Skäms-rysningarna

Lite stressigt just nu kan man säga. Var kvar här på jobbet till halv elva igår och idag har vi spelat in första avsnittet på nya säsongen av Schulman show. Det var i och för sig mycket roligt, det kommer att bli ett bra program.
Speciellt gillade jag en idé som Alex hade om att alla gäster skulle ta med sina bästa ”rysningsklipp”, klipp från filmer eller så som man alltid ryser när man ser. Jag älskar också sådana delar i filmer, de där scenerna som verkligen känns.

En av scenerna vi såg idag var den här och där kan jag hålla med:



Jag minns att Alex hade den här på sin blogg när han skrev om det här fenomenet och jag älskar också den scenen:



Själv vet jag inte, en scen som alltid känns extra mycket i bröstet är slutscenen i Nyckeln till frihet, men den får man tydligen inte bädda in från youtube, http://www.youtube.com/watch?v=YInN9mc9vXA

I alla fall. Det intressanta, tycker jag, är att de scener som folk ryser mest till är lite skämmiga, är det inte så? Är det inte oftast i de fläskigaste, mest amerikanska storslagna ögonblicken på film som man verkligen får ståpäls? Så är det för mig i alla fall och varje gång det händer så skäms jag lite för mig själv och sedan skäms jag lite för att jag skäms...
Det känns så billigt, det känns som att man blir lurad av de maffiga miljöbilderna, stråkmusiken och inlevelsen och så plötsligt är man berörd av något som ju egentligen inte berör en alls. Det är en bitterljuv känsla. Och det är också, på sitt sätt, stort filmskapande att lyckas med det, är det inte? Några exempel:








Kommer inte på fler just nu, någon som har andra förslag? Säga vad man vill, men jag älskar såna här filmer...