God!

Dan före dan… Jag tänker mig att julen inte betyder så mycket för mig längre men har insett de senaste dagarna att den nog gör det ändå. Ser fram emot imorgon.
Idag är en fixaredag, en dag då massor av saker ska ordnas och fixas, allt på en gång. Ska ha jobbintervju (typ), köpa alla julklappar och inatt ska jag spendera första natten i min nya lägenhet. Som sagt, mycket på en gång. Jag tycker om sådana dagar faktiskt, då känner jag mig lite extra levande och ikväll hoppas jag att jag kan slappna av och känna mig nöjd.

Jag mår så jävla bra just nu mina vänner, det är lite oväntat och ovant, men så är det och framförallt var det det jag ville förmedla i ett inlägg idag. Så nu vet ni!

En synnerligen god jul önskar jag er, mina välartade läsare. Vill ni lukta på glöggen?
På det tar vi en julbild, en jullåt och sedan hörs vi en annan dag.

Jag och loppan förra året

Jag skojar till det om nyheter som jag läst i tidningen

Anmärkningsvärda nyheter idag tycker jag, känner mig faktiskt tvungen att kommentera några av dem.

För det första: Konståkaren som inte var graciös
Alexander Majorov blev inte uttagen till Sveriges EM-trupp i konståkning. Man skulle då möjligen förvänta sig att hans stela leende skakar lite i mungiporna och att trikåerna skär in lite djupare i stjärten på honom men att han i övrigt håller sig värdigt lugn. Så blev det dock inte. Istället skrev han en Facebook-uppdatering där han kallar Svenska konståkarförbundet för dels idioter och fitter men även för ”niggers” vilket ju känns både omotiverat och lite underligt tycker jag. I all min fördomsfullhet (mot konståkare) så tänker jag mig att Svenska konståkarförbundet är ett av de sista ställen där man kan finna människor som skulle ta åt sig av att bli kallade just ”niggers”

Jag uppskattar ändå detta på något sätt, det behövs lite mer rock n’ roll i konståkningskretsar. Det krävs dessutom en vansinnigt självcentrerad människa för att skriva de här sakerna, det ska han ha lite cred för.

För det andra: Pedofilen som ringde och klagade
En 57-årig man träffade en 13-årig flicka på nätet och var så nöjd med sitt kap att han betalade henne i förskott för sexuella tjänster, en big no-no när man online-shopar som vi medvetna konsumenter har koll på. Mycket riktigt levererades aldrig den utannonserade tjänsten men femhundringen behölls av flickan. Den upprörda mannen ringde då upp flickans far och klagade så att säga direkt till tillverkaren. Han krävde sin femhundring tillbaka.
Några månader senare har han nu dömts att betala 28000 kronor i böter för kontakt med barn i sexuellt syfte. En total förlustaffär med andra ord.

För det tredje: Det fullständigt oförståeliga djurplågeriet

En och annan av de vegan-hippsters som jag följer på twitter upprör sig över Tetillverkaren Liptons påstådda djurplågeri. Djurrättsorganisationen PETA har utlyst en bojkott mot bolaget på grund av den djur-tortyr som de påstår att Lipton och bolag anlitade av Lipton sysslar med.

Lipton ska ha testat sitt Te på kaniner, möss, råttor och griskultingar som givits olika sjukdomar. Därefter har man avrättat djuren på väldigt kreativa sätt av ingen anledning alls, råttorna ska till exempel ha dödats, frusits med flytande kväve och krossats (tänk Terminator 2) och griskultingarna har dissekerats levande och halshuggits.
PETA har frågat andra tetillverkare om de utför sådana tester och alla har sagt nej, vilket inte känns så konstigt, man borde inte behöva halshugga Babe för att testa en ny Earl Grey-variant va? Antingen är alltså Lipton en fasad för någon typ av ondskans sammanslutning som njuter av att plåga små fluffiga djur utan anledning eller så har PETA dragit ut denna information ur stolgången, jag vet inte vad jag ska tro…

Mycket på gång

Det är så mycket som händer nu. Som vanligt så sker alla större förändringar för mig på samma gång, mitt liv verkar fungera så. Det mesta blir bättre, allt blir bättre faktiskt. Tror jag. Men det är läskigt ändå, och rörigt och snurrigt. Just nu verkar det som att jag har så mycket att stressa över och jag längtar till julafton.
Då får jag komma hem till min familj och bli ompysslad, få maten lagad, allt man behöver göra är att sitta i en stol med en whiskey och glömma bort alla andra problem. Det är därför jag gillar julen, om jag någon gång får en egen familj och verkligen ägnar mig åt julen så som många andra gör, pyntar hemma, handlar julklappar veckor i förväg och lagar mat i timmar, då kommer jag att hata julen tror jag. Men som det är nu och som jag har vuxit upp med det så är det ganska trevligt.

