Fixa fixa fixa

Är i städ- och fixartagen idag, jag illustrerar alltså detta genom att hålla i en hammare på bilden ovan. Kan vara det töntigaste jag har tagit i fotoväg, det bjuder jag på!

Mitt problem såna här dagar när det ska städas och fixas är att jag alltid blir disstraherad. Jag är mitt uppe i att torka damm när jag ser att skafferiet är jävligt rörigt och så spenderar jag en halvtimme med att organisera det tills det är perfekt. Och det är ju bra att man gör såna grejer i och för sig men sen märker man att klockan är sex och att man inte har börjat dammsuga ännu, men skafferiet är i alla fall kliniskt och böckerna i hyllorna alfabetiserade!
Jag är konstigt med det där...

Ikväll vet jag inte vad jag ska hitta på riktigt. Mathias kommer hit och groggar till en början, det blir nog bra...
Ingen som har en rolig fest som behöver två lagom packade 24åriga killar?

Lagom

Jaha. Jag hamnade visst på Stockholmspriset ändå, hur nu det gick till. Det hela var en kavalkad av konstiga mössor, pälsar, omotiverade VIP-armband, gratis vodka, sotade ögon, B-kändisar och frisyrer som bärarna kommer att se tillbaka på med skam inom ett år.
Jag kändis-spotade Anna Odell, det summerar det hela kan jag känna...
Trevligt var det ändå för jag stod och pratade med Amanda hela kvällen och henne har jag inte sett på ett tag.

Lagom. Det var lagom...

Afterwork

När alla andra har gått hem (förutom Johan som sitter där borta och jobbar, partypoopern) då kan man spela sin musik och öppna sin öl och lägga upp sina fötter. Hade jag varit en av de coola barnen så hade jag kanske varit på väg till det där Stockholmspriset nu, men jag har det ganska bra här för tillfället faktiskt.

Fredagskänslan

Erik smsade idag och skrev att han älskar mig. Helt utan ironi eller någon grabbig barskhet. Jag älskar honom också. Och sen ringde Mathias och lovade att fixa säsong fem av Lost till mig.
Fan vilka goa vänner jag har!

Det var nog bara det för tillfället egentligen. Men det är inte så lite det! Såna saker kan göra en hel dag och nu tror jag att det kommer att bli en grym helg! Jag har varit och köpt mig några öl, jag har gjort upp planer, jag har glatt tackat ja till att barnvakta på söndag (försöker skapa mig en trend med familjeaktigt och lugnt beteende på söndagar) och det känns bra.
Vill spela fredagsmusik! Vill spela sånt som jag tycker om att sätta på när jag kommer hem på fredagar och blandar mig den där drinken och tar av mig skjortan och sätter mig i fönstret (det är försommar i den här fantasin) och tittar ut och röker min helgcigg och dricker min helgdrink. Typ det här:

Rymdknull?

Jag och Johan pratar om rymden. En diskussion vi haft förut, rymden - the final frontier! Och då specifikt vad folk har gjort i rymden genom åren. Det där är ju en kittlande tanke tycker jag, har någon varit packad i rymden någon gång? Alla de där ryska kosmonauterna, visst måste det ha smugit sig in lite vodka på MIR någon gång? Och onani, det väcker ju många frågor, ensam på en rymdstation i ett halvår, är det inte oundvikligt? Och då kommer ju självklart en del följdfrågor upp om hur det där löser sig med viktlöshet och allt, utan att gå in på detaljer så tänker jag ju främst på män här och hur det hela så att säga ”tar slut”...
Och så då den stora frågan: Har någon någonsin haft samlag i rymden?! Mycket talar ju emot att det skulle hänt (förutom de uppenbara problemen med våldsamma juck, om folk tror att det är jobbigt att försöka få till det på en flygplanstoalett så kan man ju tänka sig planeringen och försiktigheten som måste vidtas utan gravitation!), för det första har ingen väl någonsin sagt att de har gjort det, vilket ju känns som en grej som man skulle vilja skryta åtminstone en smula med att ha varit först med. Och Johan påpekar att NASA säkert har kameror på de där Astronauterna 24/7 och att det därmed skulle bli lite pinsamt och kanske inte heller är helt förenligt med mission protocol.

Så jag utgår från att det aldrig har hänt.

Detta borde väl bli den stora grejen när rymdresorna börjar säljas privat? Vem blir först med att charma en flygvärdinna? Jag väntar med spänning på den nyheten.

Våren är här!

Nu är det över. Nu är det fin vinter istället. Snäll vinter. Jag tror på det...
Föresten, är det bara jag eller ser molnet där uppe ut som en pratbubbla?! Eller möjligen en hockeyklubba...
Hade jag vart av det slaget människa som hela tiden tror att världen kretsar runt dem så hade jag trott att Gud försökte säga mig något. Kanske är han besviken på förlusten mot Slovakien, jag kan aldrig vara 100 procent säker på att det inte finns någon Gud men om det gör det så är jag ganska jävla säker på att han är en hockeykille...
Var det att häda? Antar att det beror på om man gillar hockey eller inte.

