Välgörenheten

Jag har inte skänkt mina 50 kronor till röda korset som alla er andra, av den enkla anledningen att jag är pank... Utöver det så har jag naturligtvis känt lämplig mängd skuld och medlidande för tragedin på Haiti.

Det här är ju ingenting att vara dryg och cynisk om, det är väl jättebra om folk skänker pengar, och det behövs nog nu. Det som inte behövs är en cynisk liten västerländsk fotograf som piper om ”vart är ni alla övriga 320 dagar om året när minst lika hemska saker händer?” ändå sitter jag här och piper... Det har inte att göra med att jag inte tycker att man ska bry sig, det ska man ju såklart. Jag bara funderar på vad som krävs för att människor som normalt sett skrattar åt faddergalan, vänder bort blicken från hemlösa på gatan och lägger tusentals kronor per månad på alkohol plötsligt är de största filantroperna?

Vart går gränsen? 10000 döda? 100000?
Men nu ska man inte fråga sig det. Man ska vara glad att Brangelina skänker en miljon dollars för att ett av deras 15 fadderbarn (de har glömt vilket) kommer från en ö som skulle kunna vara Haiti... Det spelar ingen roll, för människorna på Haiti är mat mat och medicin medicin, eller hur?

Jag kan bara inte komma ifrån det, det är något med hela grejen som känns smutsigt, oärligt, ogenuint... Jag får en dålig smak i munnen.
Men nu känner jag mig så skyldig för att jag skrev det här inlägget så va fan, jag får väl skänka bort en femtiolapp ur nödkassan som jag hade tänkt köpa en hel öl för vid ett väl valt tillfälle i helgen... Det är väl så det funkar.