Minnen

Funderar på andra tider idag. Andra liv jag har levt. För tre år sedan jobbade jag som fritidsledare i samma skola där jag gick hela grundskolan, jag var nybliven singel och bodde i Skogås och jag undrar hur jag mådde då? Det kommer jag inte ihåg, inte alls. Jag odlade en skepparkrans och sökte in på filmskola kommer jag ihåg, kan det ha varit en liten kris? Nej, jag vet inte...

Hur tänkte jag där...?

Och innan det var jag arbetslös ett tag, det var nog inte alls roligt men jag minns inte hur jag mådde då heller. Inte riktigt.

Och innan det då? Gymnasiet. Högstadiet.
Högstadiet, då mådde jag nog bra. Vad fanns att må dåligt över när man gick i nian? Det värsta som kunde hända var att ens föräldrar hittade ens snus, det var det värsta... Och jag minns festerna som vi hade då, när vi satt uppflugna på små kullar i skogen som vi kallade berg och som bara låg hundratals metrar från villorna där vi växte upp. Det var så mycket mer spännande än vad det någonsin blev senare. Ändå känner jag inte riktigt att jag kan minnas hur det kändes att vara 15. Jag har vaga förnimmelser av sexuell frustration och dåligt självförtroende men inget konkret. Ibland kan jag lyssna på Foo Fighters eller nåt liknande som jag gillade då och få någon typ av förnimmelse av en känsla, men det är allt.

Fortfarande en av de bästa rocklåtarna någonsin...

Jaja, finns det en poäng här? Mest det att jag tycker att det är lite skrämmande att det är såhär. Jag undrar om mina föräldrar minns sig själva som 25åringar?
Kanske måste jag börja fylla mitt liv med mer blandade upplevelser så att det inte flyter ut på det här sättet i minnet. Men å andra sidan kan det ju vara ett bra argument för att leva i nuet. Hur jobbiga saker än var så påverkar de mig inte längre och om fem år är jag nog någon helt annan och då har jag nog glömt mycket av den jag är för tillfället. Kanske har jag skepparkrans igen då, vem vet.
Fast just den framtiden håller jag nog ändå för osannolik...