Manligheten

Jag läste ett inlägg på en blogg som heter ”Glitterfittorna” igår. Bra namn får man säga… I alla fall, det var ett bra inlägg om manlighet och mansroll och pappor och sånt. Jag tyckte att det var intressant att läsa om det där ur en tjejs perspektiv, det gör man inte så ofta. För mig känns det som en viktig grej, ett stort problem, ett problem som inte riktigt tas på allvar tycker jag. Blogginlägget länkade till ett annat som länkade till en artikel som länkade till en krönika och så har man hamnat i ett träsk av olika (eller inte så olika) åsikter om män, det verkar vara en ganska het fråga just nu, och det är positivt tycker jag.
Själva föräldradelen är mig lite främmande, sexiga pappor och barnuppfostran och alla de åsikter som framförs om detta av alla hela tiden är inget jag tänker lägga mig i särskilt mycket. Jag håller med dem som säger att man inte ska ha en för kraftig åsikt i frågan innan man själv fått ett barn och försökt hålla ihop en familj. Många gånger kan jag tycka att den delen av jämställdhetsdebatten tar orimligt stor plats… Men hur som helst: manlighet.
Det där är något som jag har brottats med och funderat på sedan mina tonår, inte så mycket har berättats eller förklarats för mig om det när jag växt upp. Där har funnits normer och beteenden att efterfölja, att känna sig tvingad eller lockad att leva upp till, men inget varför. Varför killarna lät mer, spottade mer, drack mer. Varför vi drog tjejerna i håret och rörde väldigt mycket vid varandras rumpor när vi umgicks. Jag tycker mig många gånger se ett samhälle som förväntar sig att vuxna män ska vara allt på en gång utan att först ha förklarat för dem hur det ska gå till, eller spekulerat i varför vi är som vi är.

Om man googlar "Manlighet"...

Få böcker har förändrat mitt liv men Stephan Mendel-Enks lilla reportagebok ”Med uppenbar känsla för stil” på 128 sidor från 2004 gjorde det. Där var en bok som inte alltid träffade mig eller kändes relevant med den tio år äldre Mendel-Enks perspektiv, men det var en bok som ställde frågor som jag aldrig hade hört ställas förut. Kanske fanns sådant där ute redan innan, men bland allt jag hade hört och sett om könsförtryck, våld, ojämlikhet och machobeteende hade väldigt lite av det haft att göra med varför män gör så, och ännu mindre om varför män gör sånt mot andra män. Eller mot sig själva.
I världens jämlikaste land är det många män som tror på jämställdhet mellan könen, lika lön, rättvist behandlande och sånt som många av oss fått sedan vi var små och ser som självklarheter, åtminstone i teorin. Men vad de männen tycker om och hur de behandlar andra män är inte lika självklart. Inte heller hur de ser på sig själva, om de kan tillåta sig att visa sig svaga eller otillräckliga. Jag vet att jag själv har brottats med sådant i mina dagar och trots att jag många gånger mått dåligt och haft jobbiga perioder i mitt liv så har tanken på att till exempel prata med en psykolog aldrig känts särskilt nära.

Och sen har vi problemet med skulden, för det känns lite fel att skriva om det här. Och om man tittar på de spaltmil som skrivs om jämställdhet så handlar inte mycket om hur manssamhället påverkar just män, kanske känns det inte lika viktigt.
Jag läste en mycket bra krönika i Expressen av Anders Kilander om manlig depression och det manliga föraktet av svaghet, jag funderar på att länka till den på Facebook men tvekar, killars problem? Killars känslor? Får man bry sig om det? Är man inte då bara en av alla antifeministiska män ala Pär Ström som tror sig kontra jämställdhetsdebatten med att fråga sig vem som funderar på killars rättigheter egentligen och som påstår att alla feminister hatar män?
Men sen inser jag att den känslan är precis vad Kilander skriver om, man kan vara hur mycket feminist man vill, det där inpräntade mantrat finns kvar som kille: inte vara svag, aldrig ha några problem, aldrig vara ett offer.

Unni Drougge har skrivit ett svar till krönikan där hon inte egentligen verkar ha så mycket att säga, förutom att det minsann finns snälla killar också och ”Snälla killar får minsann också tjejer”, och det är ju sant. ”Snälla” killar ska knappast ses som offer på det sättet. Men problemet är inte framför allt hur killar betraktas, eller åtrås, av kvinnor utan hur de betraktas av män och sig själva. Jag har träffat en del tjejer i mina dar trots att jag inte på något sätt är ett ”bad ass”, som Drougge skriver, trots att många av dem säkert skulle ha slagit mig i armbrytning och trots att jag har en blogg där jag hyfsat ofta skriver om mina känslor. Faktum är att jag generellt sätt känner mig mer bekväm bland kvinnor, har betydligt lättare att slappna av i deras sällskap.
Jag är en av de många killar som inte enkelt kan glida in i och förhålla mig till den mer eller mindre tydliga tuppfäktning som ofrånkomligt uppstår när män träffar varandra, vare det under en fikarast på ett kontor eller utanför en fotbollsarena och som finner det beteendet obehagligt.
Resultaten varierar, människor har dött för den där tuppfäktningen, men ytterligt fler tror jag helt enkelt aldrig når sin potential som människor därför att de blockerar vänskap, tvingar sig att hålla känslor inne och, medvetet eller omedvetet, går genom hela livet med masken som vi kallar manlighet ständigt limmad över ansiktet.

Det finns massor att säga om det här som ni märker… Det får vara bra så för den här gången.
Vad tycker ni?