Can we all just get along?

Jag är lite snurrig just nu, uppe i min egen lilla värld. Jobbet är ok, men jobbigt. Sånt är livet. Söndagsångesten igår var ovanligt hård, kanske att jag drack för mycket i helgen. I fredags var jag glad för att träffa min vän som jag inte hade sett på ett tag, i lördags var jag nervös för att jag skulle på en fest hemma hos mitt ex och träffa alla gamla spöken… Så det blev som det blev, och jag hade trevligt, men söndagen kommer alltid krypande och tar en på sängen.
Vissa dagar, vissa dagar… Vissa dagar är tunga.
Men det är vissa dagar det, såna dagar som man ska leva med också och försöka känna sig lite extra levande på. För det här blir ju alldeles för deppigt för att någon ska orka med det på en måndagskväll, varken jag eller någon annan.
Låt oss prata om något annat.

Mycket snack om valet i helgen också, fortfarande, det har lagt sig på en trevligt puttrig nivå för vissa, andra är fortfarande eld och lågor. Jag läste om alla demonstrationerna runt om i landet mot kandidaterna från SD och ND som tagit sig in i kommuner och landsting.
Och då, av någon anledning, så kom jag att tänka på en dokumentär som jag såg för ett par år sedan om Rodney King, vet ni vem det är? För att göra en lång historia kort så var han en småtjyv på permis från ett fängelsestraff för rån som blev tagen bakom ratten, full som en lärka, i Los Angeles för 18 år sedan. Poliserna spöade som brukligt var skiten ur stackars Rodney helt utan att tänka på att någon kunde stå i ett fönster med en videokamera (detta var innan iPhones och youtube så poliserna var lite mer oförsiktiga). Hur som helst, videon hamnade på nyheterna och den svarta befolkningen i Los Angeles blev rätt så sura.
Dock inte alls lika sura som de blev några veckor senare när en extremt färglös jury friade konstaplarna från brott, då gick de ut på gatorna och startade de största kravallerna i Amerikansk historia vilket resulterade i över 50 döda och skador för över en miljard dollars…
Tänk er nu att ni är Rodney King och att detta redan har pågått i tre dagar, flera människor har dött, Militären har precis gått in i stan och alla som är på gatorna efter att solen går ned blir gripna, på grund av något som hände dig.
Nu ska du för första gången gå ut och säga något om allt detta, och TV-publik över hela världen väntar på att höra vad.
Känn pressen.

Om ni vill se en massa 90-talsfrillor och dålig grafik först så kolla gärna på hela, annars kan ni hoppa ungefär 7 minuter in.

Är inte det här ganska fantastiskt. Stackars Rodney känner sig antagligen arg, skyldig, ledsen och jättenervös, allt på samma gång, och tillslut är det enda som finns kvar samma frustration som jag tror att många vettiga människor känner när sånt här händer, som jag känner en smula av nu när det är så jäkla mycket snack om rasism. Va fan, kan vi inte bara komma överens någon gång?!
Det är lätt att säga att det är cheesy och förenklande men det är ganska fint också och ganska sant.