onsdag 31 mars 2010

Några tack, några saker att vara glad för

1.
Sitter med en ny, skinande, Nikon D300s i mina händer och bara väntar på att batteriet ska laddas upp (varför är apple det enda elektronikföretaget som har fattat att när man får en ny leksak då vill man faktiskt börja leka omedelbart, inte vänta en timme). Den här kameran är resultatet av en lång tids påtryckningar på mina chefer, Calle och Dicken. Nu har jag äntligen övertygat dem om att Hard Hat Media verkligen behöver en grym kamera!
Herrejävlagud vad roligt jag kommer att ha med den här pjäsen...


2.
En stor del av all härlig, ny, bra musik som jag lyssnar på just nu har jag fått av Beatrice. Vi känner inte varandra på riktigt (IRL, så säger kidsen va?) men hon gör små blandband och lägger ut på sin blogg och jag suger åt mig som en... något som suger åt sig saker.



Och det känns ju både otrevligt och otacksamt att inte credda henne när jag sedan lägger ut musiken här i bloggen. Tack Bea!
Beas senaste blandband

Och nu är det bara timmar kvar tills vi far ut på de sju haven (Östersjön). Som sagt: bra dag.

Howdy!

ÄLSKAR att någon i Louisville, Kentucky har läst min blogg!
Den här kartan i Google analytics är lite beroendeframkallande, vem är till exempel den mysteriska och relativt flitiga läsaren från Edinburgh? Spännande...

Bra dag!

Gillar den här dagen. Den kommer att bli grym. Jag har höga förhoppningar på den. Den börjar med jobb men slutar med berusning på en båt! Och det är inte att förakta. Vi ska på konferangs på en sån där finlandsbåt. Jag har inte åkt på en sån sedan jag var en parvel och när jag tänker på kryssningar så minns jag när vi jobbade i Frihamnen och jag mötte glada kryssare varje dag när jag var på väg hem från jobbet och de var påväg till sina båtar. Jag minns ett gäng på kanske 10 killar i 18årsåldern som skrek över hela gärdet till tonerna av White stripes ”Seven nation army”: Viiii ska å-ka på kryyyysniiing, om och om igen...
Så min bild av kryssningar är ungefär det här:


Ändå känns det väldigt spännande detta, jag tror att det kommer att bli trevligt!

Men det är inte allt som händer idag, för innan vi sätter segel ska jag äntligen, äntligen få sätta händerna på en sån här:



Är det bara jag som blir upphetsad av den där filmen? På riktigt.

tisdag 30 mars 2010

Vårkänslor

En riktig liten jävel till dag. Var tvungen att spendera större delen av den i innerstaden och jag tycker inte om innerstaden. Inte alls.
Men nu. Nu...
Jag mår så jävla bra av någon anledning (tre glas vin. Kanske). Jag åt en bättre middag med mamma och pratade om tjejer och släktingar och allt sånt som jag pratar med mamma om. Hon är så fin. Fast just nu känns det som att alla är så fina och så härliga och jag är på Tranan och till och med det känns härligt och fräscht.
Vårkänslor.
Det är vad det är.
Och jag vet att jag skrev, någon gång i höstas, att det där med vårkänslor var en myt och att man borde prata om höstkänslor istället. Att hösten är en naturlig årstid att bli kär.
Fast jag förstår nu att det här inte handlar om att bli kär alls, det här är mest lättnad över en oövervinnelig vinter som man äntligen vunnit över och årets första dag då man inte frusit rumpan av sig i sin skinjacka.

Dessutom är det något speciellt med våren. Det är minnen från vårar och somrar som gått, jag har massor av såna minnen, härliga minnen. Jag har inte många härliga minnen från vintern.
Lite deppigt att man är så årstidsstyrd men så är det väl, i det här landet. Vi är soldyrkare ända in i själen just för att vi får så lite av det.
För lite mindre än ett år sedan så åkte jag och mina två bästa vänner ut i landet just på vårens första helg, eller vad som kändes som vårens första helg.
Och vi bastade och vi drack och vi sjöng och allt kändes så jävla möjligt då. Det är det som är den är tiden, de här veckorna, då allting vänder. Det är en tid som innehåller så mycket förhoppningar och löften. Kanske är det den absolut bästa tiden på året.



måndag 29 mars 2010

Har inte så mycket att skriva om så här kommer en enkel ursäkt

Du som snodde mina skor i lördags, om du läser det här, jag ber om ursäkt.

Nu stal ju den här personen mina skor i och för sig, och jag letade svärande efter dem i 20 minuter. Det är inte det jag ber om ursäkt för. Tillslut kom skorna nämligen vandrande genom dörren, de satt på fötterna tillhörande en liten tjej och jag var ordentligt upprörd vid det laget, dessutom var jag ganska berusad. Så jag vill minnas att jag, när hon väl kom in genom dörren med mina skor, var helt obstinat. Jag stoppade henne på vad som måste ha varit ett hotfullt sätt och halvskrek ”Vad heter du!”, jag minns inte vad hon svarade på detta men jag följde upp det med att tvinga henne att be om ursäkt ett tiotal gånger. ”SÄG FÖRLÅT!” gormade jag ”förlåt!” sa hon, ”SÄG FÖRLÅT!” skrek jag igen och så fortsatte det en stund. ”Gör aldrig om det!” skrek jag och hon sa förlåt igen och försökte förklara något om en full kompis och att det hade varit bråttom men vid det laget var jag redan på väg därifrån.
Vid porten satt hennes fulla kompis, kanske grät hon, jag vet inte riktigt. Då kände jag mig i alla fall dum. Stå och skrika på någon sådär... Någon som dessutom bara haft bråttom upp för att ta hand om en kompis och tagit första bästa skor. Nej, det var otrevligt av mig helt enkelt. Det blir ju sådär ibland, man blir arg när man, till exempel, inte hittar sina skor och så är man sådär aggressiv. Det vill man ju faktiskt inte vara.
Nej du tjejen, förlåt mig.

Några bilder

Som sagt, kontraster i helgen. Fredag:

Riktigt rövgäng...

Om jag ser jävligt full ut så är det antagligen för att jag är jävligt full... I övrigt så ser man ju faktiskt oförtjänt bättre ut i ljuset från de där blixtarna som klubbfotografer har...

Lördag:
Mathias hittade en uppblåsbar saxofon och bad mig spela en trudelutt.

söndag 28 mars 2010

Söndag

Jag har haft en sjuk helg. Fram och tillbaka och hit och dit över hela
stan har jag åkt känns det som och kul har jag haft. Så Idag satt
jag och funderade på den här helgen och alla olika sammanhang jag har
befunnit mig i. Jag har hängt med allt från kändisar till
gymnasiekids till vita medelklasskillar med guldkjedjor runt halsen
som låtsas att de kommer från farliga förorter...
Först tänkte jag hur roligt det skulle vara att låsa in alla de där
människorna på samma fest, sjukt hade det varit. Det finns ett
bredare spektrum av människor i den här staden än vad man kan tro...
Sen funderade jag på vad som förenade de här människorna. En av de
sakerna är att många av dem går ganska långt för att passa in i
sitt sammanhang. Så länge man är som handen i handsken någonstans
så finns det alltid en plats att fly till, är det inte så med
många? Eller tänker folk inte så, det bara händer ändå?

Sånt funderar jag på idag och antagligen är det för att hur
trevligt jag än hade i helgen, på alla de ställen jag hamnade, så
kände jag inte riktigt att jag passade in på något av dem. Det är
väldigt sällan jag känner det över huvud taget faktiskt. Oftast
skiter jag i den känslan och struntar i att passa in, men ändå. Alla
kanske känner så ibland, men det verkar ju onekligen som att många
kämpar hårt för att slippa den känslan, om så bara på någon enda
plats, och sedan intalar de sig själva att den platsen är den bästa.

Svammel svammel.
Som sagt mycket tankar idag. Jag tänker på att man alltid hör att
man ska "vara sig själv" och ändå är det ingen som verkar leva så.
Inte heller jag.
Jag tänker på att jag har blivit förolämpad och tittad på
uppifrån höga hästar flera gånger den här helgen, faktiskt. Det
finns så jävla mycket aggression som tar sig uttryck en vanlig
utekväll i den här stan, kanske överallt. Är inte det jävligt
trist? Jag tror att jag kan räkna fester jag har varit på som varit
enbart varma härliga tillställningar på ena handen.
Fast det kan ju förstås vara så att det bara är jag som är
överkänslig också, det låter troligt.

