Teater och våld

Man kan väl inte säga annat än att förra inlägget var en smula publikfriande... Men jag behövde lite pepp, tack för det!
Ikväll har jag filmat en teaterföreställning, den som jag skrev om i helgen. Min mamma och pappa var med och grundade den där teaterföreningen en gång i tiden, det är snart trettio år sedan... Det är mysigt med sånt, såna platser som på nåt sätt aldrig förändras. Det är samma stämning uppe vid cirkustältet som teatern spelas i som jag minns att det var när jag var med första gången för över 15 år sedan.
Och det är något unikt och ovanligt med en grupp på 100 människor i alla olika åldrar som gör något ganska stort tillsammans utan att en enda av dem kräver mer än den där stämningen tillbaka.
Jaja.
Gå och se det om ni har vägarna förbi Enskede, här kan ni kolla: www.enskedespelet.com.

Min far skjutsade hem mig och berättade en historia som på något sätt summerar mycket av det jag har i mig som kommer från honom.
Han hade upptäckt att banderollen för ovan nämnda teaterförening som han hängt upp över Nynäsvägen inte längre satt där. Istället var där reklam för en närliggande MC-butik. Pappa gick dit för att byta några ord med ägaren...
Och här hade den historien kunnat ta en våldsam vändning om pappa var lagd åt det hållet, ägaren var allt annat än ångerfull, skamsen eller timid när han anklagades och som jag förstod det så hotade han far min med stryk. Pappa sa precis vad han tyckte och gick därifrån istället med knutten gastandes och hyttandes med näven bakom. Jag tyckte att det hela lät obehagligt och kanske skulle jag själv inte ens ha gått dit. Jag anar att pappa också tyckte att det var ganska obehagligt. Det är där jag tror att vi är lika vi två. Våld på det där sättet är mig jävligt främmande, jag tycker att det känns... Konstigt. Konstigt att någon skulle agera så, att hota och försöka skrämmas, är det inte sjukt på något sätt?
Jag tänker en hel del på det där, jag kommer nog aldrig att förstå mig på sådana män riktigt tror jag...