Drömmen om den perfekta indiefilmtjejen

Efter att igår kväll ha gått på bio med några arbetskamrater och sett filmen Igelkotten började jag fundera på filmfenomen och karaktärer som går igen. Detta är sånt jag tycker är intressant, och nu kan vi slå fast att detta blir något av ett nördinlägg, så vet ni det på förhand…
I detta fall handlade det om ganska många klyschor och typiska karaktärer, vilket gjorde Igelkotten till en ganska bra men också ganska ospännande och inte särskilt överraskande film.

Bland annat hade vi den hemlighetsfulle, avvikande nykomlingen som struntar i reglerna i den stela parisiska överklassvärlden och lockar ut den på ytan hårda gamla portvakterskan från hennes skal varpå kärlek uppstår, det känns igen ganska bra. I huvudrollen dessutom en elvaårig flicka som pratar flytande japanska, är smartare än alla vuxna omkring henne och målar fantastiska konstverk på väggarna i sitt rum (och planerar att begå självmord på sin tolfte födelsedag, såklart). Lite orealistiskt, men jag kan förstå lockelsen för filmskapare att låta barn (sårbara, små, normalt sett ganska korkade) framföra ens djupa funderingar (jämför Fredrik Wenzels Man tänker sitt med elvaårige Sebastian som citerar Thoreau filmen igenom…)

I dessa funderingar gick jag. Och så av en slump läste jag idag ett inlägg som Moa Lundqvist skrivit på Rikets sal, en guide för dig som vill förvandla ditt liv till en amerikansk indiefilm. Och det vill vi ju alla. I början av inlägget påminde hon mig om en annan klassisk filmföreteelse som jag läst om tidigare, The manic pixie dream girls.
Namnet myntades i en krönika om Cameron Crowes Elizabethtown, en film som jag inte har sett men tycker verkar vara alldeles i särklass sliskigt amerikanskt romcomig. The manic pixie dream girl är i grund och botten en utstuderad drömkvinna, hon är extremt vacker men verkar inte riktigt vara medveten om det själv, hon klär sig i färgglada roliga små outfits och hon har små fyndiga svar på det mesta samt en del egensinniga men charmiga hobbies, hon är något av en tomboy.
Med den beskrivningen kunde hon passa in på ganska många karaktärer... Men det som gör henne till den hon är är att hon bara existerar för någon annans skull. Så vitt tittaren beträffar så har hon antagligen gått runt där i sin småstad, hängandes på den lokala kliniken med sina charmiga hundar och en cd-spelare full av låtar med The Shins i hela sitt liv, väntades på att en manodepressiv ung man ska kliva in så att hon kan få existera för hans skull istället (Natalie Portman, Garden State). Hon träffar den unge mannen och lotsar honom försiktigt genom hans manliga kval mot slutet då hon såklart är där för att tacka ja till hans inbjudan att leva lyckligt i alla deras dar.



Jag har ändå alltid älskat MPDGn, hon är ju faktiskt designad för att man ska göra det. Hon är en kvinna som omedelbart blir förälskad i en, även om hon till en början döljer det väl, och det spelar ingen roll hur vidrigt du beter dig eller hur trasig du är som person, hon är där för att ta hand om dig och i slutändan ge dig ett liv fyllt av benvärmare, mopeder och popmusik. En tonårsdröm förkroppsligad i en vuxen kvinna.

Många exempel finns, som tur är, på kvinnliga karaktärer i kärlekshistorier som är annorlunda, Kate Winslets Clementine i Eternal sunshine of the spotless mind beskrivs som en anti-MPDG ibland, men jag funderar på om det finns några Manic pixie dream boys? Jag har letat runt efter någon med svar och jag har rannsakat mitt minne, Moa skriver att Michael Cerra får ta på sig den kronan och jag har lite svårt att hålla med då jag just sett Nick & Norah's infinite playlist samt Scott Pilgrim vs. The world, två filmer med sin beskärda del MPDGs och en utstuderat ängslig liten Cerra som ändå får hångla på slutet.
Men kanske är Juno det bästa exemplet. Styrkan med den filmen var kanske att den marginaliserade de manliga karaktärerna så mycket. Filmen handlar om Juno och hennes resa, Cerras karaktär finns där vid sidan och även om han inte har den självklara självsäkerheten eller makten som en MPDG har så väntar han tålmodigt på kärleken och hjälper till där han kan, tillslut får det sittas på verandan och spelas folkmusik tillsammans och så var alla lyckliga.


För att komma fram till något i detta inlägg så vill jag mest mena att The manic pixie dream girl är en fantastisk karaktär, tyvärr har hon problemet att hon ständigt måste göra samma saker på film. I boken Breakfast at tiffany's skrevs en av de första och bästa MPDGs in i litteraturhistorien, men styrkan med Holly Golightly, och en av anledningarna till att jag älskade boken, var att hon aldrig bands ned, i slutet var hon borta som den virvelvind hon var och man lämnades med känslan att hon varit ett omöjligt, ouppnåeligt väsen som aldrig skulle tillåta sig själv att kontrolleras. I filmen däremot får hon inta rollen som den perfekta MPDGn och det hela slutar med en kärleksfull omfamning som sig bör... Det skulle ha varit trevligt att se den riktiga versionen, och en Manic pixie dream girl som har en egen vilja.