Angående feminism

Idag är det som bekant Internationella kvinnodagen. Det känns lite oklart tycker jag om det handlar om att uppmärksamma jämställdhet och förtryck eller om man ska fira kvinnor idag... Man kanske kan göra lite av varje.

Jag ville i alla fall skriva något om tjejer idag men det är svårt det. I torsdags kväll när jag satt på jobbet efter Schulman Show inspelning med bland andra Gudrun Schyman så skrev jag ett inlägg om min syn på feminism som inte kändes riktigt bra. Idag skrev jag ändå klart det och här är det i alla fall...

Jag ser mig själv som feminist vilket inte längre är ett lika laddat påstående, eller hur? Få lever längre i villfarelsen att feminister är håriga lesbiska kvinnor utan underkläder på sig. Ändå tycker jag att jag har märkt, när man pratar med olika människor från olika bakgrund om ämnet, att det finns massor av olika definitioner på vad det betyder att vara feminist.

Så här ser jag det:
En feminist är en person som ser att det finns väldigt många problem i samhället som har sin grund i eller förvärras av de könsroller som vi givits, hur vi behandlar varandra beroende på vilket kön vi har och som vill göra något åt det.

Låter lite trist och låter lite som det som de flesta säger, men ändå har de flesta ett ganska smalt perspektiv - att feminism bara skulle handla om lika lön för lika arbete och olika föräldraledighetslagar. Jag ser det inte enbart så, för mig handlar det mycket om en övergripande inställning i samhället där man behandlar varandra olika starkt grundat enbart på könstillhörighet.
En klyscha: ”Män utövar krig mot andra män, män skjuter andra män på gatorna, kvinnor gör inte dessa saker”. Det är naturligtvis en förenkling och ett orättvist påstående som insinuerar att män skulle vara onda och våldsamma av naturen. Ingen är våldsam av naturen. Ingen är av naturen en ”machoman” eller en ”feminin” kvinna.
Men män har under generation efter generation fått med modersmjölken att de ska stå upp för sig själva mot andra män, att de alltid ska vara redo att strida om tronen, att de alltid ska spela det psykologiska och fysiska spelet om vem som är flockens ledare. Samtidigt har kvinnor naturligtvis inte fått särskilt mycket alls med modersmjölken annat än just ett åtagande att själva tillhandahålla mjölken förr eller senare...
Den inställningen är roten till massor av samhällsproblem och det är inte bara männens fel. Jag ser en förändring från att vi som samhälle försökt gå mot jämställdhet, riktig jämställdhet, till att det plötsligt har blivit lite ocoolt att vara feminist. Krönikörerna tävlade för något år sedan om vem som kunde omfamna flest av de gammaldags idealen, helt plötsligt var det inte så dumt att vara hemmafru, att vara mot kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar var inte längre helt tabu, att stå upp och säga ”men killars rättigheter då, vad hände med dom?!” var inte längre idioti.
Kanske kom vi till en punkt där många trodde att det där jämställdhetsproblemet, det finns ju inte längre. När damfotbollen fick någon miljon i tittarsiffror och den högst uppsatta snuten var tjej och det var fullt möjligt att nästa stadsminister också kunde bli det, då kanske vi lät saken bero lite. Och så långsamt, långsamt smög det sig på igen. Hur det är med siffrorna har jag ingen aning om, tjejer tjänar säkert fortfarande mindre, det är säkerligen fortfarande mest män som är VD:ar och chefer... Poängen är att inställningen som män och kvinnor har till andra män och kvinnor aldrig förändrats märkbart och därmed var det ganska länge sedan feminismen tog något annat än myrsteg framåt.

Feminismen är en fråga som är väldigt komplicerad, något vi måste börja utveckla redan på dagis, något som fortfarande har väldigt mycket jobb framför sig även under bra förhållanden. Enligt mig är det bland det absolut viktigaste som vi som samhälle har att jobba med. Men även jag och många många andra med mig har en förmåga att glömma bort det, idag kan vi ta en dag och minnas hur långt vi egentligen inte alls har kommit.


Kritisera mig nu, vad tycker ni?