Sånt där som jag inte skriver om så ofta nu för tiden

Känslan på sista tiden är att jag saknar något, något viktigt. Och det där är jobbigt för det finns inte så mycket riktning på det. Jag vet att jag går runt och känner mig ytlig. jag skulle ju vilja ta fler bilder, göra fler fina saker, såna saker som jag har i huvudet men som jag så sällan får ut därifrån numera. Jag saknar den typen av frisläppt kreativitet som jag kände i kroppen när jag pluggade, det vi gjorde i skolan var kanske inte det bästa, kanske inte så bra som jag tänkte mig att det skulle bli, men vi hade inga begränsningar, bara möjligheter.

Och sen saknar jag kärlek, eller vad man nu ska säga... Jag saknar någon som det känns helt rent och varmt och osårbart och sådär fruktansvärt skrämmande med.

Och jag saknar en stad som är helt ny. Där man tar sina första steg och där man sitter på en helt vanlig bar och dricker en helt vanlig öl men ändå är fylld av spänning och sommar.

Allt det där. Kanske. Eller i alla fall något av det. Men inget av det kommer utan bieffekter och allt känns svårt.
Jag frossade i det gamla igår när jag borde ha sovit, fastnade i en två år gammal dagbok, sen i manusanteckningar och bilder från vad som känns som ett annat liv. Jag kände ingen nämnvärd nostalgi, jag kände att allt det där, det skulle jag kunna göra bättre nu, men jag gör det inte.
Det är Mars och livet står mitt emellan. Men nu när jag skriver det här så tänker jag på sommaren. Och att den kommer snart. Kanske att den kommer med allt det där jag saknar. Kanske.

Jag deppar inte ihop totalt, jag lider bara av helt vanligt vemod efter en vinter som aldrig verkar ta slut. Det kan vara en ganska skön känsla om man låter det vara det.