Angående Håkan Hellström

Jag halvsprang genom Slottsskogen, hade varit hos min kusin Fanny i majorna och ätit och druckit och glömt bort tiden. Nu var vi på väg till samma scen som 25000 andra och vi zick-zackade oss fram och fick arga blickar från de få som inte förstod varför vi hade så bråttom.
Tillslut, femtio meter från scenen, folkmassan framför oss är massiv…
Jag har aldig varit det största fanet av Håkan Hellströms musik, den har inte fångat mig helt alla gånger. Men hans energi, hans glöd, jag har alltid varit imponerad av den. Och i lördags fortplantade sig den energin till 25000 kroppar och gick som vågor genom ett hav av människor, lyssnande på låtar som funnits hos oss i tio år och som påverkat oss alla, kanske mer än vad vi trodde. Och jag kan ju de där texterna, har dem någonstans djupt i mitt hjärta och hör dem ibland eka mot något som kan vara mitt eget, eftersom att jag också varit sjutton år, eftersom att jag också varit full och trött och längtat efter någon.

Och jag stod bredvid Fanny och hennes kille Johan när det började. Vi sjöng oss igenom ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” vi dansade, vi hoppade, vi hade våra händer högt uppsträckta mot himlen. Så började ”En vän med en bil” och Fanny vände sig mot Johan och de kysstes, de hade någonstans att göra av all kärlek som strömmade ut från scenen framför oss, det var väldigt vackert. Själv vände jag mig bort mot scenen igen och kände mina ögon tåras och mina händer skaka, jag är osäker på exakt varför.
I slutändan har jag aldrig varit så närvarande eller känt så på en spelning förut, det var fantastiskt och jag kände att jag ville berätta om det här. Så var det.