Vårkänslor

En riktig liten jävel till dag. Var tvungen att spendera större delen av den i innerstaden och jag tycker inte om innerstaden. Inte alls.
Men nu. Nu...
Jag mår så jävla bra av någon anledning (tre glas vin. Kanske). Jag åt en bättre middag med mamma och pratade om tjejer och släktingar och allt sånt som jag pratar med mamma om. Hon är så fin. Fast just nu känns det som att alla är så fina och så härliga och jag är på Tranan och till och med det känns härligt och fräscht.
Vårkänslor.
Det är vad det är.
Och jag vet att jag skrev, någon gång i höstas, att det där med vårkänslor var en myt och att man borde prata om höstkänslor istället. Att hösten är en naturlig årstid att bli kär.
Fast jag förstår nu att det här inte handlar om att bli kär alls, det här är mest lättnad över en oövervinnelig vinter som man äntligen vunnit över och årets första dag då man inte frusit rumpan av sig i sin skinjacka.

Dessutom är det något speciellt med våren. Det är minnen från vårar och somrar som gått, jag har massor av såna minnen, härliga minnen. Jag har inte många härliga minnen från vintern.
Lite deppigt att man är så årstidsstyrd men så är det väl, i det här landet. Vi är soldyrkare ända in i själen just för att vi får så lite av det.
För lite mindre än ett år sedan så åkte jag och mina två bästa vänner ut i landet just på vårens första helg, eller vad som kändes som vårens första helg.
Och vi bastade och vi drack och vi sjöng och allt kändes så jävla möjligt då. Det är det som är den är tiden, de här veckorna, då allting vänder. Det är en tid som innehåller så mycket förhoppningar och löften. Kanske är det den absolut bästa tiden på året.