Skratta!

Det är sällan man brister ut i skratt åt något som man inte hade förväntat sig skulle vara så roligt. Det gjorde jag igår. Det här klippet skulle ha varit med i Schulman Show men det var en darling som vi fick avrätta tyvärr. Jag tycker att det är helt fantastiskt.



Man kan bara hoppas att Micke Leijnegard visste precis vad han gjorde i det den här sekvensen. Settmans blick när han vandrar iväg genom studion, den där vad-i-helvete-hände-nu-blicken, den är helt obetalbar!

Tvättstugehelvetet

Idag får man lön och det är något att vara glad för!
Gårdagen var ju som bekant lite motig, den kulminerade i att jag skulle smygtvätta sent i tvättstugan eftersom att den är bokad fram till sommaren (även de där 06.00 - 09.00 passen som jag uppfattar som ett hån mot alla som är under 70). Jag smög runt där och gjorde mitt med lite rädsla för att bli upptäckt av någon galen granne. När jag väl skulle hämta tvätten var det i triumf jag kom till stugan med mina påsar, jag hade lurat systemet, så kändes det. Det var då jag upptäckte att de jävlarna stänger av strömmen vid tio. Jag hade gått i en fälla. En björnsax för ungdomar som tror att de kan tvätta mitt i natten hur som helst.
Min tvätt hade hunnit torka i ungefär tio minuter och jag fick spendera en hel del tid och kreativitet på att hitta ställen i min lägenhet att hänga den på (hela badkarskanten hemma randas av strumpor just nu).

Och det var kronan på verket som var gårdagen.

Men idag har jag en bra känsla faktiskt! Ny dag, nya möjligheter! Trots att byxorna jag har på mig fortfarande är lite fuktiga och frös till is i väntan på tvärbanan för en stund sedan...

Mest ingenting

Oj, vilken dag det här har varit! Jag mår ganska bra just nu för att
jag har den där känslan av att jag har varit sjukt produktiv idag. Jag
har fått en jävla massa gjort, det är ju skönt att känna så i slutet
av dagen.

Däremot känner jag mig lite tom vad gäller blogginspiration. Alla har
precis gått hem förutom jag och jag lutade mig precis tillbaka, tog en
chokladboll som Anna Anka hostat på under Schulman Show inspelningen i
eftermiddag och funderade på vad jag ville göra. Vad jag är sugen på,
vad jag känner för. Oftast har jag ju någon liten tanke i huvudet om
vad som vore en härlig aktivitet just nu men idag känner jag mig
märkligt tom.

Jag har inget att säga. Jag vill inte gå ut i kylan. Jag vill inte
vara kvar här. Jag vill inte sitta hemma hela kvällen men har inget
annat förslag...

Nej, lite deppigt är vad det är.

Att ta en fjäder, göra sig en höna och sen försöka slakta den om och om igen...

På 1000apor körde vi ett otal youtubeklipp i olika listor till allmän förnöjelse. Vissa var roliga, andra var inte så roliga. Ett av våra och andras favoriter var det där klippet med unga David som är hög, kommer ni ihåg det? Det säger ju sig självt att det är kul. Knark + barn = roligt, det tycker jag känns självklart.

Här är det om ni har glömt:


Jag såg det igen för några dagar sedan och småskrattade lite, framförallt åt allt runt omkring detta... Klippet har alltså fått ungefär en fantasiljon visningar och som alla ansvarstagande fäder har Davids pappa bestämt sig för att har man så många youtubevisningar så måste det väl ändå gå att klämma lite deg ur det. Sagt och gjort startade han så en websida där han säljer t-shirtar och klistermärken med lite hallucinationsaktiga tryck föreställande hans egen son på hans första tripp och så tar han 20 dollars a pop för dessa.

Dessutom kände Davids pappa att det fanns ett starkt allmänt behov av en helsidesartikel om det två minuter långa youtubeklippet som han spelat in med sin mobilkamera, skriven av honom själv såklart.

Jag vet inte om det är sorgligt eller roligt eller både och men det säger något om kändisskap och uppmärksamhetstörstande nu för tiden, gör det inte?

Svaren på era frågor!

Jag har hamnat i statistikträsket igen och anslutit den här bloggen till googleanalytics för att se hur många ni är som läser (ni är väl en handfull sköna människor ungefär).

En rolig funktion är att man kan se vad folk har googlat på som ledde dem hit till min blogg! Här är resultaten för helgen:

Vad ska man dra för slutsats av det? Ingen alls kanske. Men här får jag ju en chans att besvara frågorna som google med största sannolikhet misslyckades besvara för er (eftersom att ni hamnade här istället), du som har ont i magen och inte vet varför: En kopp kaffe och en snus varje morgon är den förstoppades bästa vänner... Jag hoppas att du mår bättre nu.
Du vars kille tittar på andra tjejer: Jag tycker att man måste ge varandra lite fria tyglar till sånt i ett förhållande, låt honom titta lite så länge det bara är dig han egentligen har ögon för. Det handlar oftast bara om en självförtroendegrej att vilja flörta lite med andra tror jag, det betyder inte att man skulle göra mer än så.

