Igår...

Hade en relativt trevlig kväll igår. Började den med utebio i Rålis, det hela handlade väl mest om ett par tusen människor som satt i gräset och låtsades som att de inte frös, intalande sig själva att det fan inte är höst ännu. Ändå trevligt, såg ”Milk”, har sett den förut men den är värd att se om, inte minst för Sean Penn, det kan vara en av de mest fantastiska rollprestationer jag någonsin sett en skådespelare göra.
Hur som helst, filmen tog slut och vi åkte till söder och lyckades hamna på två skitställen i rad: Arken och Imperiet. Det blir så lätt så när det var som igår, alla ganska trötta, alla väldigt obeslutsamma, ingen vill vara den som går hem först och varje förslag är det någon som har något emot. Så man har en vän på Arken och låter det ta beslutet åt en. Och sedan skulle vi vidare och kom fram till det som en handfull andra människor i samma situation kommer fram till varje kväll: Imperiet har öppet till tre men tar inget inträde! Imperiet är således alltid en samling snåla människor som egentligen bara vill sitta och supa hårt (vilket man tycker att de väl lika gärna kunde göra hemma). De spelar jättehög, jättedålig musik och allt är väldigt rött, men ändå: inget inträde!

På Imperiet träffade jag en riktigt gammal vän, vi snackar lågstadie-gammal. Han var alltid med på högstadiet och ett tag efter det, vi har varit med om en hel del han och jag, när vi var sjutton år åkte vi till Kreta och söp tillsammans i en vecka, så som sjuttonåringar gör.
Det var roligt att träffa honom, jag blev jätteglad. Vi snackade minnen ett bra tag och det var mycket trevligt. Men man inser ju ganska fort att saker förändrats mer än vad man tror, jag insåg hur mycket jag själv har förändrats. Jag frågade om han hade tjej och det hade han, henne var han nöjd med ”så länge maten står på bordet”. Han jobbar i byggsvängen, tjänar säkert tre gånger så mycket som jag gör, dricker öl väldigt snabbt och när jag kramade om honom istället för att ta hans utsträckta hand så dunkade han mig demonstrativt hårt i ryggen.
Det kändes sorgligt.
Inte för att jag ser ned på honom eller tycker mig vara bättre, verkligen inte, jag tror att han är nöjd med sitt liv och det är ju bra. Utan för att jag insåg hur gamla vi har blivit, hur mycket tid som faktiskt har gått sedan vi var sjutton år. På något sätt känns det sorgligt för det kommer aldrig att komma tillbaka, det är borta nu och det vi gjorde då får vi inga tillfällen att göra igen. Fast va fan, ibland, oftast, så sög det ju ändå ganska ordentligt att vara sjutton år gammal…