Nåja. Jag har haft en väldigt rolig/mysig/galen helg och jag ska
sluta svamla nu. Det här inlägget blev jättekonstigt men så blir
det ibland. God natt.

lördag 27 mars 2010

På väg hem

Jag har inte bloggat idag, nej det har jag inte... Och nu är jag, för att vara helt ärlig, kraftigt berusad.
Klockan ett idag började det som slutade nu, min bror Mats svensexa.
Mycket roligt har vi hunnit med under de knappa 14 timmar som gått sedan dess. Vad kan man säga om det? Jag har aldrig varit på en svensexa förut, jag hade inget att utgå ifrån, det var trevligt. Jag är tio år yngre än min bror, yngst med minst fem år på den här tillställningen. Jag var orolig för att inte kunna passa in men i slutändan har jag haft en fantastiskt trevligt kväll. Så är det.
Jag känner för att skriva något mer allvarligt ikväll men jag tror inte riktigt att min hjärna tillåter mig det. Jag åker hem. Jag sover. Jag pratar med er imorgon igen.




fredag 26 mars 2010

År 1 på min personliga tideräkning

Ska snart gå och lägga mig men vet ni vad jag kom på? Jag har varit singel i ett år nu.
Inte exakt ett år kanske men ungefär. Det känns längre än så.
Vet inte om det spelar någon roll men det blir ju lite så att ens egen tideräkning sätts i relation till det där, i alla fall för mig. När jag ska klura ut när något hände så funderar jag på om jag var singel då eller inte, om det kanske var innan henne men efter henne... Konstigt att tänka så, som att det var de viktiga partierna av mitt liv och allt annat ska kretsa kring det.
Fast nu är det ju bara jag. Nu...

Ok, nog svamlat. Det är en alldeles spektakulärt lång fredag jag har framför mig imorgon. Rolig också för den delen... God natt.




torsdag 25 mars 2010

Bara lite tips, i brist på annat

Jag har massor att göra idag. Så är det ju ibland. Lite tips då så att ni kan fördriva tiden utan mig. Igår såg jag en rolig film och en mindre rolig film, båda sevärda. ”Funny People” var faktiskt riktigt bra, en av få filmer som kommer ut som klarar av att vara rolig och ändå varm på ett okrystat sätt. Massor av kändisar som gör småroller som sig själva och det är ju alltid kul.
Sen såg jag om förra årets absolut bästa film, ”Bronson”. Den är helt fantastisk. Inte på grund av historien eller manuset utan mycket för skådespeleriet och sättet den är gjord. Se den omedelbart om ni inte har gjort det.



Mer då? Musik? Jag lyssnade på Bon Iver imorse för igår hittade jag en massa klipp på youtube från någon härligt jättepretentiös spelning i Paris. Kan vara värt att kika på också.




Så, nu har ni att göra. Vi hörs senare.

onsdag 24 mars 2010

Angående Paolo Roberto

Såg en video där Paolo Roberto misshandlar en 16åring. Ingenting han inte har gjort förut i och för sig... Här är den, den är inte så kul...



...men den fick mig att fundera lite på våld och de människor som hela tiden kämpar för att våldet ska ha en stor del av vårt samhälle.
Paolo Roberto har alltså gjort sig en karriär på att misshandla människor, först som privatperson och senare professionellt, inte konstigt då att han kämpar för att det ädla yrket ska hållas vid liv. För ärligt talat, det där med skådespeleri är ju inte riktigt Paolos grej...


...och de där kokböckerna kändes ju en smula krystade va?


Hur som helst. På äldre dagar har Paolo lärt sig att våld ändå inte riktigt uppskattas av alla, så han har gjort sitt bästa för att hävda sin intellektuella sida och är noga med att be om ursäkt efter att han slår ned tonåringar.

Oavsett hur det är med Paolos uppriktighet och oavsett om han förstår det själv eller inte så är han en våldsförebild för unga killar som tycker att det är häftigt att slåss. När Paolo ”skojbråkar” med dem och tillslut lackar ur och visar vem som är alfahanen så är han en idiot som skapar nya små idioter. I dagens samhälle är Paolo Roberto en av de människor som ständigt stoppar upp utvecklingen mot något mer jämställt och något där killar inte behöver bete sig som han gör.



Jaha. Vad kan man säga? Far åt helvete? Ja, det låter bra. Paolo Roberto, om du mot förmodan skulle vara en av mina få läsare: Far du åt helvete!

Vinterviken

Min lilla fotopromenad igår höll på att få en ände med förskräckelse när jag nästan ramlade rakt ned genom tunn is utan en människa i närheten, hade ju varit ett pinsamt sätt att dö på... Kanske hade det spekulerats i mord först, dumpad kropp i Vinterviken. Sen hade de kommit på att jag bara var en idiot som försökte komma lite närmare strandkanten för att fota snö. Nej, det var tur att jag klarade mig där. Speciellt med tanke på att det inte blev särskilt bra bilder heller, vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, det var inte särskilt bra ljus (becksvart) och mulet. Och jag ser framför mig att just de bilderna antagligen hade framkallats av någon om jag dog där under isen och så hade de blivit det sista jag åstadkom.

Lite mörker:

tisdag 23 mars 2010

?

Det är en kväll då jag inte vet vad jag ska ta mig för riktigt. Inget känns särskillt tilltalande, man kunde ju ligga i soffan och se en film, läsa. Gjorde jag ett ryck så kunde jag åka in till stan och kanske hitta någon att umgås med eller ta en bio.
Men inget av det där känns son sånt jag vill göra ikväll. Jag har gjort allt det där.

Vet ni! Nu när jag skriver, faktiskt just nu, så slog det mig vad jag ska göra. Jag hade tänkt mig ännu ett deppigt inlägg om leda men sen snurrade tanken till i mitt huvud att jag skulle ut och fota! Det känns kul! Så nu gör jag det. Vet inte vad jag ska fota men jag måste ut och leta lite, det var länge sedan.



Konsten att skriva en arg lapp

Toaletten på jobbet. Precis som pentryt är det en plats där det oundvikligen förr eller senare kommer att hamna en uppklistrad lapp. Den må vara från vaktmästaren, en städare eller en kollega men lappen kommer förr eller senare att sitta där på ett eller annat sätt. Ofta, allt för ofta, går den relativt obemärkt förbi, uppmärksammad till fullo enbart av den som skrev den, vilket ju egentligen är det viktigaste när den personen väl tänker efter, själva skrivandet i sig.

I detta fall handlar det om ett typexempel på hur en sådan här lapp ska utformas. Med samma säkerhet som att ett brev från skattemyndigheterna kommer att vara likt ett annat så kommer mången andra sådana här lappar att vara lika denna. Därför tänkte jag att vi skulle ta en titt på hur man gör när man skriver en arg lapp, det kan väl vara kul att lära sig?

Här har vi den:



I detta fall handlar det alltså om ”spår” i toaletten. En fullt rimlig (och framförallt: typisk) sak för en kontorsarbetande människa med för mycket tid att döda att bli upprörd över.
Alltså.
Rubriken:
Ett smart grepp där, hitta på ett roligt (och i detta fall lite kryptiskt) namn på den du tilltalar. Få den läsande att förstå att du riktar dig direkt till honom, få honom att skämmas lite på en gång (jag utgår alltså här från att tryckmästare anspelar på det tryck som appliceras med magmusklerna när man bajsar på toaletten...)

Texten:
Rätt väg att gå här är att skriva som att du tilltalar ett barn, gärna ett barn som du hatar. Tänkt dig dina kusinbarn som vaknar klockan 7 på juldagsmorgonen och väcker dig mitt i bakfyllan så är du hemma.
I övrigt ska texten gärna vara ironisk och rolig men ändå anklagande. Detta är en balansgång, du vill inte gå över gränsen till ren ilska och hat. Ditt mål är att dumförklara och förödmjuka, inte att skälla (du är inte personens mamma, personens mamma jobbar, som du självklart vet, inte på kontoret). Delen där det antyds att borsten möjligen kommer att kunna städa upp själv i framtiden är i detta sammanhang perfekt, återanvänd gärna det.

Avslutningen:
En punchline. Gärna en klassiker, det är aldrig fel, i detta fall: ”Blir så mycket trevligare för oss andra då!!” (notera de dubbla utropstecknen, en detalj men en viktig sådan).
Följ upp detta med en lika fyndigt rolig underskrift som rubrik. Det är inte fel att ge det hela en lättsam ton på slutet. Dessutom vill du ju naturligtvis inte avslöja vem du är genom att skriva ditt verkliga namn...

Där har vi det alltså. Jag tänkte att jag inte skulle kommentera sakfrågan mer än att jag inte så vitt jag vet själv berörs av lappen. Jag skulle kunna skriva om hur otroligt underligt jag tycker att det är att lägga energi på att skriva en lapp om att det är bajs i toan (vad kommer härnäst? Skräp i våra fina papperskorgar?!).
Men å andra sidan så skriver ju jag ett långt blogginlägg om själva lappen så jag torde ju i så fall vara värre...

Jobba jobba jobba

Det dyker upp en massa saker hela tiden, kan saker sluta dyka upp! Efter förra veckan och helgen så tänkte jag ta det piano den här veckan, jobba, sova och läsa böcker, på sin höjd. Nu visar det sig att jag har massor att fixa och två fester att gå på i helgen... Men man ska inte klaga.