Svaren till frågorna som inte alls ställts till mig alltså, håll till godo!

God Morgon

Tack för det Liang, God morgon på dig med! Känner att det är en tung morgon detta, kall och oinbjudande, trevligt då att få ett god morgon i versaler från Orienten!

Upp och hoppa!

Rädsla... Och lite bilder, allt i samma inlägg!

Vet ni, jag går runt i dessa dagar och är lite rädd för det mesta... Erik har fått för sig att han ska flytta till Uppsala, dra på sig overallen och börja sälja Blandaren till hösten. Mathias har ny skola och ny flickvän. Jag har samma saker som jag hade för ett år sedan. Jag är rädd för att vara helt ensam! Och jag är rädd för att hamna i invanda hjulspår. Något måste hända!

Nu skulle man kunna argumentera att jag känner så typ varannan månad (det vet ju ni som läst den här bloggen ett tag) och sen går jag typ och köper en ny skjorta som jag känner mig snygg i och så var krisen över för den gången... Men det är ju synd att jag inte omfamnar det där mer och gör lite drastiska förändringar så att man känner att man lever en smula.

Skitsamma, jag orkar inte rota i det där nu. Jag piggar upp mig själv med bra musik och att redigera lite Thailandsbilder istället. Jag vill bara åka iväg igen! Jag är ganska nöjd med bilderna i alla fall, här är ett urval:

 

Den sista är jävligt rockig i alla fall, det får ni hålla med om!

Helvetesjävlaskit

Kö till ersättningsbussarna utanför mitt hus.

Tar en uppfriskande 20-minus-promenad till Liljeholmen då!

Familjedag

Födelsedagskalas. Klart att grabben skulle ha en tågbana! Känner mig väldigt nöjd med det valet.

Nu blir det middag med mamma och sen Hamlet på Stadsteatern. Trevlig dag det här!

Söndagsblogg (Som söndagstidningen, lite längre, lite mer innehållslöst)

Jag var ute igår trots att jag inte mår helt hundra ännu, jag tror att det var bra för mig ändå... Tidigare under dagen, när jag låg i badet och tinade efter hela Knivsta-upplevelsen, så funderade jag på den här bloggen och jag tänkte att de senaste inläggen så har det ju faktiskt varit kul igen, att blogga! Eller åtminstone bra för mig.
Men. Ett problem är att jag hela tiden kommer på idéer till blogginlägg som jag sen glömmer bort (jag minns att jag kommit på nåt grymt bra men aldrig vad). Jag bestämde mig alltså för att hela tiden skriva ned det så fort jag kommer på nåt, och på det sättet kommer den här bloggen att bli bättre! Under kvällen skrev jag upp följande:

"är inte ni lite för gamla för det där"
Söderfalskheten
DJ-idioterna
Burgerking

Den där första kom av ett minne som poppade upp i huvudet. Vi tar det i ett senare inlägg.
Alla de andra skulle man ju faktiskt kunna slå ihop under det andra ordet som rubrik:

Söderfalskheten

Vi var på Debaser medis och såg sån där skränig rockmusik från de brittiska öarna av ett band jag aldrig hade hört talas om men som lät precis som vilket som helst av tio andra band jag kunde nämna.
Trevligt ändå, såhär såg vi ut:













Nedanför scenen stod en drös ungdomar och diggade lite lagom entusiastiskt med en öl i handen, eller så studsade de som galningar och slängde sig in i varandra. Det var det ena eller det andra.
Och vet ni vad jag kände genomsyrade hela lokalen? Falskhet. Det kändes så uttänkt och studerat. Det var exakt samma känsla som jag alltid får när jag hamnar på Stureplan, känslan av att inget som händer händer på riktigt. Inget kommer från hjärtat.

En kille precis bakom mig är bandets största fan, det är vad han vill signalera till resten av oss. Samma beteende appliceras här som på fotbollsmatcher, han väntar tills det är hyfsat tyst mellan låtarna och sen skriker han något, så att alla ska höra, sångarens namn eller namnet på en låt han vill höra.
Jag halvvänder mig mot honom och han möter min blick. Ler stort. Stolt över att han minnsan kan massor om musik som ingen annan bryr sig om.

Det där känns så jävla löjligt! Bandet var helt ok igår och det är kul att det finns några klubbscener kvar, men varför ska det vara så jävla pretto alltihop?
Samma sak med de två DJ-tjejerna som tog vid efter bandet. De spelade en bra låt, något med melodi och takt som man kunde dansa till, och sen varvade de det med nåt tyskt skrammel som omedelbart tömde dansgolvet, och så höll de på.
Samtal med DJ-tjej:

DJ: Nej! Det går inte! Gå härifrån!
Jag: Va? Jag har inte ens sagt ett ord ännu.
DJ: Folk kommer hit och säger idiotsaker!
Jag: Ok, vad säger folk då?
Annan DJ: Folk kommer hit och önskar Guns & roses och Madonna och skit!
Jag: Jag vill inte önska någonting, jag tycker bara att det är tråkigt när folk står still. Det här kan vi fan inte dansa till.
DJ: Ja men.. Vi blandar lite ok? Gå och... Det är ju några där nu som dansar, titta!

