Val, val, val...

För att då sammanfatta namnutvärderingen så tycker jag att, om vi nu ska prata i block, vänstern har högst knäppighets/rolighetsfaktor, i alla fall om vi räknar in de mindre vänsterpartierna. De nationalistiska partierna hamnar också högt i denna utvärtdering. Baserat enbart på roliga namn så skulle jag nog ha väldigt svårt att avgöra vad jag skulle rösta på… Kanske då att jag får tillåta mig att tala allvar en liten stund.

Så. Jag har tragglat mig igenom varenda parti som ställer upp i Riksdagsvalet i år, har jag glömt något så är jag säker på att det inte var något särskillt viktigt… Det var roligt, även om ingen orkar läsa allt som jag skrev i dessa sjukt långa inlägg så gav det mig en chans att faktiskt få ett hum om något mer än bara våra riksdagspartier. Jag är måttligt imponerad av alternativen som finns därute kan man väl säga, trots att jag fått känslan att många har hjärtat på rätt ställe och blivit imponerad av hur mycket och hårt folk jobbar på det här trots en fyra procents-spärr som många gånger måste te sig oöverkommelig.
Jag röstade på Feministiskt initiativ igår och jag skrev om hur lättad jag var, det var kortvarigt… Ganska snart började jag fundera intensivt, gjorde jag verkligen rätt här? Så jag funderade på allt jag har läst om alla partier de senaste dagarna, jag satte mig igen och läste igenom vallöften och partiprogram och det finns en känsla som stannade med mig. Det behövs ett maktskifte. Det får inte bli fyra år till. Jag har en starkare känsla för vad jag inte vill rösta på än vad jag vill rösta på, och kanske är det typiskt.
Debatten har varit intensiv om huruvida en röst på F! är en bortkastad röst och det är en debatt där båda sidor har sunda argument, rösta taktik eller rösta med hjärtat? Men jag tror mig ha insett ikväll att om jag ändrar min röst så handlar det inte om att taktikrösta, det handlar om att ta ansvar. Jag känner starkt just nu att det här landet skulle må extremt dåligt av fyra år till med Alliansen, att det här kan bli ett val vi måste förklara för våra barn en dag.
Dessutom har jag funderat på jämställdhet, den fråga som jag tycker är så extremt viktig för det här samhället, och jag har kommit fram till att den ligger hos mig och hos alla mer än den kan ligga i händerna på en politiker. Vi kan prata om lika löner och jämt delad föräldraförsäkring men det har egentligen aldrig varit det jag tycker varit det riktigt viktiga. Det viktiga är hur vi behandlar och ser på varandra, och det är däri jag tror att äkta jämställdhet skulle kunna förändra samhället i grunden, på nästan alla plan.
Just nu, i det här valet, kanske det får handla om att bara återinföra mänskligheten och omtanken i vårt styre… Jag har ännu inte bestämt mig, jag velar än… Det blir en nervös dag det här…