Angående höstens första dag (idag)

Och så var det slut alltihop. Allt det roliga. Slut.
Jag har spenderat en månad med rotlöst flängande. Först ställa in alla sina saker i en ny lägenhet och åka iväg utomlands två dagar senare. Sen mellanlanda en natt och så iväg till Gotland och sen festival. Och i slutändan ligger jag här med huvudvärk och ryggvärk i ett kaos av kartonger och sopsäckar med något mer än en smula ångest. Var det allt? Det gick ju så fort, är det redan slut?

Inte så konstigt kanske att man har ångest på höstens första dag. Och ingen bör lura sig själv något annat, höstens första dag är precis vad det är idag, jag funderar på att inte ens gå upp ur sängen och möta blåsten jag hör utanför fönstret, den låter kall.
Men det är klart, det finns ju möjligheter med detta. Min höst är öppen, allt kan hända med den, med mig. Det är så klart läskigt och obehagligt och det kan göra mig illamående ibland, men det är en smula spännande också när jag är på det humöret. Och jag vet hur jag är på hösten. Då kan jag brinna som starkast, om jag får chansen till det. Då kan jag skapa det bästa, vara som kärast och göra saker som jag aldrig gjort förut. Och det ska jag också göra!

Men för tillfället: något mer än en smula ångest här i min säng. Men vad göra? Det är naturligt. Det är vad det är och jag försöker ta till mig det och njuta av det på mitt eget sätt.