Text och foton och så

Jag satte mig vid min gamla dator ikväll och läste en massa texter som jag har sparade där, jag har skrivit allt möjligt som ligger och skrotar där, manus, noveller, gamla blogginlägg och dagboksinlägg. Det är sällan jag tar mig tid att skriva lite mer närgånget om mig själv men jag gjorde det ikväll, det var ganska trevligt och ganska behövligt och det blev ganska många sidor. Ni får inte läsa allt, något ska man väl spara till enbart sig själv väl? Det slutade såhär i alla fall:

Jaha. Det får vara det för den här gången. Att skriva och läsa de här texterna på datorn är som att sitta i en tidsmaskin, jag funderar på om jag kan minnas hur jag mådde när jag skrev sist, om jag kommer att minnas hur jag mår nu när jag möjligen skriver om ett halvår igen. Jag borde väl skriva oftare egentligen… Men mest funderar jag på hur livet kommer att vara då, nästa år eller året efter det. Kommer jag att vara ensam fortfarande? Kommer mitt mörker att vara mörkare eller kommer jag inte att minnas då att det någonsin funnits? Kommer jag att vara nöjd med mitt liv då? Kommer jag ens att leva?

Jag har drömmar och jag har hopp, det har jag, alltid. Ikväll klättrade jag upp på en höjd över den här förorten precis vid solnedgången och de tio minuterna av klättring kändes som en triumf när jag kom upp, jag kunde inte själv avgöra om tårarna i mina ögon berodde på vinden eller inte. Det var skönt. Så vill jag känna oftare.
Nog nu.