Angående gårdagen

Underliga dagar.
Jag mådde riktigt bra igår när jag åkte för att möta mina vänner och njuta av min söndag. Vädret var underbart, vi strosade på loppis och drack kaffe och låtsades att det fortfarande var sommar.
Jag gick till en vallokal för att rösta i samma klassrum där jag läste svenska och engelska under mina tre år i högstadiet, utanför sålde man fika så att en lågstadieklass skulle kunna åka på sin klassresa…
Och vad hände sen? Jag åt middag med familjen, drack vin, åkte till Mathias och drack mer vin och sen var valet klart. Fyra år till och ett rasistparti i riksdagen. Jaha.
Jag kände mig tom, en smula bitter men inte arg egentligen, inte förvånad, inte förvånad alls. På facebook, på twitter, i vardagsrummet där jag satt rasade en fullständigt ensidig storm av ilska och sorg. Jag deltog i detta men kände mig underligt bedövad och likgiltig. Någon skrev en rad av så många rader någonstans och frågade sig vad som egentligen kommer att bli skillnaden, ingenting kommer att förändras skrev den personen och jag ville gärna tro på honom. Jag ville gärna tro att det här landet som jag växte upp i står på en så stark grund av välfärd och medmänsklighet att inte ens Sverigedemokraterna är så farliga, egentligen. Jag intalade mig sådana saker därför att det är så jag gör, det är så jag gärna tänker och det är så så många andra också gärna tänker. En fantasi, men en falsk fantasi. En fantasi som tillslut splittrades igår men som kanske det tog lite längre tid för mig att släppa taget om än för andra. I många år har det här landet förändrats, i fyra år har dessutom makten redan legat hos en allians av politiker som sätter egoism och kapitalism först och vad som kommer att hända på fyra år till vill jag inte tänka på. Dessutom har vi nu ett riktigt, uttalat, främlingsfientligt parti i vårt parlament.
”Vad är ni så rädda för?” säger vissa röster, de mässar det ständigt, de vet att det är en fråga som är svår att svara på därför att svaret i grunden är diffust. Kyla, utfrysning, uppdelning… Jag är rädd för att plötsligt inte längre bo på en plats där jag kan prata och umgås med alla människor som mina jämlikar, kanske är det redan så. Jag är rädd för vilka som ska få de bästa utbildningarna, den bästa sjukvården och de bästa jobben i slutändan, och vad de ska göra med de sakerna sedan.

Jag gick från Mathias lägenhet ned till en totaldemolerad busskur. Papperskorgen var fylld av valsedlar. På tunnelbanan en mumlande debatt, misstänksamma blickar och oro. Tillslut kom jag hem och jag ställde mig på min balkong, där utanför pågick ett högljutt gräl, skrik, gråt, snabba steg. Det höll på länge men jag vet inte vad det handlade om, jag lyssnade inte på orden i skriken utan hörde bara ilskan och den kanske, antagligen, inte hade något alls med valet att göra. Kanske blir busskurer sönderslagna i Älta varje dag. Kanske är det inget vi ska vara rädda för. Ingenting alls.

Jag fick precis ett samtal om att jag har fått jobb, inte ett fint, välbetalt jobb men ändå. Jag är en 25årig, vit, arbetande man med hälsan i behåll. Jag är en vinnare. Jag antar att jag borde jubla…