Annars då? Calle är tillbaka på jobbet, det är gött. Och igår publicerades frukten av en hel del av mitt arbete, för er som undrar vad jag gör på jobbet (jag tvivlar på att det är någon) så kan ni se en liten resefilm från Bangkok nedan. Också bra för er som snart ska åka till Bangkok och vill veta vad ni ska göra där! (lär inte heller vara någon).

måndag 22 mars 2010

Bara ett klipp som precis gav mig gåshud...

Snubblade över ett klipp från en av mina absoluta favoritfilmer ”Farväl Falkenberg”. Det är en fulländad film i all sin enkelhet, jag älskar den så fruktansvärt mycket.

Golddiggerextra!

 Denna morgon läser jag i Metro att Pengahärvan runt Anna Nicole Smith tillslut nått sin ände. Anna Nicole levde alltså ut sitt liv på riktigt rock n’ roll manér och dog i en överdos för ett par år sedan efter att ha fajtats i olika rättsinstanser för att få ärva sin avlidne man, Howard Marshall, som hon alltså gifte sig med som 23åring när han var 89, senildement och rullstolsbunden. Han hade inte en fot i graven, han hade båda däri och var redan klädd i begravningskostym när de träffades.
För egen del tyckte jag alltid att det fanns något fascinerande med den typen av ohöljd girighet. Det var liksom aldrig något snack, hon ville ha förmögenheten och var beredd att låta den gamle farbrorn få jollra lite mellan hennes abnorma bröst på kvällarna för att få den.



Självklart blev ju gubbens son, Pierce Marshall, som göttat sig lite åt det faktum att han stod som ensam arvtagare till hela kalaset, lite irriterad när det dök upp en kolasniffade mjukporrstjärna och försökte sno allt från under näsan på honom precis på målsnöret. Han fick pappan att ändra i testamentet så att Smith inte skulle få en krona men när gubben oundvikligen dog inte långt därefter så accepterades detta inte av Anna som drog igång en rättscirkus av det hela.
Och så började deras kamp mot varandra i domstol efter domstol. Smith dog och fallet ärvdes då av hennes dotter, som möjligen hade kunnat bli den yngsta golddiggern någonsin att nå någon framgång om det alltså inte varit för det beslut som togs igår. Anna Nicole och följaktigen dottern fick domen emot sig, och så var sagan slut.
Tyvärr för Pierce så fick han inte fira sin vinst, han fick inte ens dansa en smula på Anna Nicoles grav, för då hade han redan trillat av pinn. Alla är alltså döda i denna historia och det blir tydligt vem den riktiga golddiggern var: Pierce änka som bidat sin tid och väntat och nu, äntligen, blir den som skrattar hela vägen till banken med sina nya, fina miljarder.

Grattis till henne!

söndag 21 mars 2010

Gråtfest!

Man tycker att man borde känna sig själv hyfsat. Jag borde ha tillräcklig koll för att inte utsätta mig för jobbiga grejer på söndagkvällar efter en sån här helg. Jag är trött och deppig som det är och så kommer jag hem och får för mig att rulla på Million dollar baby på teven. Den är jävligt bra men jag brukar vara nära tårarna mot slutet även på en bra dag, en dag som denna blir det gråtfest här i soffan och en klump i magen efteråt...
Rätt så härligt på något sätt ändå, jag brukar inte gråta. Nästan aldrig faktiskt. Det är inget jag funderar så mycket på, det är bara så att det sällan kommer några tårar. Så när det väl händer är det alltid lite förlösande.
När det tog slut med min första tjej så kände jag först ingenting och sen ingenting men sen, dagen efter, när jag ringde pappa för att berätta så sa det pang och så kom allt på en gång. Undrar varför jag funkar så? Amatörpsykolog någon?

I vilket fall så måste jag balansera upp det här på något sätt nu, funderar på antingen ett litet Seinfeldmaraton eller möjligen att springa ned till videobutiken och hyra den senaste korkade komedin som finns...

Söndagar...




Söndag

Jag är på jobbet just nu, vet inte riktigt varför men så är det. Helgen har varit hård, mycket alkohol, lite sömn. Känns lite äckligt och dumt idag, jag känner mig sunkig. Fast jag har haft kul, det har jag. Söndagar kan vara lite sådär för mig bara, ångestladdade.

Det är nog därför jag åkte hit till jobbet, visst har jag en del att göra men framför allt är det lite skönt att dels känna sig produktiv och dels bara att vara här på kontoret där det är tyst och lugnt.
Jag lyssnar på Mumford & sons och färgkorrigerar, inte så jävla dumt ändå.

För ett par timmar sedan stod jag på en tunnelbaneplattform när det kom fram en liten tjej och ställde sig framför mig och log. Vad gör man då liksom? Jag nickade lite och log tillbaka men hon gav sig inte. Så jag tog ut lurarna ur öronen och vi pratade, hon var från Johannesburg och i Sverige för första gången och så vidare.
Och det var väldigt trevligt alltihop faktiskt, enda problemet var att jag inte kunde skaka av mig frågan: vad vill hon egentligen? Stöter hon på mig? Hon pratade om att hon sysslar med bibelstudier, vill hon kanske frälsa mig till nån sekt? Kommer hon att be mig om pengar till en njurtransplantation till hennes döende bror när som helst?
Det stod jag och funderade på när vi plötsligt var framme vid centralen och hon sa ett snabbt ”hej då!” på svenska och försvann. Jag kände mig dum, trots att det var ett trevligt samtal och så. Så fruktansvärt ovan vid sånt är jag att det inte ens fanns i min värld att hon bara tog en människa som såg trevlig ut och sa ”hi, how are you today?”. Hon ville bara snacka lite skit. Är inte det fantastiskt?! Fast ändå inte alls fantastiskt, det är väl så det borde vara? Jag känner mig väldigt avundsjuk på henne och hennes öppenhet, hur mycket mer kommer inte hon att få uppleva på en livstid på grund av det?

Nu ska jag hem till min soffa.

lördag 20 mars 2010

Dagens efter



















Ungefär så kul var det igår.
Jag är extremt trött, hungrig, huvudvärkig och nöjd. Fan vad trevligt vi hade!
Nu ska jag panta burkar och köpa mig något onyttigt.

fredag 19 mars 2010

Pirrig

Fredag! Jag mår bra idag ska ni veta. Fest ikväll också, det är ju inte så dumt det, jag får ett speciellt pirr i magen av sånt.
När jag var tonåring, i högstadiet, då var jag festfixaren #1 vill jag nog påstå. Finns väl ingen poäng att mörka det här för min mor längre (även om en del av mig hoppas lite att hon inte läser nu), vi hade ganska många fester där i mammas lägenhet i Tallkrogen, det hade vi. När andra hatade att själva vara värdar så älskade jag det, det var väl något med att vara center för uppmärksamheten antar jag, att folk ringde mig för att kolla om de fick komma och så... Och innan folk droppade in på festen så var det alltid en blandning av upprymdhet och rädsla, det var en härlig känsla. Lite av den känslan har jag idag, påkallad av nostalgi.

Och om ni också ska ha fest eller förfest i helgen så har jag listan! Jag har blandat högt, lågt, gammalt, nytt, dansvänligt och trallvänligt men bara bra låtar, 50 stycken av de bästa!

FESTLISTAN

torsdag 18 mars 2010

En-dum-en känner att sjön suger...

Fick höra från Johan att han aldrig har sett Dunderklumpen! Synd och skam tycker jag... Jag var tvungen att youtube:a och med risk för att låta extremt gammal: BARNPROGRAMMEN VAR BÄTTRE FÖRR!, fina, fina Beppe...



Jag skulle kunna sitta och kolla på klipp från det här hela dagen, fan att man måste jobba också...

Oldies

Har mycket att göra idag igen. Det finns ingen hejd på detta, och jag verkar inte kunna hejda mig själv heller. Igår när jag kom hem från jobbet vid åtta så satte jag mig av någon anledning vid datorn hemma och började gå igenom alla gamla bilder, ett jobb som jag har skjutit upp länge. Man tycker att jag borde ha lagt mig i soffan med en bok men jag satt och kategoriserade och organiserade istället... Kul i alla fall när man hittar gamla grejer som man nästan glömt.

Lite oldies i svartvitt:


onsdag 17 mars 2010

Dröm

Oj!
Jag kom precis ihåg en dröm som jag hade för kanske en vecka sedan eller så, jag kommer inte ihåg exakt när... Jag minns att jag vaknade och var alldeles varm i hela kroppen samtidigt som jag desperat försökte somna om. Jag tänkte att jag skulle skriva ned den men sen glömde jag bort den, så klart. Nu, från ingenstans kom den tillbaka till mig.
Jag var i en bar, eller möjligen någon annanstans men folk var glada och fulla omkring mig. Jag stod i ett hörn och jag minns att jag hade den där känslan som jag ibland har i barer. Det är en känsla av att man inte passar in, en känsla av trötthet, det är den känslan man känner ungefär tio minuter innan man bestämmer sig för att gå hem...
I drömmen letade jag jättemycket efter mina kompisar och jag hittade dem inte bland alla människor. Jag mådde sämre och sämre tills jag plötsligt såg en tjej i baren som fullkomligt glödde. Jag har absolut inget minne av hur hon såg ut men i drömmen var hon det vackraste jag hade sett i hela mitt liv. Hon gav ifrån sig en känsla som jag inte riktigt kan beskriva, det var helt fantastiskt.
Och i drömmen gick jag rakt genom lokalen, helt fokuserad, och jag gick fram till tjejen precis så som jag aldrig skulle göra på riktigt och jag sa till henne precis hur vacker jag tyckte att hon var.
Jag kan såklart inte komma ihåg exakt vad jag sa, det var mer en känsla av att jag sa saker, perfekta saker. Saker som inte var klyschiga eller krystade och som kändes helt äkta trots att vi fortfarande stod inne i en bar. Och hon förstod att det var allvar och hon tittade på mig precis på samma sätt som jag tittade på henne och vi stod så nära varandra att våra näsor nästan nuddade vid varandra... Och mer minns jag inte.

