Ett minne

På de stunder då jag pausat från mitt av gud helgade dagsverke under dagen så har jag funnit mig själv gottandes i gammalt mök idag... Jag har sett en video med Mr. President (och mailat den till Erik), jag har gjort en wikipedia-sökning på Dr. Bombay och jag har hittat en lista som Beatrice satte ihop med de bästa tryckarlåtarna från back in the day.
Och det var där minnet dök upp i bakhuvudet. Jag brukar ju, som jag tidigare har påpekat, ha ganska dåligt minne, eller åtminstone ett minne som inte alltid (aldrig) ger den rätta bilden av hur saker och ting var egentligen. Men nu hade jag ett sådär kristallklart ögonblick ni vet, när man kommer ihåg ett ögonblick exakt, man kommer ihåg precis hur man kände då, hur det luktade, hela upplevelsen.
Det var när jag hörde den här låten:



Och det jag såg framför mig var en musiksal, uppklädd i lite ballonger och serpentiner. Ett bord med popcorn, chips och sån där blå och grön läsk som fanns när jag var liten. Kanske fem par på dansgolvet. Det avlägsna ljudet av ett gäng killar som istället var ute i korridoren och sparkade på en fotboll, låtsandes att de inte brydde sig om ögonblicket innanför. Det var sista dansen på något, ett av många, mellanstadiediscon.
Det finns inget tragiskt med detta, jag ska inte skriva att jag var killen som aldrig vågade dansa tryckare och bla bla bla. Det var bara en upplevelse att så perfekt komma ihåg känslan av det där, för just de där discona i mitten av mellanstadiet, visst hade de en speciell känsla? En jävligt härlig känsla faktiskt.
Jag har stått på sidan som kolloledare några gånger och bevittnat den allvarlighet med vilken barn tar sig an detta med sista dansen, varför finns inte det där kvar i vuxen ålder?

Vore det inte underbart om alla klubbar hade sista tryckaren?
Jag skulle gilla det i alla fall.