söndag 21 november 2010

Söndag - hej ångest!

Idag är jag trött. Vaknade med huvudvärk och var sådär hungrig som man kan bli dagen efter en sån där kväll som igår. Och vad kan man skriva om utekvällar? Inte så mycket kanske, jag var på bra humör, det var bra musik, jag dansade och dansade, det var bara riktigt bra.
Idag rör jag mig långsamt och ligger väldigt stilla i soffan och tittar på filmer, det var en mörk dag idag va? Jag vaknade vid tolv och då verkade det som att det redan var mörkt, dunkelt. Det kändes ganska skönt, idag kunde det få vara ruskigt och mörkt och kallt och jag kunde få sitta i min värme och njuta av den.

Mörkret kanske påverkade mitt filmval lite, jag har bara sett ångestfilmer idag. Jag vet inte varför men jag har skjutit upp att se Jesper Ganslandts Apan väldigt länge, idag såg jag den. Den var bra. Speciell. Och ångestladdad. För den som inte har sett den så kan man sammanfatta den med att den handlar om en man som gjort något hemskt. Man får inte se det hända, man har bara en aning om varför han har gjort det eller hur. Det är en inblick i hur man kan tänka sig timmarna efter att någon har slängt bort sitt liv totalt och förstört hela sin värld. Jag tycker att det var fascinerande och extremt obehagligt och nu kan jag inte sluta tänka på det.
Ni vet den där känslan av att man har ett lik i garderoben? Som när man var barn och hade gjort något dumt i skolan, och man gick hem och åt middag och man visste att en lärare antagligen skulle ringa till ens föräldrar under kvällen. Så man satt där och visste att man borde säga det själv, lägga fram det och kanske få det att låta lite bättre, vara vuxen och erkänna. Men så gjorde man inte det, istället tittade man på TV utan att egentligen se, bara väntade på att telefonen skulle ringa.
Det är bara ett exempel på den känslan, skulden, och egentligen är det ju ingenting, men jag har starka minnen av sån ångest, det kunde vara en otroligt stark känsla. Apan är den ångesten i en timme och tjugo minuter. Fast på riktigt. På det värsta sätt som man kan tänka sig.
Jag fick ordentligt ont i magen av den här filmen, det är svårt att inte tänka sig in i vad jag själv skulle göra, vad som skulle hända, hur man skulle tänka...

Inte den bästa filmen att se idag kanske. Men filmer som får en att verkligen känna något, oavsett om det är glädje eller sorgsenhet eller ångest är ovanliga och bra filmer.

Nu ska jag äta något fett och se något som jag kan skratta lite åt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar