Vid Fridhemsplan kliver det på en liten tjej i min ålder som gråter.
Hon gråter och gråter och hon försöker sluta men det går inte.
Jag har fått ögonkontakt med henne ett par gånger redan och hon
slår ned blicken. Skäms. Jag skulle så gärna vilja förmedla till
henne att hon inte behöver skämmas och att det nog blir bra i
slutändan, trots att jag ju inte har någon aning om det kommer att
bli bra i slutändan, det kanske det inte alls blir. Hennes pappa
kanske har dött eller hon kanske har blivit vräkt eller dumpad eller
vad som helst. Jag vet inte.
Ändå får jag världens klump i magen. Jag undrar varför...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar