Fler svamliga spekulationer om relationer

Idag läser jag ett stort reportage om otrohet i DN. Det är inte en särskilt bra artikel, där finns en faktaruta om att komma över otrohet där det står saker som ”efter ett tag kan det nog hjälpa om du släpper det här med otroheten och börjar lita på din partner igen”, att vi inte har tänkt på det förut…
Men intressant är det ändå, hälften av alla relationer får någon gång uppleva otrohet, med ett hyfsat stort mörkertal så kan man räkna med att ganska så många knullar runt helt enkelt. Nu teoretiseras det såklart en massa om varför det är såhär, varför läser man bara i tidningarna om män som ligger runt och varför kan vi inte nöja oss med det vi har?
Artikeln är intressant på det sättet, det påpekas att våra ideal för relationer skapats av den kristna kyrkan för bara några hundra år sedan, och att relationer inte hann vara mer än några år på den tiden hur som helst, man gifte sig vid femton och dog vid trettio…
Själv har jag varit otrogen en gång och det blev slutet på ett långt förhållande. Jag har aldrig egentligen frågat mig själv varför jag gjorde så, det känns inte riktigt som att jag hade ett val i situationen. Det kan ju låta konstigt, det förstår jag, men i det fallet hade jag levt ganska länge i en icke fungerande relation som jag uppenbarligen inte var förmögen att avsluta på annat sätt. Ett väldigt fegt sätt att göra slut på, absolut, och jag försvarar det inte, men det fanns i alla fall en väldigt klar anledning till varför det hände.

Men nu till min poäng (typ), jag vet inte om folk kan hålla med mig men personligen känner jag mig ganska ofta, mer och mer, främmande inför detta med tvåsamhet och trohet. Samtidigt kan jag vara en ganska svartsjuk människa, tvådelat således, förvirrat… Det jag menar är att när jag funderar på det så tycker jag inte att det känns självklart att man ska leva större delen av sitt liv i någon slags bunden relation, en del av mig skulle vilja omfamna ett hippie-kollektiv-tänk där det inte finns några gränser, bara kärlek. En annan del av mig, den större delen, skulle nog inte klara av att leva så, för om jag blir kär så vill jag inte dela den personen, då skulle jag kräkas av tanken på att den personen var med någon annan.
Jag tror hur som helst att det finns fler människor som åtminstone ifrågasätter detta nu för tiden, och det känns ändå lite befriande att tänka att det inte måste vara på ett visst sätt. Kanske skulle de flesta relationer tjäna på att avdramatiseras en smula... Eller inte, jag vet inte, jag bara lägger fram det som en idé här.

Kanske slutar det någon dag med att jag har villa och ungar och hela den grejen ändå, och då är väl inte det så illa alls. Men just nu tycker jag i alla fall att det är intressant och värt att fundera på.