Och så var det med den saken. Kanske att man som DJ på en klubb bör ha som prioritet att göra publiken nöjd och att se till att dansgolvet är packat? De där tjejerna är bara intresserade av sina egna egon.
Och det är sånt som gör mig less på söder ibland. Men det är inte så vanligt ändå, ska undvika Debaser ett tag nu bara. För ärligt talat: Debaser är grymt för spelningar, i övrigt är det ett skithak som folk som är tillräckligt coola går till för att hänga i hörnen och se coola ut, inte min bild av en rolig kväll...

Just det, det där sista med Burgerking. Det skiter vi i. Det var nåt om skåningar som pratade engelska med Erik och bråkade i kön. Inte så spännande...

Bloggar lite om vädret

Vädret är ju faktiskt spektakulärt just nu... Jag gick en promenad från Globen till Gullmarsplan och fick den där känslan av ilska på vädergudarna. Det blåste ihärdigt utan att ens för en sekund hålla upp och hur jag än vred huvudet så fick jag snö i ögonen, jag var heligt förbannad! Hade jag haft en av de där vädergudarna där så hade jag laddat för en ordentlig pungspark.
Och för en ateist så är ju det där en jobbig känsla för det finns inget och ingen att vara arg på.
Jag svor högt där jag gick och sen kände jag mig som en idiot för att jag förbannade luften och marken...

Kanske något som gör Svenskar lite svårare att ha att göra med, mer än hälften av året går man runt och är småförbannad hela tiden utan att kunna berätta varför för någon.






Och det blåser och snöar över Knivsta där jag har väntat på tåg som existerar lika lite som de där vädergudarna i över en timme nu. Jag lägger händerna över mina öron vilket bara får dem att värka ännu mer samtidigt som jag trampar på stället och försöker byta låt på iPoden med iskalla fingrar. Och så tänker jag en tanke: "Nästa år skiter jag i det här. Nästa år ska jag FAN inte vara i Sverige under de här månaderna!"
Jag vet ju att det antagligen inte är sant. Antagligen blir det sommar tillslut och så glömmer man allt det här. Och jag har väl ingen annan plan, ingen annanstans att ta vägen ändå.

Men ändå...

Jag hoppar på ett tåg till Uppsala trots att jag inte på något sätt vill åka till Uppsala, bara av ren rädsla för att kroppsdelar faktiskt ska börja gå av om jag står kvar. Ett barn skriker rakt ut att han inte vill sitta här, hans mamma skriker tillbaka på honom lite för högt, så att alla vi andra verkligen ska förstå att det där beteendet inte egentligen är karaktäristiskt för hennes barn...
Men jag förstår honom, jag är på hans sida och jag önskar att jag också kunde få skrika rakt ut.

Att vara vuxen

Jaha hörni. Jag vet inte riktigt hur det är med mig. Jag är krasslig. Igen. Känns som att jag har haft samma förkylning sedan i sommras nu.
Jag har ingen riktigt lust till saker, världen ter sig mest lite lagom grå just nu.
Just för tillfället försöker jag ta mig till Knivsta och det är i sig ett äventyr som inte är bra för humöret. Att åka tåg i Sverige i februari är, för att citera Rocky, lite som att bli fistad i röven, det är jävligt skönt när det är över men det betyder ju inte att det är något man strävar efter...

Men nog av negativitet. Jag ville ju skriva ett inlägg om att dricka apelsinjuice ju...

Ja, det här är en sån där trivial vardagsbetraktelse som bloggare gillar, men vad annars?
Jag tänkte på det när jag vaknade idag och tog mig ett glas juice (skriver man så? Jos? Känns så töntigt amerikaniserat att skriva juice men skitsamma, vi kör på det), att dricka ett stort glas juice på morgonen är att vara vuxen för mig.
Det var en sån sak som man inte fick göra när jag växte upp. Hemma hos pappa hade vi små små juiceglas som återvunnits av såna där små burkar med svartvinbärsgelé (vilket i efterhand fått mig att undra hur mycket svartvinbärsgelé familjen egentligen tryckte i sig). Till frukost fick man ta ett glas apelsinjuice i ett sånt glas. Det var som en shot, två klunkar knappast mer. Efterhand brukade jag spara det där lilla glaset till sist, som en efterrätt till min frukost.
Jag vet inte riktigt varför det var så. Men varje morgon numera, trots att jag sällan äter frukost längre, så tar jag ett dricksglas med juice innan jag går till jobbet, halsar det som att det var vatten och känner att jag är vuxen och att jag bestämmer själv. Av samma anledning kan det kännas ganska bra ibland att bara äta mackor till middag, förstår ni vad jag menar? Jag undrar om det kommer en punkt när man glömmer det där och börjar återvinna sina egna svartvinbärsgeléburkar? Då kanske man är vuxen på riktigt.

