Back to the good life

Igår spisades bio, samt soppa och öl med min goda vän Zuzanne. Vi såg en testvisning av Sound of Noise som jag starkt rekommenderar att ni filmnördar kollar in på filmfestivalen och att ni andra kollar in när den har premiär efter jul för det var något så ovanligt som en riktigt unik filmupplevelse! Filmen fick en fyra i betyg. Soppan fick också en fyra och ölen en trea (det drog ned betyget lite att jag beställde en flasköl för 70 kronor bara för att upptäcka när jag skulle ta den första härliga klunken att den var alldeles avslagen, besvikelsen i det! Jag fick en ny sen, efter lite klagande…)

Och det var trevligt att umgås med Zuzanne, som vanligt. Vi är ungefär lika bra på att klaga hon och jag så det funkar rätt så bra. Zuzanne gnällde, bland mycket annat gnäll, på att hon partajat lite för intensivt på sista tiden. Jag gnällde, bland mycket annat gnäll, på att jag har blivit en tråkig jävel…
Jag har märkt det med mig själv, jag har blivit lite för gnällig de senaste veckorna, lite trött och gammal. Hela tanken att gå ut på lokal, axel mot axel med alla hemska människor, lyssna på dålig musik och dricka jättedyr öl, det har inte lockat. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är med mig, för att vara helt allvarlig nu, jag tror att det handlar en smula om självförtroende, en känsla av att jag just nu kanske inte riktigt skulle passa så bra in på prålig nattklubb. Jag kan nästan se framför mig hur jag står där och nervöst håller takten med foten och suger på en stor stark, funderades på hur tidigt det är ok att gå hem utan att vara en tönt.
Men det är ju inte jag? Så har jag väl inte varit på många, många år väl? Varför har jag fått för mig att jag är så nu då? Det hela är väldigt underligt…

Vad detta leder till är att jag nästan blir provocerad av redogörelser för roliga och vilda kvällar, jag tar dem nästan som en förolämpning och något i mig vill nästan börja moralpredika om det hemska med rusmedel och om den våldsamma atmosfär som råda på modern danslokal. Nästan.
Något överdriven är måhända den här redogörelsen, jag har inte precis suttit hemma och gråtrunkat lördag kväll de senaste veckorna (inte alla lördagar i alla fall), känslan bottnar snarare i en revanschlusta, och revanschlusta är lusta som jag uppskattar, så jag uppviglar den en smula och kommer fram till slutsatsen att jag kanske utan att skämmas borde överdriva lite granna i helgen?
Ja. Kanske.