Blablabla...

På bröllopsfesten igår skulle det hållas tal såklart. Jag skulle göra det. Jag hade bestämt mig för det och jag har sällan varit så nervös... Jag vet inte riktigt varför, jag har spelar teater inför hundratals människor men aldrig känt samma nervositet då. Jag pratade med någon om det där sen, efteråt, som sa att det väl är skillnad på att spela en roll och att stå där som sig själv och tala från hjärtat. Så är det såklart.
Jag smög i alla fall iväg under fördrinken. Satte mig och skrev stödord. Tränade framför spegeln på rummet. Och sen var det bara att sitta där och höra tal efter tal och plågsamt vänta på sin tur.

I alla fall så gick det ganska bra. Jag fick ur mig det jag ville få ur mig på ett hyfsat sätt. Några, ganska många faktiskt, kom fram sen och sa att de tyckte att det var fint, någon hade gråtit till och med.
Jag vet inte riktigt varför men det där var viktigt för mig. Det var viktigt att jag gjorde det. Att jag vågade och att jag faktiskt sa precis det jag ville säga utan att linda in det, utan att bry mig om vad någon annan skulle tycka. Och det kändes jävligt bra att det då också blev uppskattat. För man vill ju väldigt gärna att det ska vara så, att saker blir bra när man låter dem vara okonstlade och när man lägger ned något av sig själv i dem.
Så jag var lite stolt över mig själv igår faktiskt, och det är ingen dum känsla.

Allt är annars så rörigt just nu. Imorgon åker jag och Johan till Paris, det blir andra gången jag bara packar om väskan och spenderar en natt hemma innan jag ger mig av igen. Imorgon är det dessutom min 25:e födelsedag och hur det känns vet jag inte riktigt, men på något sätt har jag nog ändå lite ångest för det där...

Jaja.
Paris blir nog bra.