Firmafesten

Jag vet att jag inte har bloggat på hela dagen. Det är delvis för att jag har jobbat hela dagen. Men också för att jag inte riktigt har känt för det. Jag vaknade imorse, bakfull efter att bara ha sovit fem timmar och dessutom krasslig och snuvig och jävlig. Allt på en gång. Man kan nog säga att jag varit på ett jävla humör hela dagen idag. Men ju längre dagen lider så mår jag bättre och blir på lite bättre humör...

Jaja. Bilder på när vi är fulla som kompensation för dåligt bloggande:

 

Dasha är en riktig posör. Så fort man tar fram kameran så gör hon en av sina invanda poser. Antar att den åkomman är för nattklubbsvärdinnor som ser en kamera vad posttraumatisk stress är för krigsveteraner som hör en smällare... Typ

Jag och Calle försöker härma:
 

Sen blev vi fulla...

 

 

Och hamnade på mysiga Story:

 

Och det var det.

Hos Calle

Afterwork. Ångesten och förkylningen och ledan och alltihop försvinner just nu med varje klunk jag tar...

Ganska skönt faktiskt.

Förvirring

Jag hamnar i mina mönster. Jag gör saker med gott uppsåt, oftast. Jag intalar mig att jag aldrig har för avsikt att göra någon illa. Ändå tänker jag nästan alltid på mig själv, funderar inte alltid på vilka konsekvenser saker jag gör får för andra människor...
Nu fattar ni inte vad jag skriver om och om det här var något som ingen utom jag skulle läsa så kanske jag skulle vara lite mindre kryptisk.
Låt mig ställa två scenarion mot varandra här: Man träffar människor, man umgås med dem, man ligger med varandra, kanske lagar man mat, ser en hyrvideo... Man kallar det för att dejta, typ.
Så om man gör allt det där i nån vecka, och sen helt plötsligt slutar höra av sig, då är man ett svin eller hur?
Men om man fortsätter, och man träffas så länge att det oundvikligen, alltid, kommer en punkt där man måste bestämma, då man måste ta ett beslut. För sådana är reglerna... Då måste man veta hur man vill ha det, eller hur? Och om man inte vet det, om man bara följer med och tycker att allt är ganska trevligt, då är man också ett svin, eller hur?

En vän sa att han aldrig, aldrig någonsin, har träffat en tjej två gånger om han inte omedelbart har känt sig ”kär”. De ringer. Han svarar inte. Livet går vidare. Och först tänkte jag att det var ju inte så snällt av honom, det där. Sen tänkte jag att det ju måste blockera för honom, hur ska han någonsin kunna träffa någon?

Och sen, lite senare, tänkte jag att det kanske var det bästa ändå...

Hans sätt var ändå väldigt ärligt. Han intalade aldrig sig själv något annat än att om det inte fanns ett omedelbart sting av något... Speciellt, då skulle det antagligen inte komma nåt sånt senare heller.

Så man kanske ska hålla sig borta, skydda sig själv, skydda andra. Fast det verkar jag inte klara av.

Men allt detta har ju förutsättningen att målet är att vara i ett par i slutändan, att laga frukost på sängen och åka på semestrar tillsammans. För sådana är reglerna. Så det spelar ingen roll hur många som i processen blir ledsna, hur mycket skuld man känner på vägen, hur många sömnlösa nätter som kommer ut av det. Inte så länge man spelar efter reglerna och hamnar där man ska i slutet.

Eller?

Förvirringen är stor idag...

Stolt Svensk

Jag kan inte säga mig vara särskilt mycket av en nationalist. Jag identifierar mig inte stolt som ”svensk” i många sammanhang.
Men i vissa.

Idag när jag kom till jobbet kollade jag på Charlotte Kallas målgång och sen på prisceremonin. Och när de tystar ned musiken och säger hennes namn med fransk brytning och hon kliver upp på prispallen och de spelar nationalsången och hissar flaggan... Då får jag en klump i magen. Ståpäls på armarna.
Det har nog lika mycket att göra med att man känner med henne som person som att man känner för någon slags framgång som nation, att stå där verkar vara så stort, så få förunnat...



Sen går jag in på Aftonbladet och ser en annan nyhet som lite, lite ger samma känsla. Them Crooked Vultures är klara för Peace & Love i sommar. En supergrupp. Tre rockhjältar som inte har något kvar att bevisa alls. Två av mina stora hjältar, Dave Grohl och Josh Homme. Och de kommer till sverige, gör en spelning här, inte mer.
Jag blir alltid lite impad av sånt, fast då känner man sig ju lite dum. George Clooney-effekten som bevisades för några veckor sedan, ”en superstjärna i vårt lilla land!”, är ju inte så klädsam.

