tisdag 27 april 2010

Försköningen

Idag är det sol ute och de minuter jag spenderat utomhus tyckte jag mig känna att det också var en temperatur i luften som var nästan behaglig. På sådana dagar pratar man ju gärna om vädret. Eller, egentligen gör man det ju inte gärna men man gör det likförbannat hela tiden. Vädret är ett samtalsämne som tillåter det för oss att ha våra tankar på helt annat håll än orden som kommer ut ur våra munnar, och det är ju ganska skönt ibland för människor är ju tyvärr precis sådär som Douglas Adams beskrev dem i ”Liftarens guide till gallaxen”:
”En av dom saker som Ford Prefect alltid haft svårast att fatta när det gällde människor, var att dom alltid skulle säja och upprepa sånt som var fullkomligt uppenbart, som till exempel 'Det är vackert väder' eller 'Vad lång du är' eller 'Lilla vän, har du fallit ner i en tio meter djup brunn?' (...) Om dom inte hela tiden rör sina läppar, tänkte han, så kanske deras hjärnor börjar arbeta istället”
Så då är det ju ganska skönt att vi har vädret att fylla dessa utfyllnader med så att vi slipper tänka.
Men nu var det ju inte det jag skulle skriva om just nu... Någon nämnde idag, i en av de längre diskussionerna angående vädret, att det ju hade varit så dåligt väder förra året innan midsommar. Att det inte hade varit bra alls.
Jag hade inget som helst minne av detta. Jag mindes överhuvudtaget ingenting av att jag skulle ha varit utomhus förra sommaren och att det skulle ha varit något annat än strålande solsken. Men nu när jag tänker efter så var ju faktiskt förra midsommaraftonen på det stora hela en ganska dassig tillställning med typ tio grader och regn och påtvingad utomhussamvaro.

Jag har en förmåga att försköna minnen inser jag, kanske gör alla så. Jag har tänkt samma sak idag om huruvida jag gör samma sak med människor och ja, ja det gör jag ju faktiskt.
Jag dejtar en tjej lite, det blir inget, några månader senare minns jag bara det som var positivt. Det är fan så hela tiden. Var sexet bra så minns jag sexet, var hon rolig så minns jag samtalen och så vidare. Det jag på ett mysteriskt sätt glömmer är varför det var så lätt att gå skilda vägar från början, varför det inte blev mer än så.
Underligt väl? Borde det inte vara tvärt om? Borde inte hjärnans naturliga inställning vara osentimental så att man skulle fokusera på att tänka framåt istället?

Jaja... Nu har det blivit molnigt ute.

2 kommentarer:

  1. Jag brukar säga "vilket väder vi fått!" varje gång det blir konstig stämning i ett samtal. Jag tycker det funkar bra, men jag misstänker att alla andra hatar mig lite smått.

    SvaraRadera
  2. för mig som jobbar inom hemtjänst är vädret nästan alltid en räddare i nöden när det kommer till samtalsämnen.. äldre människor älskar att prata väder!

    SvaraRadera