Det som hände mig igår

Det har på sätt och vis varit en händelserik helg. I fredags gjorde jag i och för sig ingenting och idag har jag väl i och för sig inte heller uträttat så mycket mer än att glo på film, men igår… Igår var jag på fotografiska museet vilket jag kan rekommendera och föreslår att man ska gå dit på en vardag när det inte är fullt så klaustrofobi-packat. Jag blev inspirerad kan man nog säga, det var en härlig känsla och en trevlig upplevelse, men det var ändå inte det som stack ut som lördagens stora händelse.

Framåt kvällen var planen att ta sig till Zuzanne för att snacka skit och möjligen se en film och eftersom att våra två förorter inte är allt för långt ifrån varandra så bestämde jag mig för att promenera dit på den långa, mörka och ödsliga gångvägen som kantar Örbyleden, varpå jag blev rånad.
Jepp, så var det. Och det var faktiskt jävligt läskigt trots att det kunde ha varit värre. Det var inga knivar inblandade, inget våld, bara en jävligt jobbig snubbe som följde efter mig i tio minuter, drog åt sig mina hörlurar och försökte med små hot och utrop övertyga mig om att frivilligt överlämna min telefon…
Det var en väldigt surrealistisk situation som jag inte riktigt kan beskriva, vi gick där och pratade och jag var rädd för att han när som helst skulle hoppa på mig, så jag försökte att vara så luddig och långdragen som möjligt så att vi så småningom skulle komma fram till en plats som var en smula mindre öde. Och det gjorde vi, vi kom till en korsning full av bilar och han vek av åt ett annat håll, så jag tänkte att här är det ju ändå folk och jag ropade efter honom ”Du, vafan, kan jag inte bara få tillbaka mina hörlurar nu?”. Han sa nej, och just då, precis då, kom det en polisbil körandes i korsningen. Jag knackade på rutan, pekade på killen som hade hunnit en bit bort: ”Den där killen försökte råna mig”.
Och så var en hel cirkus igång. Killen som snott mina hörlurar sprang raka vägen in i skogen och inom några minuter så kom det civilbil och hundpatrull och pikébuss och för att vara ärlig så kändes det hela lite överdrivet.
Jag fick stå där på trottoaren och berätta vad som hänt och jag fick legitimera mig och det verkade komma fler och fler poliser hela tiden. Till slut blev jag erbjuden skjuts hem till Zuzanne och jag måste ju erkänna att det kändes en smula häftigt när vi brände rödljus med sirenerna på… Men jag satt ändå där och funderade på det absurda med hela situationen. Om killen bara hade lämnat tillbaka hörlurarna, eller om polisbilen inte kommit åkande just där just då, då hade det inte blivit cirkus av alltihop. Och jag såg framför mig hur han sprang runt där uppe i den väldigt mörka skogen med mina hörlurar i fickan och två ilskna Schäfrar efter sig och det hela kändes så jävla onödigt. Fullkomligt onödigt.
Jag saknar min lurar, det gör jag. Och jag blev förbannad och rädd, absolut, jag tycker att man kan ge fan i att ta saker som inte är ens egna, och att det inte precis känns som att det är trevliga killar som hänger på öde gångvägar och väntar på rånoffer… Men det jag framförallt känner är bara: så jävla onödigt för ett par hörlurar.

Och det får man väl säga var det mest spektakulära som hände denna helg. Det var lite skönt att skriva av sig om det faktiskt. Nu ska jag återgå till mina söndagsaktiviteter.