Men ändå, impad. Och jag ska göra mitt bästa för att stå framför den scenen i Borlänge i sommar.

Bara en vardagsbetraktelse på klassiskt bloggmanér antar jag

Såg en film med Mathias. "Edge of darkness" med Mel Gibson. Helt ok
dussinthriller, inget man hade behövt se på bio kanske, men
måndagsbion är faktiskt klassisk och filmvalet har en mindre
betydelse.

På tunnelbanan nyss så satt jag mitt emot Mathias, vi pratade på
väg in i vagnen men så fort vi satte oss så blev han disstraherad.
Jag frågade vad det var och han började skratta. Ni vet, sådär att
han försökte dölja att han skrattade men inte kunde sluta. Så jag
fattade att det var nåt i vagnen, nåt som han uppfattade och som han
inte kunde säga, för det var väl någon där som skulle ha hört det
i så fall, ni vet...

Så jag skrattade åt att han skrattade och då skrattade han ännu mer
och så satt vi så i fyra stationer.

När vi kom ut så frågade jag så klart vad det var och det visade
sig att killen som satt bredvid oss luktade bajs.
Och det är ju inte så roligt egentligen, men situationen är komisk.
Där satt jag och frågade om och om igen vad det var han skrattade åt
och Mathias kunde inte gärna säga "killen här bredvid mig luktar
bajs".
Han kunde inte säga någonting. Så han skrattade. Och jag skrattade.
Vi satt där och skrattade och ingen av oss visste riktigt varför.

Det där måste ha hänt mig ett dussin gånger... Inte just bajslukten
men hela situationen.
Konstigt.

(skämt)

Min vän Amanda har en blogg och den läser jag var dag, ibland blir jag arg på henne och ibland skrattar jag och ibland blir jag uttråkad, bra så, då är det en bra blogg om det är så tror jag.

Kanske har ni någon gång märkt att senaste rubriken på hennes blogg pluppar upp här nere till höger under rubriken ”bloggare jag tycker om”, det är så jag håller mig uppdaterad och varje gång den där rubriken förändras så går jag in och kikar.

För en stund sedan dök den här rubriken upp:

Jag läste den och blev alldeles kall inombords. I versaler: MISSFÖRSTÅND - HÅRET HELT FÖRSTÖRT. Herregud, tänkte jag. Vad kan ha hänt? Är håret helt förstört? Sen tänkte jag: ”kanske att jag skulle kolla om det finns något mer av rubriken efter ordet ”förstört” och till min STORA lättnad fanns där ett ord inom parentes: (skämt).
Och det var ju lugnande. Det hela var ett skämt, skönt tycker jag att Amanda klargjorde det redan i rubriken, hade jag fått leva i villfarelsen att håret faktiskt blivit förstört under de sekunder det tagit mig att ladda och läsa resten av blogginlägget så hade det varit en stor stressfaktor för mig. Fortfarande fanns förstås, under dessa sekunder, en rädsla för att det handlade om att håret blivit ”skämt” i bemärkelsen att det börjat ruttna, och att Amanda velat klargöra redan i rubriken vilken typ av förstörelse som drabbat håret. Men jag höll det för osannolikt och så var ju inte heller fallet. Det var ju bara ett skämt.

oförstörd

Skämt åsido (allvar): Det är svårt det där med rubriker, det vet jag med, men tumregel nr 1 = om man behöver skriva att det är ett skämt av rädsla för att folk inte ska förstå så är det antagligen inte så roligt...

(Hela detta inlägg har varit en hämnd för att jag bad Amanda dyka upp på Fasching i lördags och hon tokdissade mig genom att inte ens svara!)

Har inte lagt ned bloggen ännu! Har bara varit lite trött, ok...

Det hade ju kunnat vara deppigt att komma tillbaka till jobbet efter en vecka borta men så är det inte. Det känns faktiskt ganska skönt ändå.
Igår gjorde jag i stort sett ingenting alls hela dagen och det var ju ganska skönt det med, om än lite instängt. Jag hade gärna sprungit ut och gjort nåt, alla hjärtans dag och allt... Men jag har ingen flickvän och jag var bakis så jag valde att ligga hemma och glo på film istället. Lite deppigt var ju det, nu när jag tagit i från tårna om detta med alla hjärtans dag och så. Siktar mot nästa år! Har 364 dagar och en eftermiddag på mig att hitta en dejt tills dess, jag ger mig själv hyfsade odds på att fixa det ändå.

Skulle lägga ut en bra låt om kärlek igår tänkte jag men jag var ju i det närmaste katatonisk hela dagen så det blev aldrig av. Vi tar det nu istället.