Med stress och förändring och rörighet och ett gigantiskt iskallt täcke över hela världen som dämpar allting och gör att allting rör sig långsammare, så är det mest det jag drömmer om. Att bara få sitta i värme och kanske dricka och äta någonting gott med människor som jag tycker om. Det verkar som att min mentala ålder närmar sig åttiosträcket nu va?

Lyssnar mycket på den här killen just nu:

Istället för musik - blogg!

Glömde mina hörlurar på jobbet. Jag hatar när det händer, nu måste jag åka flera tunnelbanetimmar utan mina in-ear-lurar som en sköld mot verkligheten eller min musik som en sköld mot mina egna tankar...
Får väl blogga istället då.

Nu är juletid och som vi redan avklarat för några inlägg sedan så är juletid de meningslösa prylarnas tid, idag delades det ut julklappar där jag jobbar. Man skulle köpa något för max 20 kronor vilket ju inte är helt lätt, klapparna var således kanske inte de hetaste alla gånger men det var trevligt ändå. Extra roligt var att någon tydligen stal två av klapparna under natten, de innehöll en diskborste och en flaska tvål. Inte en Ocean's eleven-kupp precis...
Nåväl, det ska ju också handlas dyrare klappar, framförallt till de små barnen, om man känner några sådana. Jag var med en kompis i en leksaksaffär och förundrades lite över de saker som säljs där.
Det verkar vara så att man tror att barn är väldigt intresserade av att låtsas göra sådana saker som vuxna gör. Till viss del kan jag förstå det, att man leker polis eller rockstjärna, men vill barn verkligen leka att de går till affären och köper grönsaker eller att de skurar vardagsrumsgolvet?
Tydligen.



Sist jag kollade så kostade det bara en femma att "köpa" en riktig kundvagn på Ica, varför den här känns lite onödig tycker jag.



Här är det mer avancerat. Barnen kan öva sig i och känna av det komplexa förhållandet kund-kassörska. Småprata om vädret, inte möta varandras blick vid de pinsamma varorna och skämta krystad kassahumor om kvitton.



Det här kan jag helt enkelt inte förstå. Vilket barn vill ha detta? Och även om de vill det, vilken förälder skulle i så fall inte se det som ett allvarligt varningstecken?



Snickeri kan jag möjligen köpa att man kan tycka är spännande som grabb (lådorna med stomatol-glada gossar och manliga blixtar på lämnar inget rum för tjejer här...) men detta...



...känns lite underligt. I lådan finns alltså något öres värde av plastskum målat i brunt vilket ska föreställa brädor. Det slår mig att de flesta säkert kan rota fram lite riktiga brädor (i trä!) som pöjkarna kan leka med.



Tillslut finns det saker som helt enkelt bara är underliga, i alla fall tycker jag det. Rosa häst i blöja? I vilken värld är inte det en fullkomligt sjuk sak att ge till ett barn?

Jaja. Nu får det räcka. Det är ganska hemskt att vara på tunnelbanan utan lurar, dessutom så luktar det hundmat här. God kväll.

Blå

Huva vad trött jag är! Jag skulle ju gå och lägga mig ju, det var ju planen.
Drack lite för mycket vin för en tisdag på en julfest som jag var på. Det fanns liksom ingenting annat att göra där, jag kände ingen alls och jag hade ingen att prata med så jag fyllde på och fyllde på...
Och nu satte jag mig för att gå igenom gamla bilder vilket kändes som en bättre idé än att sova. Några bortglömda alster således, de går i blått mestadels och de är tagna i Spanien.

Tro på något (vad som helst!)

