Tro på något (vad som helst!)

Igår såg jag Alejandro González Iñárritus ”Biutiful” på bio. En mycket bra film, vacker, välspelad och stundtals riktigt jobbig att titta på. Filmer som sitter kvar ett bra tag efter att man har sett dem är i regel välgjorda filmer. Ska jag ge någon kritik så är det väl att filmen blev en smula för lång, samt att jag har lite svårt för andligheten som genomsyrar Iñárritus filmer. Jag har full förståelse för att man porträtterar religion, som är en stark del av Spansk och Mexikansk kultur, men i hans filmer finns alltid ett inslag av det där som är lite nyandligt övernaturligt, och det hålls för självklart. Jag blir irriterad för att det sätter ett litet törne i annars fantastiska filmer, men för andra är det kanske det som gör dem så bra…

Jag har tänkt lite extra på religion de senaste dagarna, som vanligt läser jag apg29 i underhållningssyfte, skrattet fastnar ganska ofta i halsen dock, när man inser hur många som tror på skiten på riktigt. Ändå är det en extrem form av religion i Sverige, Christer Åberg tror på pratande ormar och skäggiga gubbar bland molnen, vilket de flesta svenskar inte kan skriva under på. Och den tron kan jag acceptera, den kan jag lätt skratta bort för att den är så urbota korkad.

"Singing bowl Healing"

Svårare är det med den allmänna andligheten. Människor som inte kallar sig religiösa men som ändå tror på ”något”. Det är sådana människor som tror att deras döda farföräldrar på något diffust sätt svävar runt dem och försöker kommunicera med dem, de tänker aldrig att det är en lika självcentrerad som hemsk tanke att det skulle vara så. Oftast handlar det dock mest om att hålla fast vid en tro på något slags liv efter döden, i en diskussion jag hade igår sa en person att hon ”inte skulle klara sig annars”.
Jag kan förstå det, jag kan själv få svindel av tanken på min egen dödlighet ibland. Men den rädslan grundar ju sig i botten på en medvetenhet om döden, och eftersom att döden är just motsatsen, omedvetenhet, så kan det ju inte vara så farligt. Värre då att leva för evigt som något slags osalig ande eller att dömas till eviga plågor för att man pratat i mobil under sabbaten… Men nu blev det kanske lite för filosofiskt…

Vad jag ville komma till var att jag ändå inte är odelat skeptisk. Jag kan ibland bli avundsjuk just på dem som är lite ”andliga”, de brukar vara samma människor som också tror på spikmattor, hundpsykologer och UFOn och ibland vill jag också gärna vara sådan.
Som när Mathias såg en fullständigt oförklarlig lysande låda på himlen när han var ute och körde, han som är en intelligent och rationell människa, han berättade om det och jag kände mig ändå omedelbart skeptisk, trots att jag är helt säker på att han inte hittade på något av det han sa. Men jag ville tro, det ville jag faktiskt. Jag ville så gärna vara säker på att det var just ett UFO, att utomjordingarna hade valt just E4an mellan Nyköping och Vagnhärad som platsen för deras första kontakt, men det var svårt. Jag har tänkt på det där flera gånger sedan, jag önskar att jag hade varit med honom i bilen och sett det där ljuset, oavsett om det fanns en logisk förklaring till det eller inte, mest för att det vore trevligt att kunna säga sådär ”jag såg en jävligt sjuk grej en gång…” På något sätt skulle jag vilja ha det.