Alla Hjärtans Dag

Funderar på alla hjärtans dag.
Det är imorgon det och och jag undrar vad grejen är? Har aldrig firat det där så mycket, mer än någon ensam ros de år då jag haft flickvänner, kalla mig oromantisk bara, gör det!
Jag surfade i alla fall runt lite nu och läste om det då jag hört en och annan person uttrycka att det möjligen kan vara så att alla hjärtans dag bara är ett påhitt för att sälja mer av sexleksaker och såna där äckliga geléhjärtan...
Så är inte fallet.
Istället handlar det (enligt allvetande Wikipedia) om nåt helgon som hette Vallentin (bilden ovan...?) och som ingen egentligen har någon koll på, man firar honom och det som han gjorde (som Ingen egentligen kommer ihåg vad det var). På medeltiden fick någon förvirrad (och antagligen ganska ensam) person för sig att fåglarna valde sina partners i mitten av Februari och att det därför kunde vara lämpligt att ha en högtid där även människor kunde göra det då, ett lämpligt helgon valdes i den där okände Vallentin, man började leka parlekar typ bro-bro-breja och vips, speeddejtingen var uppfunnen! Soft för Vallentin som får gå till historien som värsta brudmagneten och romantikern!

Och jag tänker att det där är väl ganska bra det. I annat fall ligger det nära till hands för mig att vara skeptisk till högtider då man firar det ena dumma efter det andra (semlor, blommbeklädda upp-och-ned vända fallosar, saker som händer i extremt våldsamma, jättegamla sagoböcker, såna saker) men varför inte ha en högtid helt ämnad för kärlek? Det är väl fantastiskt att vi har det, är det någon dag som borde vara en helgdag och firas ordentligt så är det väl den dagen? Byt ut jul och påsk och allt det där mot kärleksdagar vad mig beträffar...

Så jag tänker att från och med nu är det en högtid som jag ska ta på allvar, en då jag ska tänka på kärlek och försöka ge kärlek och kanske, något år, få kärlek.
Just imorgon kan jag inte se mig själv hinna bli kär till riktigt, då ska det hända nåt jävligt speciellt ikväll i så fall... Men kanske, om man funderar på det allra mest kärleksfyllda ögonblicket i ens liv, om man passar på att behandla sig själv med den kärlek man förtjänar, då får man kanske ta del av lite av den känslan. Jag ska försöka.

En enda röra

Idag, igår, den här långa perioden sen jag satt och skrev mitt senaste inlägg här på bloggen, den har varit rätt så snurrig på alla sätt...
Resan tog aldrig slut kändes det som och jag var på konstigt humör.

Vad det gäller den här bloggen så satt jag på planet med långt gågna planer på att lägga ned nu. Jag skrev ett inlägg i huvudet, ett litet avskedsinlägg. Det fanns bra poänger där, bra argument för att sluta.
Frågan är väl i och för sig inte vad jag kan hitta för anledningar till att sluta utan vilka anledningar jag kan hitta till att fortsätta... Jag enades med mig själv om att adressera den frågan igen en annan dag när jag inte var så trött.
Så vi får väl se.

En annan del av mitt konstiga humör kan ha att göra med att jag hittade en bok i en bokhandel på flygplatsen i Istanbull där jag tvingades döda tre timmar.
Bok/skivhandeln verkade annars bara ha reseböcker, Atatürk-biografier och sån där musik med ylande män, men så låg där två kopior av Richard Dawkins "The God delusion". Kändes malplacerat på ett härligt sätt så jag köpte den och sträckläste 100 sidor, det är en av de där böckerna som jag har tänkt läsa i något år nu men inte läst.

Och nu är jag fylld av saker som jag redan visste men nu har fått fler exempel på om religösa och fanatiker. Jag blir fundersam av sånt och lite arg och lite deppig, en stor del av den här världen är fan inte klok...
Men sånt är lite för påfrestande att fnula på en sån här kväll när jag knappt kommer ihåg vad jag heter (Mer om det också en annan dag).

Istället ringde jag Erik och två saker bestämdes: Imorgon river vi upp en matta på Fasching och just nu ska jag ta ett bad (det sista inefattar ju inte Erik egentligen, det var mest ett eget beslut). Detta gjorde mig på betydligt bättre humör!

Alltså, badvatten...

Hem

Jaha. Då lämnar vi detta här ovanför då. Nu ska vi påbörja resan hem, är väl hemma om sisådär en 30 timmar tror jag.

Jag inser att det inte är skitkul att läsa om hur härligt jag har det i Thailand, speciellt inte när man är i ett snöigt Sverige, men oroa er inte, jag är nog snart tillbaka till mitt vanliga osäkra, frusna, smådeppiga jag igen...

På återseende, Sol.

Thailand, sista kvällen

Ja, nu ska vi äta middag här för sista gången, på vårt nya favoritställe, de har gratis Wlan här och det gillar Johan som lider av ett mycket gravt internetberoende...

