När notan kommer...

Vid lunch igår hade jag och några kollegor en liten diskurs och Johan skrev om detta igår upptäcker jag nu så då är det väl bäst att jag försvarar min ståndpunkt lite. Det handlar alltså om detta dejtande och ätande och drickande och vem som ska betala för kalaset, mannen eller kvinnan, eller ska man dela? Och vad gör man om man är av samma kön? Sitter man bara där och stirrar oförstående på varandra då? Frågor frågor... Som ni hör så är det här en härlig liten soppa av konventioner och ”tradition” och roller att spela.
Det jag fick erfara igår var att om man nu skulle protestera en smula mot att det är mannen som givetvis ska hosta upp degen så är man naturligtvis snål. En snåljåp. Kan vi bara försöka bortse från det eller? Det här har inte med det att göra och jag blir så jävla trött på såna ”argument”.
Det jag tycker är att jämlikhet måste gå åt alla håll (jag kan bli ganska trött på tjejer som är feminister fram tills dess att det blir dyrare för dem hos frissan...) och att det är ett typiskt, kanske det mest typiska, exemplet som finns på den syn på könen som är skadlig för samhället. För någonstans bottnar ju detta i att mannen måste betala för middagen eftersom att kvinnan inte får lika mycket lön och därför inte har råd. Det är att underställa henne helt faktiskt och konkret. Vissa ansåg när vi pratade om detta att det är att överanalysera det hela men det tycker inte jag.

Ok, så jag erkänner att detta är en smula mer komplicerat än så. Det är aldrig lätt att veta vad den andra personen utgår från kommer hända när notan kommer. Jag skulle själv vara nervös för att förolämpa en tjej genom att dra upp mitt kort och på det sättet ställa mig över henne. Dasha skrattade åt detta och sa att hon snarare skulle bli förolämpad av det motsatta. Snårigt. Det är en anledning till att jag inte gillar matdejten och aldrig går på den... Men om man nu pratar teoretiskt så tycker jag att det är självklart att dela, speciellt om man ses för första gången. Varför skulle en tjej på det sättet vilja underkasta sig och sätta sig i en skuldposition, för på ett eller annat sätt är det faktiskt det som händer.
Alla de anmärkningar om ”ridderlighet” och att ”bli omhändertagen” som dessutom poppade upp från olika håll igår tycker jag inte att jag alls kan eller bör argumentera emot. De är bara en del av en förlegad bild av män och kvinnor som tyvärr vägrar dö, det hoppas jag att de flesta håller med om.

Någon kommenterade hos Johan att kvinnor ju faktiskt procentuellt tjänar mindre än män fortfarande, att det väl i så fall är helt legitimt att killarna ska betala. Det argumentet är väl att använda feminismen mot sig självt? Men i sak håller jag med. Och däri ligger problemet. För det är ingen som har lust att gå igenom inkomster det första man gör när man träffar någon, och det är ingen som överhuvudtaget vill ha med den där diskussionen om notan att göra egentligen. Vad jag tycker i slutändan då? Om detta är ett problem på en dejt, om man i slutändan inte kan lösa det på ett vettigt sätt utan att lägga skuld på någon, om man inte bara kan lösa en vanlig ekonomisk situation som en vuxen tänkande människa, då kanske det inte var en särskilt bra dejt va?