De som försvann

Många är de människor som en gång stod mig nära och som inte gör det längre. Eller i alla fall de som var en ständig del av mitt liv och som sedan försvann. Högstadiekompisar, gymnasiekompisar, fotbollslagskompisar, kompisar till kompisar... Vissa bara försvann någonstans på vägen, det togs inga avsked, det bara blev så.
För sådant är livet. Vissa skaffar sig en tjej och en tvåa i en närförort och sedan verkar det, i alla fall utifrån, som att de är nöjda så. Och plötsligt är det bara du som ringer dem och frågar vad de ska göra i helgen, inte tvärtom. Och det blir ju lite tröttsamt efter ett tag så det hela bara dör ut lite långsamt.
Ett år går.
Man sitter på en förfest. ”Fan!”, säger man, ”vad fan hände med xxxxx?!”
Ingen vet.
”Jag ska fan ringa honom! Det ska jag göra... Han skulle nog bli glad, eller hur? Vi hade ju så jävla roligt förut, det är en jävla fin kille det där... Vet du vad? Jag ringer honom nu! Jag gör det nu för annars kommer det aldrig att bli av... Jag ska bara ta en cigg så ringer vi sen! Han kanske hänger på ut ikväll, vore inte det sjukt kul?!”
Och sedan ringer man inte.
För det tar ju emot lite, ska man höra av sig till den här människan som ju faktiskt ändå valde att inte vara ens vän längre? Som slutade ringa? Det känns jättetrevligt när man tänker på det, att ta en öl och prata om minnen. Men nej, nej det blir nog aldrig av...

Och det är ju trist att det är så. På alla sätt och vis. Att man växer och flyttar och jobbar sig ifrån varandra, det är trist. Men också att man inte ringer det där samtalet som inte kommer att skada någon egentligen. Det är synd.
Och det känns som att alla är lika på den där punkten, även jag...

”Men du, vad hände med yyyyy föresten? Hade inte ni ganska mycket kontakt?”
”Jo, jo. Ett tag där för nåt år sedan innan jag och zzzzz blev ihop, då hängde vi en del, blev ju lite svårt att hålla igång det där sedan. Flickvän och jobb och allt...”
”Jo... Hör han av sig till dig då?”
”Nej, det var ett tag sedan nu”
”Synd”
”Jo”