Jag brukar inte drömma sånt, det var väldigt konstigt men helt underbart. Nu funderar jag på om det någonsin finns såna perfekta ögonblick i verkligheten. Drömmen var liksom perfektion, det var det drömmen var gjord för. Hur skulle något verkligt kunna överträffa det?

Jaja.

Nu kanske man skulle ta och gå hem från jobbet ändå...

Varför?

Ok, en grej till. En grej som jag inte kan sluta störa mig på. Vad är grejen med hypen runt Millennium filmerna? Fortfarande? Var inte det tre halvdassiga deckare både på papper och på bio? Var det inte ungefär lika spännande som vilken som helst Jacob-Eklund-polis-film? Jag säger inte att det var dåligt, det var helt ok underhållning och på film var det på flera sätt något bättre än de thrillers man normalt ser. Men både böckerna och filmerna glömde jag i stort sett bort omedelbart efter att jag avslutat dem, det fanns inget speciellt där.



Och nu pratas det om att David Fincher ska regissera en Amerikansk version. DAVID FINCHER, en av världens mest talangfulla nu levande regissörer! Ska göra en version av Millennium?! Jag tycker att det känns pinsamt. Obehagligt. Och jag kan inte se något enda drag i den där historien som skulle göra den så attraktiv och unik. Vari ligger det fantastiska och originella som föder allt detta?
Jag kan förstå det internationella intresset för en film som ”Låt den rätte komma in” som både som bok och film har något väldigt originellt i ton, miljö, karaktärer... Väldigt mycket. Kan någon berätta för mig vad som skulle vara det motsvarande med denna Millenniumhistoria som jag inte ser, för ärligt talat börjar jag bli riktigt irriterad på detta nu!

Till en början skulle man kunna tro att detta handlar om lobbyism och påtryckningar från de ekonomiska makter som råda samt det faktum att Stieg Larsson dog och därmed höjde böckerna över all kritik. Men det är så mycket större än så väl? Någonstans finns det ett genuint intresse, eller hur? Någon som vill förklara för mig vad grejen är här?


Skurkar och sånt

Idag är onsdag och det är en dag då jag måste göra en himla massa saker. Får jag allt klart så kommer jag att vara väldigt nöjd med mig själv ikväll. Av den anledningen gillar jag såna dagar, det är så skönt när man är klar med dem.

Mycket att göra eller inte så slängde jag ett öga på dagen till ära 60-årsfirande listan FBI most wanted. Väldigt underhållande, i 60 år har man alltså skrämt upp allmänheten med en lista på de tio farligaste, läskigaste bad guysen som springer runt där ute, kanske i DITT KVARTER! Det är versaler och a.k.a och ARMED AND DANGEROUS och så vidare. Jag fastnar för den här liraren:




Varför? För att alla älskar en con-man, den smarta tjyven, man måste älska honom. Lyssna på den här beskrivningen:

Brown speaks fluent French and has a Masters Degree in International Business. He is an avid golfer, snowboarder, skier, and dirt biker. Brown enjoys being the center of attention and has been known to frequent nightclubs where he enjoys showing off his high-priced vehicles, boats, and other toys. He has been described as possibly having bisexual tendencies.
Brown has ties to California, Arizona, and Utah. In the past, he has traveled to France and Mexico. Additionally, he may be in the possession of a Glock 9mm and a .45 caliber handgun.


Killen gillar att festa och åka i snabba bilar men har alltid en pickadoll nära till hands. Jag kan redan se George Clooney framför mig i filmen om Browns liv. Varför blir man så fascinerad av brott och brottslingar? För att man uppskattar sitt eget lugna liv när man funderar på sådana här killar och ångesten som antagligen förknippas med att ligga på FBI most wanted list? Eller för att det inte låter så illa ändå att checka in på små hotell i Mexico under falskt namn och sova med en pistol under kudden? Lite av båda kanske...

Vet ni föresten att man får 27 miljoner dollars om man hittar Bin Laden?! Så om det är spänning man vill ha kan man ju bara säga upp sig och börja leta.

tisdag 16 mars 2010

Fredagsrädslan

Jag är lite rädd för den här kommande fredagkvällen. Anledningen till detta är enkel, jag ska ha fest. Erik fyller 25 och jag ska ha fest för honom, väldigt härligt känns det. Det är sånt som känns så jävla bra att göra för sina kompisar tycker jag.
Tillställningen har annonserats i de lämpliga kanalerna, planer har gjorts upp.
Jag sitter och gör spotifylistor för alla eventualiteter, skulle det bli humör för dans, ja då har jag en lista för det. Skulle stämningen dö lite, då har jag en kom-igång-lista. Jag har en sitta-och-chilla-lista, jag har en tagga-till-innan-taxin-lista och jag har en klockan-är-fyra-och-nu-tar-vi-och-lugnar-ned-oss-lite-lista. Åtminstone har jag en plan på att göra de där listorna innan fredag.
Vad jag är rädd för är att jag bygger upp det hela för mycket nu. Jag har inte själv haft en fest på flera år, min bästa kompis fyller 25, jag har inte träffat honom på två veckor nu... Hela jag är inställd på att det kommer att bli en grym kväll, en fullständigt fantastiskt grym kväll. Och man vill ju inte bli besviken.
Dessutom har jag en massa ändringar som jag vill göra hemma, hänga tavlor på väggarna och fixa extra stolar och en massa andra fullständigt orealistiska, högflugna planer på att ordna någon slags kuddhörna i vardagsrummet (är det någon som äger en vattenpipa?).
Jag stressar upp mig som fan och ju mer jag stressar upp mig desto mer känner jag att fredagskvällen kommer att bli grym för då kommer stressen släppa och så kommer jag bara att ha kul och bli sådär hemmafest-mysfull... Det är en ond cirkel! Eller möjligen en god cirkel...

Det kommer att bli en grym kväll.

Ja, vi bestämmer det bara så blir det så sen.

Nu ska jag gå till myrorna och köpa ramar.

God morgon

Är på Sheraton denna morgon. Ska på presskonferens. Låter häftigt va? Det är det inte...

Är tidig i alla fall och står här och funderar på den lilla presentshop som finns här. Den är öppen måndag till söndag klockan 8-19, är det bara jag som tror att den är tom 98% av den tiden?


Jag tror att de bara har den där för att det ska vara så och jag tror att personen som står där inne varje dag har världens tråkigaste jobb... Speciellt med tanke på att han/hon omges av de fulaste sakerna som en mänsklig hjärna kan hitta på.



Det är som ett skämt, jobbade jag där så skulle jag tro att det var det, ett elakt skämt. Att man hade satt mig i butiken för att tyna bort i ensamhet omgiven av saker som inga friska individer någonsin skulle betala för.
Men vad vet jag om hotellbranchen...

måndag 15 mars 2010

Bara en bild

Jaha du Klanpojke... Känns som att jag vann den bloggbeefen va? Jag tolkar det så på kommentarerna nedan även om jag anar att ni som kommenterade tiltade det hela lite åt mitt håll. Det är det jag älskar er för...

Jag sitter kvar på jobbet men ska snart gå hem antar jag. Det härliga/smått irriterande med den här årstiden för mig är att solen sänker sig bakom en fabrik utanför fönstren här någon gång vid halv fem och lyckas skina rakt i mitt ansikte. Ändå härligt att det inte nödvändigtvis är beckmörkt när man ska knalla hem. Och ganska så fint kan det bli också.

Hjälp!

Usch vad segt saker går idag. Imorse låg jag i sängen och kände att alla morgnar som låg bakom mig också varit måndagar, där och då kunde jag inte minnas något annat, det kändes som att hela mitt liv var en serie måndagar klockan 07.47...
Det är underligt det där att jag känner att allt går så fort. Det kommer att vara sommar snart och sen höst igen.
Ja, jag vet, nu är jag väl lite väl negativ? Jo, men det blir lätt så på måndagar.

