Jag hamnar i mina mönster. Jag gör saker med gott uppsåt, oftast. Jag intalar mig att jag aldrig har för avsikt att göra någon illa. Ändå tänker jag nästan alltid på mig själv, funderar inte alltid på vilka konsekvenser saker jag gör får för andra människor...
Nu fattar ni inte vad jag skriver om och om det här var något som ingen utom jag skulle läsa så kanske jag skulle vara lite mindre kryptisk.
Låt mig ställa två scenarion mot varandra här: Man träffar människor, man umgås med dem, man ligger med varandra, kanske lagar man mat, ser en hyrvideo... Man kallar det för att dejta, typ.
Så om man gör allt det där i nån vecka, och sen helt plötsligt slutar höra av sig, då är man ett svin eller hur?
Men om man fortsätter, och man träffas så länge att det oundvikligen, alltid, kommer en punkt där man måste bestämma, då man måste ta ett beslut. För sådana är reglerna... Då måste man veta hur man vill ha det, eller hur? Och om man inte vet det, om man bara följer med och tycker att allt är ganska trevligt, då är man också ett svin, eller hur?
En vän sa att han aldrig, aldrig någonsin, har träffat en tjej två gånger om han inte omedelbart har känt sig ”kär”. De ringer. Han svarar inte. Livet går vidare. Och först tänkte jag att det var ju inte så snällt av honom, det där. Sen tänkte jag att det ju måste blockera för honom, hur ska han någonsin kunna träffa någon?
Och sen, lite senare, tänkte jag att det kanske var det bästa ändå...
Hans sätt var ändå väldigt ärligt. Han intalade aldrig sig själv något annat än att om det inte fanns ett omedelbart sting av något... Speciellt, då skulle det antagligen inte komma nåt sånt senare heller.
Så man kanske ska hålla sig borta, skydda sig själv, skydda andra. Fast det verkar jag inte klara av.
Men allt detta har ju förutsättningen att målet är att vara i ett par i slutändan, att laga frukost på sängen och åka på semestrar tillsammans. För sådana är reglerna. Så det spelar ingen roll hur många som i processen blir ledsna, hur mycket skuld man känner på vägen, hur många sömnlösa nätter som kommer ut av det. Inte så länge man spelar efter reglerna och hamnar där man ska i slutet.
Eller?
Förvirringen är stor idag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Genom feber och snorpapper kom jag fram till detta när jag läser ditt inlägg: Går man bara på magkänslan och lyssnar på den så löser det sig. Man vet ju innerst inne. Sen är man väl bra på att snacka bort magkänslan med logik och sans. Eller? Ja, du har rätt. Förvirrande. /a.
SvaraRaderajaha här har du börjat dejta helt plötsligt!!
SvaraRaderaSå länge man är ärlig mot sig själv och den andra personen i fråga är man väl inget svin. Ibland vet man inte vad man vill och då hänger man bara med, men man kan ju inte veta om den andra faktiskt inte heller vet vad han/hon vill och också bara hänger med... det gör en inte till något svin tycker jag. Och vem kan vara säker på något när man inte känner varandra?
SvaraRaderaOm man däremot ex säger att man ska ringa, men vet att man inte kommer göra det, då är man inte schysst. Bättre att låta bli att säga något.
Det är förvirrande och svårt, tror det är svårt att undvika att bli sårad och att såra en del gånger på vägen. Förhoppningsvis hittar man sin kärlek in the end.
E det bara jag lr är det dig man skymtar väldigt snabbt på Glamouramas inspelning från Ellegalan ? :P (jag har ett otroligt öga för detaljer) :P
SvaraRadera