Igår såg jag Alejandro González Iñárritus ”Biutiful” på bio. En mycket bra film, vacker, välspelad och stundtals riktigt jobbig att titta på. Filmer som sitter kvar ett bra tag efter att man har sett dem är i regel välgjorda filmer. Ska jag ge någon kritik så är det väl att filmen blev en smula för lång, samt att jag har lite svårt för andligheten som genomsyrar Iñárritus filmer. Jag har full förståelse för att man porträtterar religion, som är en stark del av Spansk och Mexikansk kultur, men i hans filmer finns alltid ett inslag av det där som är lite nyandligt övernaturligt, och det hålls för självklart. Jag blir irriterad för att det sätter ett litet törne i annars fantastiska filmer, men för andra är det kanske det som gör dem så bra…

Jag har tänkt lite extra på religion de senaste dagarna, som vanligt läser jag apg29 i underhållningssyfte, skrattet fastnar ganska ofta i halsen dock, när man inser hur många som tror på skiten på riktigt. Ändå är det en extrem form av religion i Sverige, Christer Åberg tror på pratande ormar och skäggiga gubbar bland molnen, vilket de flesta svenskar inte kan skriva under på. Och den tron kan jag acceptera, den kan jag lätt skratta bort för att den är så urbota korkad.

"Singing bowl Healing"

Svårare är det med den allmänna andligheten. Människor som inte kallar sig religiösa men som ändå tror på ”något”. Det är sådana människor som tror att deras döda farföräldrar på något diffust sätt svävar runt dem och försöker kommunicera med dem, de tänker aldrig att det är en lika självcentrerad som hemsk tanke att det skulle vara så. Oftast handlar det dock mest om att hålla fast vid en tro på något slags liv efter döden, i en diskussion jag hade igår sa en person att hon ”inte skulle klara sig annars”.
Jag kan förstå det, jag kan själv få svindel av tanken på min egen dödlighet ibland. Men den rädslan grundar ju sig i botten på en medvetenhet om döden, och eftersom att döden är just motsatsen, omedvetenhet, så kan det ju inte vara så farligt. Värre då att leva för evigt som något slags osalig ande eller att dömas till eviga plågor för att man pratat i mobil under sabbaten… Men nu blev det kanske lite för filosofiskt…

Vad jag ville komma till var att jag ändå inte är odelat skeptisk. Jag kan ibland bli avundsjuk just på dem som är lite ”andliga”, de brukar vara samma människor som också tror på spikmattor, hundpsykologer och UFOn och ibland vill jag också gärna vara sådan.
Som när Mathias såg en fullständigt oförklarlig lysande låda på himlen när han var ute och körde, han som är en intelligent och rationell människa, han berättade om det och jag kände mig ändå omedelbart skeptisk, trots att jag är helt säker på att han inte hittade på något av det han sa. Men jag ville tro, det ville jag faktiskt. Jag ville så gärna vara säker på att det var just ett UFO, att utomjordingarna hade valt just E4an mellan Nyköping och Vagnhärad som platsen för deras första kontakt, men det var svårt. Jag har tänkt på det där flera gånger sedan, jag önskar att jag hade varit med honom i bilen och sett det där ljuset, oavsett om det fanns en logisk förklaring till det eller inte, mest för att det vore trevligt att kunna säga sådär ”jag såg en jävligt sjuk grej en gång…” På något sätt skulle jag vilja ha det.

Rensar

Gick i ide i helgen, var inne, var borta från det mesta. Det var ganska skönt att göra så. Igår åkte jag för att titta på min nya lägenhet vilket var trevligt, jag tänker på min lilla nystart i tillvaron med blandade känslor, lite rädsla men mest glädje, det blir nog bra detta.
Som ett led i allt det här gjorde jag också ett försök att radera gammalt mök igår. Gamla känsloyttringar och nonsensstatements, som detta, som alltjämt legat och skvalpat i sajberspejs, bortglömt och ignorerat. Hur kul jag än tycker att det är att plöja igenom mina gamla inlägg (och narcissistiskt nog så tycker jag faktiskt att det är kul), så känns det som att det är hög tid att få bort det där nu. Detta också kanske. Vi får se…

Hur som helst, när man läser lite gamla saker så känns det ganska underligt, det känns som en helt annan tid. En tid då jag hade en mustasch och tyckte att det var roligt att blogga om vardagssaker som porrkakor och oförståelig Internetreklam. Jag känner mig väldigt distanserad från det. Det kanske är därför det är roligt att läsa, för att det inte alls känns som att det är jag som har skrivit det.
Lite roliga saker har jag lyckats med, det står i alla fall klart, lite gamla bloggbilder nedan, tagna ur sitt sammanhang, det blir ännu roligare så tror jag.