Hur som helst, det var inte det jag skulle skriva om. Jag skulle skriva om Johan "klanpojken" Küklüxaslan.
Johan proklamerade nämligen precis: ”Jesper, jag har startat ett bloggkrig mot dig!”.
Jag tittade upp från min dator och såg oförstående på Johan, ett vansinne brann i hans ögon som var lite obehagligt, det fanns ondska där, illvilja. Men jag står på mig!
Det hela handlar alltså om att jag hävdar två saker, dels att smaksatt vatten typ bon aqua och ramlösa med fruktsmak innehåller socker. Johan som är en stor konsument av smaksatta vatten tror att detta är en fruktansvärd lögn och ett hot mot hans livsstil.
Det andra är att jag hävdar att det heter ”Stenugnsbakad” pizza, inte ”vedugnsbakad” pizza. Jag anar att det inte riktigt är så stor skillnad här men Johan idiotförklarade mig på väg in till kontoret efter lunchen för att jag sa sten istället för ved.

Nu ber jag er lösa detta. Vem har fel? Vem har rätt? Vem får krypa för den andra och ta emot de överenskomna tolv piskrappen från den andre mitt inne på nyhetsredaktionen på sveriges största tidning under spott och spä?

Hardy-fucking-har

Usch vad stökigt det blev i lördags... Så stökigt att jag kände mig hyfsat utslagen hela dagen igår. Skönt ändå, att vara utslagen. Bestämde mig för att se en riktig klassiker och äta glass som perfekt söndagsaktivitet. Så jag köpte sån där kakdegs-”glass” och åt mest kakdegen och sen såg jag ”Reservoir Dogs”. Det var länge sedan.

(försökte hitta ett klipp på youtube men allt är blockerat av vilken distributör det nu är som har klorna i Tarrantinos filmer... Bästa scenen har ni redan sett men kan se igen här)

Det jag funderade på igår när jag såg den (förutom vem som sköt Nice guy Eddie) är hur de pratar med varandra i den där filmen. Det är ”fuck” hit och ”super-cool” dit och man vet ju att hade något liknande gjorts på svenska så hade man tyckt att det var skitlöjligt med sånt tillgjort prat. Man tycker att det här är häftigt för att det inte är på ens eget språk och för att man därför har distans till det. Men jag undrar om amerikanerna tycker att det är lite småtöntigt men roligt?

Fantastiskt bra är det i alla fall. I kväll tänkte jag ta Pulp Fiction. Faktum är att jag har sparat den i typ tre år nu, medvetet hållit mig borta från den för att kanske, kanske, kanske få en hyfsat ny upplevelse när jag ser den igen. Vi får väl se...

lördag 13 mars 2010

Taket




Skitsugen på att klättra ut genom fönstret i mitt vardagsrum och göra en snöängel där ute på taket!
Fast jag skulle säkert glida ner och så skulle det hela bli ett sjukt pinsamt sätt att dö på bara...
Rolig bild i huvudet: konturerna av en snöängel, släpspår i snön, min kropp förenad med cykelstället nedanför.
Nej, jag tror att jag lägger mig i soffan istället.

Tommy




Älskar Tommys slogans. To the point. Han har kokat ned sin verksamhet till basics: jag ringer, han putsar. Bra så.

Lördag

Ölar skulle det vart i rubriken nedan tror jag... Men det blev bra ändå. Vi ökade faktiskt mer och mer ju längre kvällen gick så det blev bra.

Jag ligger i min säng och funderar på vad jag ska göra, det finns lite alternativ idag. Ikväll ska jag jobba med melodispektaklet och sitta ungefär 100 meter bort från den väldigt stora livesändning som sker i Globen och överse en något mindre livesändning i vår studio.
Det blir nog kul ändå, efter det ska jag ut och slira med mina favoritmänniskor så det blir bra.
Men vad göra nu? Jag har tvättid, jag kan tvätta och städa.
Jag kan sjunka ned i soffan och njuta av nya Lost-avsnitt.
Jag kan läsa min sjukt spännande bok.
Jag kan ta en promenad till vinterviken i det grymma vädret (jag utgår ifrån att det är grymt, jag har som sagt inte gått upp ännu så jag har ingen aning).
Allt det där kan jag göra plus lite till.
Jag älskar lördagar.




fredag 12 mars 2010

Ute och ökar med Johan





Fredagkväll va?

Jag sitter på jobbet efter en stressig dag, men på något sätt har det varit en väldigt trevlig dag ändå, jag har mått bra. Jag har känt starkt att ikväll då jävlar!
Och så blev jag precis klar med jobbet och det är alldeles tomt här och så bara sjönk jag ihop i min stol. Från ingenstans känns ögonlocken tunga och kroppen trött. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra, ut och dricka öl eller hem och ta på sig mysbyxorna?
Det är frågan...


Saker att vara glad för den här tidiga fredagkvällen (mest för min skull inte för er):
- Solen har inte riktigt gått ner ännu.
- Jag känner mig attraktiv idag av någon anledning.
- Jag har fått tre nya avsnitt av Lost att gotta ner mig i.
- Kollade precis på en gammal FOTC-klassiker och den gjorde mig glad.

Kommer inte på nåt mer, men det får räcka för tillfället. Nu måste jag fan härifrån!

Härligt med fredag va?

Fredagsförmiddagar brukar se ungefär likadana ut på jobbet, nya Schulman Show står och rullar på Calles dator medan vi jobbar. Vi fnissar till på de roliga bitarna, är nöjda med ännu ett avklarat program. Fast det här var ju det sista på ett tag... Känns lite tomt.

I alla fall, jag har en skön fredagskänsla. Skulle vilja ut på nåt riktigt jävla äventyr ikväll. Bli kalas. Men vi får väl se hur det blir med det.

Fick en länk skickad till mig igår med en härlig minidokumentär som handlar om ett av mina hyfsat nyfunna favoritband. Jättefint foto och härlig känsla förutom grym musik. Kika på den när ni har tid.





Om ni verkligen är intresserade så kan ni se den i något bättre kvalité HÄR

torsdag 11 mars 2010

.......

Jag hatar när bloggare ursäktar sig för att de uppdaterar dåligt så vad kan jag säga?
Det har varit ett par dagar som i allmänhet har känts lite tunga och jag har slagit bort det här från sinnet...

Imorgon är det fredag och jag tror att det kommer att bli en bra dag. Vi tar en liten nystart då.


Tills dess lyssnar jag på Nick Drake, min underbara Nick Drake... Och jag läser Människohamn av John Ajvide Lindqvist igen bara för att jag ville läsa något riktigt bra. Jag önskar att jag hade ett glas vin men det får vänta till imorgon.
Bra saker ändå...

onsdag 10 mars 2010

Små små mysterium

Satt och skrev ett inlägg om att jag har lite skrivkramp. Att jag inte ser saker omkring mig som jag vill skriva om på sista tiden. Men någonstans ifrån kom ett minne när jag satt och skrev det där, ett minne som jag ville skriva om för att inte tappa bort det igen.

Det handlar om ett litet hjärta på en papperslapp. Någon gång i mitten av sommaren förra året så upptäckte jag det. Hjärtat var ritat med en bläckpenna i ett block och utrivet. Lappen var inte större än fem centimeter och den satt fast i ena hörnet med en magnet på min kyl.
Jag minns nu att jag på något sätt blev ganska tagen av detta. Jag hade inte satt den där själv det var jag (ganska) säker på. Och jag undrade hur länge den hade suttit där. Jag hade bott i lägenheten i ett år och jag hade ingen aning. Några kandidater fanns ju under den där tiden och jag tänkte mig flera av dem sittandes vid mitt köksbord ritandes ett litet hjärta medan jag kanske sov eller var på toaletten. Och så fästes det på kylen och det var meningen att jag skulle hitta det men det gjorde jag aldrig... Det kändes lite som en skymf, som en förolämpning mot den som ritat hjärtat.
Hur som helst så lät jag det sitta kvar där det satt och någon gång såg jag det och funderade på det igen.

Och sen var det borta.

När jag skulle flytta i augusti så plockade jag ihop kylskåpsmagneter och thaimenyer från kylen och kom ihåg hjärtat igen. Men det var inte där. Så jag stod där vid kylen och undrade om det hade funnits där överhuvudtaget, jag fick en stark känsla av att det bara varit en dröm, den där känslan av ett minne som man inte kan vara helt säker på verkligen var ett minne.
Jag vet inte riktigt varför det berör mig överhuvudtaget. Kanske för att det är en sådan sak som jag aldrig någonsin kommer att få svar om. Jag kommer aldrig att få veta hela historien om det där lilla hjärtat som dök upp och försvann in i min värld. Och det är lite skrämmande på något sätt.

Angående att de vill ha ihjäl Lars Vilks...

Efter att Jyllands-Posten i September 2005 publicerat en serie skämtteckningar med syfte att skapa lite debatt och få folk att ifrågasätta religiös fanatism så åkte ett gäng danska imamer ut på turné i arabvärlden. De blev över en natt lika kända som Jyllands-posten och Flemming Rose, mannen som tog initiativet till teckningarna.
Imamerna kastade bensin på elden och gastade till alla i den muslimska världen som ville lyssna (vilket var ganska många...) att danskarna hade kallat deras profet för både pedofil och fläskfantast. Därmed var ett dominospel igång som fram tills idag har resulterat i tiotals nedbrända byggdnader, avgången av flera högt uppsatta journalister och politiker, bland annat Sveriges utrikesminister Laila Freivalds samt över 30 mord, bland annat brändes en 17årig pojke levande.

