Stolt Svensk

Jag kan inte säga mig vara särskilt mycket av en nationalist. Jag identifierar mig inte stolt som ”svensk” i många sammanhang.
Men i vissa.

Idag när jag kom till jobbet kollade jag på Charlotte Kallas målgång och sen på prisceremonin. Och när de tystar ned musiken och säger hennes namn med fransk brytning och hon kliver upp på prispallen och de spelar nationalsången och hissar flaggan... Då får jag en klump i magen. Ståpäls på armarna.
Det har nog lika mycket att göra med att man känner med henne som person som att man känner för någon slags framgång som nation, att stå där verkar vara så stort, så få förunnat...



Sen går jag in på Aftonbladet och ser en annan nyhet som lite, lite ger samma känsla. Them Crooked Vultures är klara för Peace & Love i sommar. En supergrupp. Tre rockhjältar som inte har något kvar att bevisa alls. Två av mina stora hjältar, Dave Grohl och Josh Homme. Och de kommer till sverige, gör en spelning här, inte mer.
Jag blir alltid lite impad av sånt, fast då känner man sig ju lite dum. George Clooney-effekten som bevisades för några veckor sedan, ”en superstjärna i vårt lilla land!”, är ju inte så klädsam.

Men ändå, impad. Och jag ska göra mitt bästa för att stå framför den scenen i Borlänge i sommar.