprang hem från tunnelbanan. Anledningen till jäktandet var solen. Som illustrerat ovan så sken den lilla rackaren in över min balkong på ett alldeles överjävligt härligt sätt denna eftermiddag och jag tänkte att med ett par dagar kvar till November så får man ta tillfället i akt.
Således ställde jag fram solstolen, hällde upp ett trevligt glas åt mig själv (Crabbie’s Ginger beer, ny favoritgrej som systembolaget bestämt sig för att bara ta in tillfälligt, prova!) och tog fram en lagom tramsig, mycket underhållande, bok som jag ännu inte läst.
Sedan satt jag där och njöt. Bättre inledning på fredagen kan jag icke tänka mig. Jag satt där och blundade och smuttade på min alkohol som Michael Nyqvist och kände mig till fullo tillfredställd.
Ikväll blir det en lugn skön kväll har jag bestämt, det blir bra det.
Ha en härlig fredagskväll bloggers!
Jag är 25 år gammal och jobbar som fotograf.
Den här bloggen handlar om alla möjliga relevanta och orelevanta saker. Jag skriver vad jag känner för bara, varken mer eller mindre.