I slutet av 2006 verkade ändå allt ha lagt sig någorlunda.

Då fick Lars Vilks en idé.


Jag vet inte med säkerhet att det förhåller sig såhär men faktum är att fullständigt okände konstnären Lars Vilks blev rikskändis ganska fort efter att han 2007 ritade en bild av profeten Muhammad som hund. Vilks försökte få flera gallerier att ställa ut hans bild men alla vägrade, tillslut publicerades den i Nerikes Allehanda. Det var inte en särskilt fin bild, den var inte rolig eller tänkvärd, men den var av Muhammed, det var Vilks noga med att påpeka trots att det kunde ha varit vilken som helst skägg- och turbanprydd man som hade klottrats på en hundkropp.

Jag tycker att hela historien från början är avskyvärd. Självklart är det till fullo de religiösa ledarna som är att skylla för det våld som allt detta har lett till. För bara några månader sedan gick danska tidningen Politiken, en av de tidningar som publicerade de första bilderna, ut och bad om ursäkt och det fick det att vända sig i magen på mig. Vidrigt är vad det är.
Det som är ännu vidrigare är när en åldrande ”konstnär” vill synas lite i rampljuset och därför utnyttjar vad som bara kan beskrivas som en katastrof för sina egna syften. Vilks kunde naturligtvis gömma sig bakom ett engagemang för yttrandefrihet och frihet för konsten samtidigt som han var i tidningarna var och varannan dag och fick pengar för att föreläsa på skolor och företag.

Ingen har ett ansvar att lyda under religiösa lagar om att en man som dog för 1400 år sedan inte får ritas av. Att stå upp för yttrandefriheten är extremt viktigt. Men jag tycker att man ska förvänta sig av alla journalister och konstnärer att göra det med lite vett och intelligens.
Men inte Lars Vilks. Han vill mest syssla med sitt skräp...

måndag 8 mars 2010

Vårtecken

Gick på bio med fina Erik och fina Amanda ikväll. Hade försökt hålla förväntningarna nere på Tim Burtons Alice i underlandet men någon typ av liten besvikelse smög sig in mot slutet ändå... Jag kan inte hjälpa att jag tycker att det känns lite synd att Burton har blivit så Disneyfierad, längtar efter att se honom från hans riktigt mörka sida igen.
Väldigt trevligt ändå och en fantastisk visuell upplevelse, såklart.

I övrigt då, inte så mycket... Jag och Erik pratar fotboll igen när vi ses, ett vårtecken är vad det är och det känns skönt.
Satt precis på tunnelbanan och tänkte på de sista timmarna som jag och Johan spenderade på Koh Samet innan vi åkte mot flygplatsen för några veckor sedan. Jag låg i vattnet och lyckades uppnå att flyta perfekt på rygg, nästan helt avslappnad. Jag låg så i säkert tio minuter med solen på bröstet, sen gick jag upp och i väntan på vår båt därifrån satt jag i en solstol och drog fingrarna i sanden med Johans argumenterande med hotellpersonalen om den tvättpåse han stulit från rummet som ett brus i bakgrunden som flöt ihop med vågorna.
Det var lite som att jag försökte kapsla in det hela och ta med det hem för att leva på det tills solen kom fram. Och även om 20timmarsresan och ankomsten till ett ovanligt grått Arlanda kan få en att glömma ganska fort så var det nog bra för mig det där.

Jaja, nu känns det i alla fall som att det snart kanske blir vår ändå. Och jag överlevde den här gången också.
Nu: sömn.





Angående feminism

Idag är det som bekant Internationella kvinnodagen. Det känns lite oklart tycker jag om det handlar om att uppmärksamma jämställdhet och förtryck eller om man ska fira kvinnor idag... Man kanske kan göra lite av varje.

Jag ville i alla fall skriva något om tjejer idag men det är svårt det. I torsdags kväll när jag satt på jobbet efter Schulman Show inspelning med bland andra Gudrun Schyman så skrev jag ett inlägg om min syn på feminism som inte kändes riktigt bra. Idag skrev jag ändå klart det och här är det i alla fall...

Jag ser mig själv som feminist vilket inte längre är ett lika laddat påstående, eller hur? Få lever längre i villfarelsen att feminister är håriga lesbiska kvinnor utan underkläder på sig. Ändå tycker jag att jag har märkt, när man pratar med olika människor från olika bakgrund om ämnet, att det finns massor av olika definitioner på vad det betyder att vara feminist.

Så här ser jag det:
En feminist är en person som ser att det finns väldigt många problem i samhället som har sin grund i eller förvärras av de könsroller som vi givits, hur vi behandlar varandra beroende på vilket kön vi har och som vill göra något åt det.

Låter lite trist och låter lite som det som de flesta säger, men ändå har de flesta ett ganska smalt perspektiv - att feminism bara skulle handla om lika lön för lika arbete och olika föräldraledighetslagar. Jag ser det inte enbart så, för mig handlar det mycket om en övergripande inställning i samhället där man behandlar varandra olika starkt grundat enbart på könstillhörighet.
En klyscha: ”Män utövar krig mot andra män, män skjuter andra män på gatorna, kvinnor gör inte dessa saker”. Det är naturligtvis en förenkling och ett orättvist påstående som insinuerar att män skulle vara onda och våldsamma av naturen. Ingen är våldsam av naturen. Ingen är av naturen en ”machoman” eller en ”feminin” kvinna.
Men män har under generation efter generation fått med modersmjölken att de ska stå upp för sig själva mot andra män, att de alltid ska vara redo att strida om tronen, att de alltid ska spela det psykologiska och fysiska spelet om vem som är flockens ledare. Samtidigt har kvinnor naturligtvis inte fått särskilt mycket alls med modersmjölken annat än just ett åtagande att själva tillhandahålla mjölken förr eller senare...
Den inställningen är roten till massor av samhällsproblem och det är inte bara männens fel. Jag ser en förändring från att vi som samhälle försökt gå mot jämställdhet, riktig jämställdhet, till att det plötsligt har blivit lite ocoolt att vara feminist. Krönikörerna tävlade för något år sedan om vem som kunde omfamna flest av de gammaldags idealen, helt plötsligt var det inte så dumt att vara hemmafru, att vara mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar var inte längre helt tabu, att stå upp och säga ”men killars rättigheter då, vad hände med dom?!” var inte längre idioti.
Kanske kom vi till en punkt där många trodde att det där jämställdhetsproblemet, det finns ju inte längre. När damfotbollen fick någon miljon i tittarsiffror och den högst uppsatta snuten var tjej och det var fullt möjligt att nästa stadsminister också kunde bli det, då kanske vi lät saken bero lite. Och så långsamt, långsamt smög det sig på igen. Hur det är med siffrorna har jag ingen aning om, tjejer tjänar säkert fortfarande mindre, det är säkerligen fortfarande mest män som är VD:ar och chefer... Poängen är att inställningen som män och kvinnor har till andra män och kvinnor aldrig förändrats märkbart och därmed var det ganska länge sedan feminismen tog något annat än myrsteg framåt.

Feminismen är en fråga som är väldigt komplicerad, något vi måste börja utveckla redan på dagis, något som fortfarande har väldigt mycket jobb framför sig även under bra förhållanden. Enligt mig är det bland det absolut viktigaste som vi som samhälle har att jobba med. Men även jag och många många andra med mig har en förmåga att glömma bort det, idag kan vi ta en dag och minnas hur långt vi egentligen inte alls har kommit.


Kritisera mig nu, vad tycker ni?

söndag 7 mars 2010

DJidiotin

Har precis vaknat för en stund sen, alldeles för tidigt men nu kan jag inte somna om fast jag är trött. Hade en mycket trevlig kväll igår, känns som att det var länge sedan jag kunde säga det men så var det, mycket trevligt.

Debaser ville väl ge igen för de dåliga kvällar jag har haft där och det var riktigt bra drag! Tänkte på en grej dock, som också debatterades häftigt igår. Vad är grejen med DJs? Igår var det nån speciell, jätteduktig, DJ som alla hade vallfärdat dit för att "se". Det var dyrare i dörren och en jävla massa folk. Och visst var han duktig, dansgolvet var fullt hela kvällen, musiken höll sig på en hög nivå (trots att sån där dansgolvsmusik inte egentligen faller mig i smaken). Det jag inte fattar är varför man står och glor på den där jäveln, varför man idoliserar och ser upp till honom? En DJ per deffinition är väl en person som spelar någon annans musik? Det är alltså någon som står där uppe och gör sitt jobb lika mycket som bartendern, han är ingen kreatör, bara en skivspelare. Han kan vara mer eller mindre bra på det, visst, men va fan?! Vad blir skillnaden (förutom lite fina övergångar) med att sätta på en playlist och trycka på "shuffle"?




