Pojkar och flickor för länge sedan

Det finns mycket att skriva om idag. Läste precis i Beas blogg (http://dumbstruck.blogg.se Kan inte länka från min telefon...) om ett annat blogginlägg: http://ohdance.blogspot.com/2010/06/varfor-jag-tror-att-jag-kanske-inte.html
Jag inser att detta blir ganska förvirrat. Men oavsett om ni läser inläggen ovan eller inte så kom jag att tänka på min egen högstadietid och liknande händelser. Jag tänkte berätta om en sån.

Jag var inte en kille som sprang upp till tjejerna och drog dem i håret eller nöp dem i brösten eller gjorde ännu värre saker, som i texten jag länkade till ovan. Att jag inte gjorde det handlade nog mest om att jag var blyg och inte vågade. Det fanns andra som gjorde sånt och jag befann mig inärheten. Jag skrattade med de andra och ibland önskade jag att jag vågade vara killen som daskade någon i rumpan för en gångs skull.
Vi var ett stort gäng. Det fanns tjejer runt omkring oss. Som genom magi fick de alla sin speciella status. Några var Osårbara, vem skulle drömma om att tafsa på henne? Andra var det mer ok med, de gillade det ju, de tyckte ju att det var roligt med uppmärksamheten, de var som en av grabbarna. Fast det sa vi aldrig, det bara var så. När någon sprang fram och klämde henne på brösten så visste alla att det var "på skoj" och hon slog efter honom men alla visste att hon tyckte att det var ok. Det utgick vi ifrån...

Jag satt på en sten i en skog nära vår skola och visste inte vad jag skulle göra. Vi gick kanske i sjuan. Vi hade kanske rast. Den där tjejen brottades med två av mina vänner, de skrattade allihop. De hade gjort det till ett spel, att försöka ta på henne medan hon avvärjde sig. Men det brukade aldrig gå så långt. Nu låg de på marken och hon kunde inte springa iväg som hon brukade. Hon skrattade fortfarande lite, "Hjälp mig, Jesper!" sa hon och jag skrattade tillbaka, visste fortfarande inte vad jag skulle göra. Det fanns ett allvar i hennes röst som inte hade funnits där innan. Leendet såg inte alls äkta ut. Jag förstod inte och jag vände mig åt ett annat håll.
Jag skämdes. Inte för att jag inte hjälpte henne utan för att jag inte vågade vara en del av den där leken. Och jag förbannande mig själv för att jag inte bara kunde säga såna saker och göra såna saker som killarna som låg där med henne på marken.
Så satt jag och tänkte när allt plötsligt blev väldigt tyst och stilla. Tjejen reste på sig, stod stilla en stund med tårarna rinnande på kinderna. Sedan gick hon med snabba steg mot skolan.

Vi pratade inte om det. Vi förstod inte. Plötsligt blev det bara väldigt tydligt att allt inte var en lek. Jag fantiserade senare om att jag hade hjälpt tjejen när hon bad mig, slitit bort mina vänner, varit en hjälte. Men så var det inte. Ingen skuld lades på någon. Ingen bad om ursäkt.
Så var det.
Man kan prata länge om hur det var då och hur det är nu men det ska jag inte göra. Jag ville bara berätta den här historien efter att ha läst den ovan. Och jag ville säga att den stunden i skogen, den blicken jag fick den dagen, det är något som finns med mig ganska ofta. Det är något som har fastnat.