Idag jobbade vi länge på att få upp Johan på en luftmadrass och sen filmade vi ännu en solnedgång









Innan vi gjorde det så brände vi oss sönder och samman båda två. Ser ni mitt ansikte! Vanskapt är jag nu, ser ut som ett fyllo med röd näsa. Men hellre det än att komma hem blek.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om, jag mår bra här och jag vill inte åka hem! Idag gick jag barfota längs en lång strand med mina flipflops i ena handen och kameran i den andra, lyssnade på Belle & Sebastian och kände mig så jävla hemma. Jag fotade allt det trasiga som spridits ut över den här ön, kanske över hela det här landet, och jag skulle nog kunna fortsätta med det hur länge som helst känns det som.

Nåväl. En förmiddag i solen imorgon och sen hem till Sverige. Det blir nog bra ändå...

Location:Thailand

Solen

Har precis filmat solnedgången från en båt utanför den här ön. Båten var skakig och rirriterade mig när jag försökte få bra bilder så jag stod där och svor. "Fan, fitta, helvete" såna saker stod jag och muttrade när jag filmade den där solnedgången...
Måste lyssna på klippet sen, lite paradoxalt med en vacker bild på havet och någon som muttrar svordomar mot solen bakom kameran. Kanske blir lite konstnärligt?

Annars ikväll då? Jag har fått igång början på en bra bonnabränna och jag har duschat av mig irritationen från båten så förutom att jag är hungrig, vilket jag hoppas kunna göra något åt ganska snart, så mår jag ganska så bra.

Det enda jag möjligen tänker att jag saknar just nu är damsällskap... Jag ligger i dubbelsängen som jag och Johan delar och tänker att man skulle vara här och vara kär och bara vara i den här sängen och på stranden, så mycket annat finns det ändå inte att göra på Koh Samet. Hade jag varit det nu så hade jag nog varit riktigt lycklig, på riktigt.

Location:Thailand

Koh Samet

Sådär ja!

Det var det här jag ville ha.
Storstad och smuts i all ära, nu ska vi bli bruna och bada och fota helt galna solnedgångar och strandbilder som kunde vara tagna direkt ur the Beach.
Det ska vi göra.

Mår förjävla bra nu.

Location:Thailand

Calle

Calle är förjävla härlig tycker jag. Han bara hyllar och hyllar
alla oss som jobbar med honom varje dag. Vem hyllar Calle?
Jag måste bara säga det här, och försöka få det att inte låta
som uppenbart rövslickeri, Calle är den bästa chef jag har haft.
Ok, nu lät det rätt smörigt det där, det gjorde det. Men det är
sanning. Att ha en chef som tar ett personligt intresse i en är
faktiskt inte så dumt, och det gör det lite trevligare att gå till
jobbet varje dag.
Människor som anstränger sig bortom vad de faktiskt behöver och som
om och om igen sätter förtroende i de oprövade och de unga är
alltid värda att hylla.
Nu ska jag åka till Koh Samet och ni, ni sover ni va?

Horor och sånt

Fick en massage idag, helkropps, tog 2 timmar och var hyfsat underligt och ganska skönt. Jag fick ta på mig ett par... Trosor. Typ. Och den synen var så komisk att jag gärna hade bloggat upp en bild om jag var lite mer självsäker.
Sen knådades det och bankades och Johan som låg på britsen bredvid gjorde små roliga ljud och tyckte att det var jobbigt när massagetanterna drog ned även hans trosor...

Ingen happy ending dock... Jag låg där och var rädd för att få frågan i slutet och sen blev jag lite besviken för att jag inte fick säga mitt artiga "nej"

Annat sånt ikväll dock. Vi hamnade mitt i horstråket. Gick där och visste inte riktigt vart vi var. Gatorna kantades av pubar och utanför pubarna satt små tjejer och visade upp sig. Jag klarade inte av att se dem i ögonen.
Och när jag ändå gjorde det för att jag kände mig otrevlig så log jag, för det kändes som det enda jag kunde göra, och då grep de efter min arm och jag tittade framåt igen.

Och vi vände hemåt och hela vägen såg man smala smala tjejer som gick in i taxibilar med inte så smala män från England, Tyskland, Kina...
Det är väl så det är här kanske.
Jag vet inte...
Det kändes jobbigt.

Jag kan ärligt talat inte förstå att betala för sex. Det känns så fel på massor av sätt, även om man helt bortser från tjejerna hur de mår av det. Jag får en dålig känsla i magen när jag tänker på sånt.

Imorgon lämnar vi Bangkok och åker någonstans lite soligare och sandigare. Det blir bra tror jag.

Lite Bangkokbilder bara, några av många

Idag gjorde vi marknadsgrejen. Det är en stor grej i den här staden. Det finns en massa olika och alla verkar vara gigantiska, vi tog den farliga marknaden sist, den där man blir inbjuden till ping pong-show i varje hörn och där "tjejerna" drar en i armen mot nåt hål i väggen till stripklubb... Det vill säga tills de ser kameran, då kommer det fram någon snubbe med nåt hemskt i blicken och börjar gasta på en. Jag blev bara en smula rädd och sen sköt jag från höften i fortsättningen.

Lite bilder, oredigerade så de är som de är. Håll till godo.

 

Och så dagens obehagligaste: djuravdelningen på Chatuchak market.