Älskade Aftonblad

Ibland känns det oklart om Aftonbladet kanske driver med oss, om hela deras publikation kanske är en ram för att få driva ett mycket långtgående skämt. Det är antagligen inte så men likförbannat blir det ibland så tragikomiskt att läsa deras artiklar att jag inte riktigt kan blunda för det eller hindra mig från att göra mig lustig över det. Just nu fnittrar jag okontrollerat åt detta:

…och det är ju inte så roligt egentligen, nog för att detta handlar om norrmän men det känns som ett norgeskämt som var gammalt innan det drogs. Nej, i första hand fnittrar jag för att ”Pappan fick därför skrapa loss tungan med sin ovanligt långa pekfingernagel, som han sparat ut för att spela gitarr med.” och i andra hand åt att Aftonbladet illustrerar artikeln med denna bild, vilken är fantastisk tycker jag, konstnärlig, tänkvärd, och makaber. Drog fadern upp sin iPhone och fotade stolpen innan han tog med sig sin dotter, vars mun till största delen fanns kvar på stolpen, in i värmen?

Men riktigt galet blir det inte förrän man klickar sig vidare till den relaterade artikeln ”Köldexpertens tips: kissa på tungan” (rubrikporr på hög nivå). Pensionerade militären Olle Rosén delar med sig av personliga erfarenheter av liknande situationer:

Olle Rosén: Köldexpert

- Pinka på det.
- På riktigt?
- Ja, visst. Det är en nödlösning som folk ryggar för, men det räddar ett djävulskt lidande. Det är alla småungars mardröm att fastna mot en stolpe, och då slipper de slita av halva tungan.
- Har du egen erfarenhet av det här?
- Självklart. Jag har fyra barn. Jag har pinkat på en av mina killar när han var tre, fyra år.
- Vad tyckte han om det?
- Tja, vad ska han tycka? Det gäller att förvarna dem så att de inte blir förskräckta.

Det är nästan överflödigt att göra sig lustigt över detta, men för det första så skulle jag snarare tro att det är alla fyraåringars mardröm att ens barske norrländske far som skrivit boken ”Vintersoldat” en dag ska kissa en i munnen.
Mardröm nummer två för barnet blir när pappa några år senare berättar om det hela i Sveriges största tidning.

Så för att sammanfatta Aftonbladets rapportering i frågan: Är du farsa och har ungar som du inte har så bra koll på, se till att ha gitarrnaglarna vässade alternativt välfylld blåsa, men förvarna alltid först! Om man inte varnar innan man kissar på sina barn så kan de bli en traumatisk upplevelse för dem…

Annars då?

Röriga dygn mina vänner, början på den här veckan har varit en blandning av underbara saker och jobbiga saker. Igår besökte jag min tidigare arbetsplats för att hjälpa till lite vilket alltid ger mig en smula ångest. Julbordet jag ätit tidigare under dagen, de fem timmar sömn jag fått natten innan samt den 13 timmars arbetsdagen satte sig någonstans i magtrakten och förmedlade en väldigt underlig känsla som håller i sig lite.
Men annars… Annars är det bra. Väldigt bra. Det har plötsligt slagit mig med full kraft att jag är inne i en sån där övergångsperiod igen, om en månad kommer mitt liv att se fullständigt annorlunda ut, och jag tror att det mesta kommer att bli bättre. Jag tror att 2011 kommer att bli ett bra år.

Det var bara det jag ville säga den här morgonen.