Jaja. Det var trevligt i alla fall och musiken var helt ok.
Ikväll: Alice i 3D! Hå hå, så gött!

lördag 6 mars 2010

Ett brev till mitt 16åriga Jag (ert ämne)

Skulle välja ett till av era ämnen och det här nedan lockade mig lite, även om det kändes lite cheesy... Såhär blev det:


Hej.
Först och främst: Jag mår bra, jag är inte invalidiserad efter en hemsk olycka och jag sitter inte i fängelse eller så. I övrigt ska jag inte berätta för mycket, jag förstår att du är nyfiken men det skulle väl förstöra lite om du redan visste? Jag vill inte gå in på en hel Terminator-tidsrese-filosofi-utläggning här men vem vet vad som händer om jag säger åt dig att undvika den-och-den gatan på den-och-den dagen, då kanske vi hamnar i den där bilolyckan ändå...
Jag vet att du är ganska osäker på hur saker och ting ska bli, jag vet att du har en massa drömmar som känns väldigt långt bort. Vad kan jag säga om det annat än: ta det lugnt, allt löser sig. Försök att tro på dig själv lite mer bara, massor av de saker som du tror att du inte är kommer du att bli och andra är du antagligen redan. Tro mig.
En grej: ta körkort innan du flyttar hemifrån, det blir förjävla jobbigt att lyckas med det sen, ok?
Det där med sex föresten, det kommer också att lösa sig på ett bra sätt ska du se, du får din beskärda del av den varan du med och du kommer inte att vara den enda 25åriga oskulden hur mycket det än känns så nu. Och vad det gäller kärlek så vet jag att du längtar efter det också och att du kommer att fortsätta längta, men att även det kommer. Ha tålamod!
Hälsa Erik och Mathias att det blir bra för dem också och kom ihåg att de är dina bästa vänner.

Jaha. Det är svårt att komma på saker som jag vill förmedla... Jag vet hur mycket du bryr dig om folk omkring dig och vad de tycker om dig och är det något jag vill säga så är det väl att ingen av de där människorna är bättre än dig. Du är en grym kille som bara blir bättre och bättre hela tiden!

Ok. Ta det lugnt med spriten, mamma och pappa vet rätt mycket som du tror är hemligt... Använd kondom och så, fast det där har du koll på har jag för mig.
Nu ska jag ta en öl med Erik och Hanna!
Kram!
/Jesper 2010-03-06

Det var lite kul att skriva det där! Jag undrar om det är så jag skulle skriva om det gick att göra på riktigt eller om girigheten skulle ta överhanden och jag skulle skicka massa lottonummer?

Kul i alla fall! "So" hör av sig för att få sitt pris!



God Morgon




Sitter på ett tåg med Jennie. Vi ska till Norrköping och göra ett reportage om ett badrum som tydligen är värt att skicka folk till Norrköping för att rapportera om...
För ett år sedan var Jennie och jag ett par. Nu är vi inte det längre. Så var det med den saken.
Och folk verkar tycka att det är något anmärkningsvärt att vi kan göra såhär, jobba tillsammans och umgås. Jag kan förstå det men själv tycker jag ärligt talat att det känns helt naturligt.
Jaja. God morgon på er, är ni bakis? Jag tyckte det var jobbigt att masa mig upp tidigt en lördag men nu känns det bra, att åka tåg idag, det är en riktigt underbar dag!



Location:Borgaregatan,,Sverige

fredag 5 mars 2010

Ert Ämne! Ett långt jävla inlägg blev det...

Vilka härliga förslag jag fick nedan! Några lockade mig mer än andra, så klart (jag kommenterade själv där nere och förklarade varför, så slipper vi ha det här). Först och främst tänkte jag ta itu med detta om

Bekräftelsebehov

Jag har själv insett att jag har ett behov av bekräftelse och uppmärksamhet från andra, kanske inte riktigt ett BigBrother-stort sådant men det finns där hela tiden. Ja menar, till viss del, det här med bloggen, bland anledningar till att jag fortsätter med det finns väl bekräftelsebehovet där hyfsat högt upp på listan. Att få positiva kommentarer, att människor man känner och en och annan människa som man inte känner tycker att man ser bra ut eller är duktig... Och när man väl har erkänt det så får man väl också erkänna att det ibland styr vad man skriver om, vilka bilder man lägger ut. Kolla på inlägget nedan, den där nyss-vaken-rufsig-i-håret-bilden var just det, den var inte påhittad, men jag tog om den tre gånger eftersom att mina ögon såg konstiga ut på de första två...

Nåväl, för min egen del så känns det inte som att det där gör mig till en odräglig människa och jag hoppas och tror att jag också har en hel del självdistans och självironi. Jag tror att ett visst bekräftelsebehov är helt naturligt och jag tror också att människor ger andra människor komplimanger och uppmärksamhet allt för sällan. För någon vecka sedan läste jag en blogg som jag tyckte mycket om, så då hörde jag av mig och sa vad jag tyckte, för jag vet hur mycket det kan betyda att höra sånt. Och varje gång jag själv har fått en sån komplimang så är det jättehärligt. Det finns inget negativt med det.
Däremot kan ju det här gå över styr.

Jag ska inte ge mig på en kommentar om samtiden här men det är ju något sjukt med unga bloggtjejer som Foki och Kissie och allt vad de heter. Det kanske inte är deras egna behov av bekräftelse som har gjort dem så uppmärksammade men uppmärksamhet det får de... Och vad händer med en tonåring som plötsligt får allt det där? Jag har själv vänner och bekanta, kanske inte på den nivån riktigt men ändå, som sugits in i det där och utan att vara någon psykolog så finns det ofta en enkel formel: massor av uppmärksamhet och bekräftelse från andra ersätter ofta den bekräftelse du borde ge dig själv. Jag kan bara föreställa mig att människor som får all den där uppmärksamheten borde börja undra lite över vilka de egentligen är, har bilden av dem skapats utifrån dem eller tvärt om? Dessutom skapar ett beroende av den typen av uppmärksamhet också en utsatthet, du gör dig öppen för all den negativa uppmärksamhet som också självklart kommer, och den svider desto mer.
Det handlar om det där uttjatade ordet självkänsla som jag tycker är så luddigt. Man kan tänka sig att en person som jag som i många år varit en blyg människa med dåligt självförtroende skulle må bra av att få uppmärksamhet och bekräftelse, kanske är det så också, till en viss gräns och beroende på vilken typ av uppmärksamhet det är.

Mitt bekräftelsebehov kan styra mig till att göra bra saker, kan vara en sporre. Och på det sättet är det positivt. Jag försöker komma ihåg att skilja på uppmärksamhet och uppmärksamhet, att ta åt sig av det konstruktiva och att alltid minnas att jag är jag och att jag tänker som jag tänker oberoende av någon annan.

Blev det här lite rörigt? Kanske. Bra ämne i alla fall och det fick jag av signatur ”a.” maila mig om du vill ha en spotifyinvite!

God morgon

Sovmorgon idag. Väldigt skönt att sova åtta timmar efter gårdagen! Ändå trött fortfarande...


...och det kanske är dags att göra något åt håret igen.

Fredag är det i alla fall och det är skönt men tyvärr så förstörs det till stor del av att jag just mindes planerna för imorgon. Strax efter åtta ska jag sätta mig på ett tåg och åka iväg och fota ett hus. Jag hade gärna skakat rumpa och gjort stan ikväll men så lär det ju inte bli då.
Lördag får bli min kväll! Siktar på det.

torsdag 4 mars 2010

Tävling!

Kan inte blogga så mycket idag, massor att göra, Schulman Show-inspelning och klippning och sådär.
Nåväl, istället tänkte jag att jag ska vara sådär läsarinteraktiv och ha en tävling! Något som kan sporra både er och mig...

Vi gör såhär! Ni kommer på något för mig att skriva ett inlägg om, något ni vill veta om mig eller bara skulle vilja att jag tjötade lite om. Beskriv eller ge ett förslag på en rubrik. Bästa förslagen får Spotifyinvites (ge bort den till en vän om du redan har vet ja!). Vad tror ni om det? Vi får väl se om det kommer in några förslag helt enkelt... Annars blir jag ledsen och skickar Spotifyinbjudningarna till random mailadresser på rent djävulskap!

Torsdag va? Torsdag...

Idag blir det en lång, lång dag. Jag känner mig trött bara av att tänka på det. Men solen skiner och jag hittade precis ett litet minne från den där gången när jag och Johan var nere i havet tillsammans och blev fångade på en liten liten bild. Good times, good times...


