Mest lite tågsvammel

Sitter på tåget. Det är inte jätteroligt. Alla omkring oss verkar ha hakat upp sig på att klaga på hur varmt det är här i vagnen. Och dessutom är det jävligt varmt.
Annars gillar jag att åka tåg, det är trevligt. Jag tycker om att det går så fort och jag tycker om att lyssna på musik och titta ut genom fönstret och låta tankarna glida iväg lite.

Igår tog jag en öl med ett trevligt gäng på någon av uteserveringarna på Medborgarplatsen, och när de andra hade gått fanns jag och Zuzanne kvar och vi pratade om förhållanden. Vi pratade om våra ex och vi pratade om dramatik. De där situationerna som de flesta har genomlevt som blir så överdrivet dramatiska. När det gråts och skriks och man säger de där sakerna som är så klyschiga men som är det enda som funkar just då.
Jag har upplevt en del sånt ändå, det är inte så roligt. Mest kanske för att man, när man är mitt i det, känner sig så otroligt fjantig. Jag har stått där med tårarna i ögonen sägandes saker som "Det är inte dig det är fel på, det är jag" och nästan varit på väg att börja skratta för att det känns så otroligt krystat/konstlat/överdramatiskt. Och samtidigt hamnar man där igen, när det väl ska skrikas och gråtas.
Kanske är det en anledning till att jag varit singel ett bra tag nu. Jag vill inte se den sidan av mig och inte av någon annan heller.
Samtidigt finns det faktiskt en del av mig som saknar dramatiken i att försöka hålla ihop ett förhållande. Det får en att känna sig levande...

Men jag vet inte hörni. Ibland tänker jag på allt sånt här och känner bara att jag inte vill vara med, att det sista jag vill är att spela alla spelen och leta och ligga och leta igen.
Men det kanske beror på vart man landar i slutändan antar jag, vem man tillslut hittar, eller om man kanske inte hittar någon alls...
Det är ju faktiskt ändå lite spännande att inte ha någon aning om det än.