Vit

Dumma jävla pryl

Jag läste i helgen att man räknar med att vi (svenskar) kommer att handla julklappar, julmat, julsprit etc. för 65 miljarder kronor den här månaden. I början av oktober i år så var vi 9 401 925 människor som bodde här i landet.
Så, lite snabbt miniräknande visar på att vi handlar för 6913 kronor var (och en massa decimaler). Nu kanske man kan tycka att det är lite högtravande att förfasa sig över masskonsumtion och materialism, men det är precis vad jag tänker göra. Jag tycker att det är helt sjukt detta.

Tönt

Jag har alltid älskat julen faktiskt, massor av mina favoritsaker är julrelaterade: -must, -skinka, -fest och så vidare, och jag tycker även att presenter kan vara ganska trevligt, att hitta på bra grejer till folk kan vara riktigt roligt. Men som vanligt är det en hårfin gräns mellan hemtrevligt mysigt och rent utsagt äckligt. Det är de där dumma, ”fyndiga” prylarna som jag har problem med, sakerna som köpts på designtorget för 279,50 och som man tackar artigt för och lägger i en låda för att slänga nästa gång man flyttar… Och det jag har lite särskilt svårt för just i år är att de meningslösa sakerna blir både dummare och dyrare (möjligen har den känslan också att göra med att jag blir äldre, bittrare och mer realistisk, men jag tror inte det…)

I dagens Metro kunde man läsa att iPad:en ligger tvåa på våra (svenskarnas) sammantagna önskelistor, vilket alltså skulle betyda att det inte bara är välplacerade mutpengar från Apple som gjorde den till årets julklapp (den korrumperade garn-lobbyn gjorde samma sak med mössan år 2003) utan att folk faktiskt tror sig vilja ha iPads.
iPad är, i relation till sitt pris (från ca 5000 kronor) och sin popularitet, den dummaste prylen som finns just nu vill jag påstå, det känns som det perfekta exemplet på något onödigt, något överflödigt. Dessutom ser man ut som en total douche när man bär runt på den… Så vad ska man säga? Har man önskat sig en iPad, eller om man köper en iPad till någon, då om någon gång borde man fundera på om inte de tusenlapparna kunde ha gått till något bättre tycker jag. Så kanske man borde tänka oftare över huvud taget i och för sig, om ganska många saker, men just detta känns lite extra som att betala TV-avgift eller tandläkarräkning tycker ni inte?

Sammanfattningsvis

Snurrig helg nu igen, lite oskarp i kanterna och suddig och omskakande, möjligen också härlig och rolig på sina sätt... Ungefär såhär har det varit:

Hur som helst, jag har förutom allt det snurriga även jobbat hårt på en Spotify-spellista. Jag har upptäckt en massa härlig ny musik detta år och jag tyckte att det var dags att sammanfatta lite. Alltså: en lista med allt det bästa från 2010, från 60 olika artister. Någon som tycker att jag har glömt något?

Fredag? Fredag.

Hur går det för oss hörni? Vad gör vi egentligen med våra liv? Borde vi inte kanske klippa oss och skaffa jobb? Raka av oss det där skägget, vi ser ju faktiskt ut som hemlösa i fel ljus… Borde vi kanske ta till vara på tiden mer? Rusar inte veckorna ifrån oss på ett underligt sätt? Snöar det dessutom inte lite väl mycket…?
Frågor man ställer sig.
Men nu ska vi inte flumma till det total här.
Jag hade tänkt att jag skulle blogga någon liten samhällskommentar i veckan, men det där blev det inget med, det kändes så väldigt kladdigt (som alla andra så kunde jag dessutom inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker i burqa-debatten, eller om wikileaks…)

Idag är det i alla fall fredag va? Det känns inte riktigt som fredag och det gjorde det inte förra fredagen heller om jag minns rätt. Man ska inte klaga på fredagar tycker jag, det känns ju lite trist, men av någon anledning så känns mina normala helgaktiviteter inte så lockande just nu.
Jag har ingen riktig lust att gå ut och slira, det blev lite väl slirigt i lördags… Men kanske hamnar jag där ändå, halkandes över skridskobanan på medborgarplatsen klockan 03:07 påväg mot Burger King, jag brukar ju se fram emot det där halkandet, nu känner jag mig likgiltig inför det.

Har man inga förväntningar så blir det å andra sidan så mycket roligare när det blir roligt, vi hoppas på det tycker jag.
Ordentligt med fredagsmusik!