Tillbaka i Sverige

Jag är på fast mark igen. Hemma i Stockholm men åkte direkt för att jobba. Jag hade alls ingen lust men var såklart tvungen. Det fanns såklart något som skulle bli klart och som jag var tvungen att sitta här och göra. Jag ska inte klaga, egentligen är det inte så synd om mig. I mitt huvud planerar jag min helg. Det är sommarens sista tänker jag. Och jag menar inte att det på måndag kommer att vara tio grader och hagel utan mest att det här, Way out West, blir sommarens sista grej, den sista planerade sommaraktiviteten. Sorgligt? Nja. Någonting i mig tycker kanske det men samtidigt har jag känt på mig ett tag nu att den här helgen kommer att bli fantastisk. Något att minnas.
Jag satt på bussen och lyssnade på The National och frågade mig själv hur den inte skulle kunna bli det.
Jag bytte till Mumford & sons och frågade mig det igen.
Dessutom faller allt på plats på ett sånt där sätt som tyder på att det kommer att bli bra.

Så då är det konstigt att jag känner mig jävligt deppig idag... Det kan ha att göra med att jag var tvungen att åka hit till jobbet, eller att jag är trött efter en vecka då jag gått upp sju varje morgon (har ingen brådska att bli småbarnsförälder, tycker alldeles för mycket om att sova...). Det finns säkert en anledning, men jag kan inte riktigt se den just nu.
Behöver en cigg.
Ska gå ut och ta en.
Ler i alla fall åt bilden nedan. Kan det vara den härligaste jag har tagit? Fåren hade rymt och kom springande mot oss på stranden. Min brorson mötte dem skrikandes med spaden i högsta hugg. Han är förjävla skön ibland...
Och med det säger jag god natt.