Är tillbaka!

Likt så många andra fashionistor och homestylare har jag tagit mig en bloggpaus. Det var skönt.
När vi blir gamla kommer vi att berätta för våra barn om hur stressande och påfrestande vi hade det på 00-talet då vi var tvungna att ständigt hitta på nya fyndigheter om hur knasigt det är att vara hyfsat välbärgad i Stockholm...

Men om man skulle ta och skriva lite igen nu då? Jag är på bra humör denna tidiga morgon så varför inte?
Som en parentes här: jag har funderat en del under de här dagarna på vad som fattas på den här bloggen. Vi får väl se om det händer lite nya grejer snart, jag hoppas att det gör det.

Jag ligger i sängen och morgonläser tidningen Filter, en mycket bra tidskrift som alltid har något man är intresserad av. Där finns en intervju med Marcus Birro och då blir man ju förbannad på ett fnissigt sätt.
När jag jobbade med 1000apor så var det ju mycket Birro hela tiden och ärligt talat så förstod jag inte då varför man skulle hacka så mycket på den bleka lilla pöjken. Nu förstår jag det.
Marcus Birro verkar vara en så sjukt jobbig människa. En sån människa som får det att klia i hela kroppen på mig för att han är så pinsam. Dessutom är han kristen och en sån typ som ständigt och jämt ska försvara "kärnfamiljen".


Men det som är riktigt fascinerande är hur han tar alla tillfällen att övertyga folk om hur synd det är om Marcus Birro. Hur missförstådd han har blivit, hur jobbigt han har det.
Han är en sån människa som man känner på sig ganska ofta att han ljuger rakt upp och ned i krönikor och intervjuer. Ofta erkänner han i andra intervjuer att han har ljugit i någon krönika men bara i syfte att visa hur synd det är om honom som måste ljuga för att få lite (läs: för mycket) uppmärksamhet. Och i nästa steg: hur synd det är om honom som kämpar så mycket med sitt uppmärksamhetsbehov...
Och han kommer undan med det.
Och han får skriva fler böcker som ingen verkar läsa.

Det är ju fantastiskt! Ur intervjun i Filter:
"Du skriver att hela stan hatade dig och ditt gäng.
- Det var ju så också.
Så minns jag det inte alls.
- Ja, jo, delvis har du nog rätt. Men om man ser det i ett större perspektiv, Göteborgs-posten skrev inte en rad under alla år. Det började gå bra för mig som poet, men jag var aldrig med någonstans. 2003 hade vi releasefest för en roman om Göteborg och det kom inte en enda journalist."

Det har aldrig slagit Marcus Birro att folk kanske inte är så jävla intresserade. Jag tycker att det är så fruktansvärt pinsamt med en man som sitter i en intervju och öppet klagar på att tidningarna inte vill skriva om honom, helt utan att förstå det konstiga i ett sånt klagomål. Är det inte?
Jag kommer aldrig att förstå mig på män som Marcus Birro. Men på något sätt uppskattar jag att de finns där så att jag har någon att bli sådär fnissigt förbannad på.

"Du framstår faktiskt ofta som väldigt humorlös.
- Jag vet att det är så. Jag kan framstå som jävligt distanslös och humorbefriad när jag är precis tvärtom. En period trodde jag att folk funderade mycket på vad jag höll på med. Men så är det ju inte."

Jag har en känsla av att Marcus Birro fortfarande tror att folk funderar på honom då och då...

Nu är det dags att stiga upp.