Socialiteten

Igår somnade jag alldeles för sent, efter midnatt! Ja, jag har blivit lite av en äldre herre nu, komplett med krämpor och klagomål. Jag går och lägger sig runt halv tolv normalt, funderar en stund på nakna bröst och annat sånt som man tänker på när man försöker sova och sedan faller jag i dvala och får mina sex timmars sömn. Men alltså inte igår. Jag fastnade lite läsandes gamla blogginlägg på min blogg och sedan på Eriks och plötsligt var klockan halv ett!
Nåväl, Erik skrev igår ett bra inlägg om knäppa gubbar, vilket ju är hans nisch, men inlägget inleddes med en liten anekdot om hur tafatt Erik kan vara i sociala sammanhang:

”Med lite betänketid har jag möjligheten att konversera i alla fall hjälpligt med främmande människor men när de dyker upp från ingenstans och överraskar mig har jag en tendens att agera något tafatt och fumligt. Än värre blir det om jag dessutom blir upprörd eller liknande då jag i regel kommer på en bra comeback-line klockan fyra på morgonen (efter en natts vakande av och ann) dagen därpå.”

Det där fick mig dels att fundera på hur man ser på sig själv och hur andra ser på en, jag har nog alltid tänkt på Erik som riktigt socialt kompetent, bättre på sånt än jag själv. Men han kanske inte ser det så.
Och sen på mig själv, hur bra jag är på sånt. Det är ju svårt att avgöra det där själv men jag tror och hoppas att jag inte låter som en stammande idiot om någon kommer fram och vill prata med mig… Jag har i alla fall aldrig varit en sån människa som själv kan göra sådär, att bara gå fram och börja konversera med totala främlingar (i onyktert tillstånd, absolut, men det räknas inte va?). Men jag tror att det är något jag har blivit bättre på med åren, det där med att våga, även om det sitter långt inne.

Jag minns en gång när jag pluggade. En tjej från någon skådespelarkurs på vår skola deltog i något projekt vi höll på med, jag tyckte att hon var söt, jag tyckte att vi hade flörtat lite, kanske. Men i alla fall så bestämde jag mig den gången för att bara prova, bara hänga ut sig själv totalt och fråga om hon ville, typ, ta en fika, eller vad jag nu hade tänkt säga… Jag hade redan bestämt mig, jag hade redan tänkt ”vad är det värsta som kan hända?” och funnit att det nog inte kunde bli så farligt. Så i slutet av dagen var jag iväg och lämnade tillbaka utrustning, vi var klara och skulle jag ta min chans så skulle det behöva vara då, så jag skyndade mig tillbaka till mina vänner men när jag kom dit var hon borta.
Jag blev inte lättad, jag blev irriterad, jag var ju så uppumpad, redo. Jag beklagade mig för en klasskamrat som blev en smula frågande ”Jo, men det var nog bra att du slapp det tror jag, hon är ihop med en kille i hennes klass som vi också ska jobba med...”
Så, det hade kanske blivit obekvämt ändå, det hade kanske blivit pinsamt och jobbigt och allt sånt. Men jag ångrar nog ändå att jag inte fick chansen att försöka, och ta den där pinsamheten. Jag tror att det hade varit värt det på något sätt.