Fan, nu blev det bråkigt här... En irriterad stämning ligger som ett moln över vår lilla skrivordsö. Hatar sånt, den här dagen har börjat på ett underligt sätt kan man säga.

onsdag 3 mars 2010

Sånt där som jag inte skriver om så ofta nu för tiden

Känslan på sista tiden är att jag saknar något, något viktigt. Och det där är jobbigt för det finns inte så mycket riktning på det. Jag vet att jag går runt och känner mig ytlig. jag skulle ju vilja ta fler bilder, göra fler fina saker, såna saker som jag har i huvudet men som jag så sällan får ut därifrån numera. Jag saknar den typen av frisläppt kreativitet som jag kände i kroppen när jag pluggade, det vi gjorde i skolan var kanske inte det bästa, kanske inte så bra som jag tänkte mig att det skulle bli, men vi hade inga begränsningar, bara möjligheter.

Och sen saknar jag kärlek, eller vad man nu ska säga... Jag saknar någon som det känns helt rent och varmt och osårbart och sådär fruktansvärt skrämmande med.

Och jag saknar en stad som är helt ny. Där man tar sina första steg och där man sitter på en helt vanlig bar och dricker en helt vanlig öl men ändå är fylld av spänning och sommar.

Allt det där. Kanske. Eller i alla fall något av det. Men inget av det kommer utan bieffekter och allt känns svårt.
Jag frossade i det gamla igår när jag borde ha sovit, fastnade i en två år gammal dagbok, sen i manusanteckningar och bilder från vad som känns som ett annat liv. Jag kände ingen nämnvärd nostalgi, jag kände att allt det där, det skulle jag kunna göra bättre nu, men jag gör det inte.
Det är Mars och livet står mitt emellan. Men nu när jag skriver det här så tänker jag på sommaren. Och att den kommer snart. Kanske att den kommer med allt det där jag saknar. Kanske.

Jag deppar inte ihop totalt, jag lider bara av helt vanligt vemod efter en vinter som aldrig verkar ta slut. Det kan vara en ganska skön känsla om man låter det vara det.

Sånt där som jag tycker att det är kul att pyssla med

Jag får då och då förfrågningar om att göra blogghuvuden åt folk. Och då känner man sig ju lite behövd och om personen i fråga blir nöjd så känner man sig duktig. Det roliga/irriterande med detta är att personerna som man gör detta åt är JÄVLIGT petiga med hur det ska var, minsta lilla grej ska de påpeka och vilja ändra. Och efter att man har retuscherat lite rynkor och ändrat lite typsnitt så blir alla tillslut nöjda. Det har slagit mig att jag skulle göra bussiness av detta, nu i bloggåldern. Tjäna storkovan! Sen kom jag på att det inte är någon som tjänar särskillt mycket på allt det här bloggandet... Men om någon där ute vill ha ett så är det bara att höra av sig, för kul kan det vara ändå!

Härliga Fadde!

Nu vet jag att alla redan har skrivit om detta med dörrvakten Faddes entré in i komedivärlden. Men ändå... Jag såg precis igenom Faddes uppträdande från igår kväll.

Föga förvånande är Fadde inte ett komiskt geni, det blir inte så många gapskratt och man frågar sig om publiken skrattar med Fadde eller åt honom. Men det är min poäng här, det spelar väl inte så stor roll?
Jag har läst Faddes blogg sporadiskt de senaste åren och den fullkomligt svämmar över av (ofrivillig) humor (typ det här, fantastiskt kul tycker jag!) När Fadde skriver ett långt inlägg om att han städat sitt hus och kröner det med en googlad bild på en sopkvast så är det den typen av humor som inte går att återskapa utan som bara kan uppstå när en snäll men dum gammal dörrvakt som gärna blir lurad av sin omgivning får härja fritt. Samma sak är det när Fadde går ut i tidningen och dissar hela humoreliten dagen innan, för att sedan stå där på scenen och se ut som att hans huvud stöpts i vax och sedan doppats i vaselin och stamma och inte förstå publikens reaktioner.
Det är väl humor om något? Låt honom hållas nu, vem vet vilka komiska pärlor han kan leverera om vi bara ger honom lite uppmuntrande puffar och en mick.

tisdag 2 mars 2010

"Jobbar"


Vi har ganska kul på jobbet vi...

OK GO!

Beatrice hade twittrat om den här videon med OK Go som tydligen släpptes igår. Herregud vilken fantastisk jävla video! Jag älskar den! Måste se den igen...




Det var ju föresten Ok Go som gjorde den här videon också!


kreativa killar det där, hyfsad musik också. Jag gillart'!

Hovnörderiet

Jävlar vilket flyt jag har i jobbet idag! Det är en härlig känsla när allt glider på. Jag sitter och klipper resefilm, det är riktigt roligt. Hittade ett klipp då jag filmat i en taxi, man hör producent-Johan (aka Klanpojken) pruta och nästan bli utslängd ur bilen för att tillslut ge med sig, allt över mindre än 10 svenska kronor. Väldigt roligt!
För att göra en sån där programledaraktig övergång så är det ju lustigt det där, hur man beter sig olika om man är hemma i Sverige eller utomlands och det får mig att tänka på det som jag och Erik diskuterade igår innan bion, detta med fascinationen för kungar och drottningar och sånt. Så fort svenskar lämnar landet så blir de rojalister och berättar stolt att vi minsann har både slott och kung och drottning, har ni tänkt på det?
Hur som helst, i sommar ska alltså Vickan gifta sig med sin fjant och hela världen håller andan. Kvällstidningarna spekulerar i om vilka som ska bli bjudna (Kanske Hillary! vrålar en av dem, det vore ju stort!), kyrkan städas i hörnen med tops, lantisar i folkdräkt och influgna hov-freaks bokar upp hotellrummen... Nu låter jag kanske lite negativ men jag har inget emot det, kör på bara! Ska man lägga pengar på dumheter så kan det ju i alla fall vara dumheter som folk blir glada av. Det vi diskuterade, och enades i oförstånd om, var vart allt detta intresse kommer ifrån. Vem bryr sig? - Många uppenbarligen. Så varför?

Är det någon typ av hobby/nörderi jag inte kan haja så är det detta. Att vara intresserad av hov och kungar och prinsessor och det som de gör. För visst är det på en helt annan nivå än bara vanlig kändisdyrkan? Vad är det som gör det så fängslande? Att det är perfekt kanske, drömmen om det perfekta, vackra, dyra, händelselösa livet. Att inte behöva fundera på så mycket mer än lite välgörenhetsjobb och utanför vilken strand man ska parkera sin yacht över sommaren.

Men jag förstår ändå inte. Brad Pitt och Angelina Jolie gör filmer som vi ser på bio, Lady Gaga gör någon typ av musik, att det skrivs och läses om dem kan jag på nåt sätt greppa, men varifrån får kungahusnördarna sitt intresse?
En gåta för mig är vad det är.

På bio

Dålig bloggdag igår.. Jag känner att jag kommit in i en svacka. Däremot tycker jag att det är jättekul med twitter, jag twittrar som en dåre! Konstigt, konstigt.
Men igår gick jag ut ur min håla och fick lite glöd på elden, träffade Erik och fikade på en biograf och gick på bio på en annan. De har ju nämligen väldigt gott te på Victoria (det röda, prova den skiten!) men det är inte alltid man är sugen på att se tre timmar långa biografier om franska 1800-talspoeter. Vi gick till medis och såg ”I love you Phillip Morris”, det visade sig vara en helt ok film med en vidrig publik. Jävla sportlovsungar!
30 talet killar som alla köpt biljetten för att de tycker att Jim Carrey är så jävla rolig och som sen sitter och brölar och skruvar på sig under alla känslosamma scener.
Lite irriterande.
Jag minns när jag såg ”Little miss sunshine”, det var samma sak. Alla kände igen Steve Carell från the Office och när filmen började (Carell spelar alltså världens kanske sorgligaste karaktär i början av den där filmen, han har precis misslyckats med ett självmordsförsök...) då skrattar alla. Trots att ingenting är roligt. För att de är inställda på det.
Eller när jag såg ”Barnhemmet” (El orfanato) och tjejen bredvid mig utbrister under förtexterna: ”Nej! Säg inte att filmen inte är på Engelska! Det sa dom inget om!”. Jag antar att hon bara valde den som såg häftigast ut på affischen...
Jag blir i alla fall irriterad på sånt, är det lite snobbigt av mig kanske? Så är det i alla fall.

måndag 1 mars 2010

Bla bla bla. Den här dagen har inte varit jättespännande hittills...

Har spenderat förmiddagen med att flytta hela kontoret ungefär tio meter. Detta för att vi ville ha fönster utåt istället för inåt mot centrumet här i Globen... Naturligtvis blev det käbblande och mild irritation över hur man skulle sitta. Alla vill ha den perfekta platsen in mot väggen etc. Det kom ned på ”jag har jobbat här längre än du!”-nivå tills vi tillslut kom överens och nu är vi flyttade. Känns lite skönt, alltid bra att byta miljö ibland och rensa och städa, nu känns det nytt och fräscht det här.





Använder en bild från Johans blogg för att visa hur vi sitter för jag orkar inte ta en egen. Jag är där till höger, kul va?


Nåväl, det är måndag och det känns faktiskt helt ok. Är väldigt sugen på Coca Cola. Återkommer med en uppdatering om hur det utvecklar sig...